”Mer än propaganda?”

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Att på ett par korta enkla rader förmedla ett så pass komplext system som dagens ryska mediesituation är i princip omöjligt. Därför kommer jag i en liten serie dela med mig av de kunskaper jag har fått om det moderna ryska mediesystemet, i denna första del vill jag ge bred bakgrund till hur dagens situation ser ut.

I ena sidan av det breda spektrumet finner vi de kanaler och tidningar som brukar beskrivas som propagandistiska, som i princip enbart visar och berättar om det staten önskar ska visas upp för medborgarna. Å den andra sidan finner vi alla bloggare, frilansare och oppositionella mediekanaler som har ett förhållandevis fritt spelrum, även om detta spelrum ständigt krymper då den ryska medielagstiftningen ständigt utökar mängden ämnen som är förbjudna eller svåra att rapportera kring. Exempel på detta är den relativt nya lagen kring ”förolämpande av statliga tjänstemän och staten i sig” – fritt tolkat. Detta kan och allra troligast göra det svårare att kritisera staten eller Vladimir Putin enligt lagen.

Men är det då så att i de yttersta regionerna av detta spektrum så är det som så att de oppositionella enbart uppträder som kritiker mot dagens system, och de statliga enbart delar med sig av propaganda för staten mot oppositionen? Det är här komplexiteten i detta system träder in. Det finns inte något självklart enkelt svar på detta. En god kollega till mig som bland annat deltog på Bokmässan 2018 och pratade om självcensuren i dagens Ryssland uttryckte det så här. ”På många sätt var det lättare att verka som journalist i Sovjetunionen, då tog du eller din redaktör din artikel till censurbyrån som antingen kryssade eller godkände. Då visste du vart gränsen låg, då någon hade kodifierat den. Idag kan kanske en artikel eller vinkel du valde för tre år sedan leda till böter, eller i värsta fall fängelse eller att de helt enkelt stänger ditt mediehus. Ingen vet egentligen var gränsen ligger, alla anar var den är. Men ingen vet till 100 %.

Journalisten och författaren Peter Pomerantsev som tidigare arbetat som producent i Ryssland för det som många anser är Rysslands allra mest propagandistiska ”Första kanalen” har beskrivit det ryska samhället som en realityserie där allt kanske är sant, men vem vet egentligen? Ett samhälle där sanningen har tappat fotfästet och bestäms av den som har mest makt och pengar. För många ryssar så upplevs det säkert så, vem kan man egentligen lita på? Moskva sprider propaganda, oppositionen vill ha ett nytt maidan och revolution och eliten vill bara tjäna mer pengar på vår bekostnad.

Dock som alltid, finns det alltid signaler från den motsatta riktningen. I detta fall ett ljusare perspektiv och det är internets frammarsch. 2016 beräknades det att 76,4 % av befolkningen var internetanvändare (jämfört med Sveriges 94 %). Det är en stor massa av individer som använder internet allt mer för att bli informerade om vad som sker i Ryssland och utomlands. En majoritet av de jag känner i Ryssland tittar i princip aldrig längre på traditionell TV, och särskilt inte de kanaler som är kända för sin propagandistiska hållning. De ser mycket hellre på Netflix eller annat. Kvar finns den äldre befolkningen som följer de statliga kanalerna. Här uppstår ett glapp mellan de yngre, internetanvändarna och den äldre generationen. Inte bara i tittarsiffror utan även politiskt i många fall.

Nu har jag inte heller gått in på det spektrum som existerar mitt emellan dessa två poler, eller de journalister som producerar nyheterna och reportagen. Det får bli i senare delar. Men jag hoppas att det har framgått att det inte går att generalisera dagens ryska mediesituation med att ”det bara är propaganda”. Sanningen är som alltid långt mer komplicerad än så.