Journalist. Denna yrkeskategori, ömsom hyllad för sina vassa avslöjanden som bidrar till ett bättre, öppnare samhälle, ömsom hatat för sina avslöjanden och sina brister. God journalistik bygger på nyfikenhet, en vilja att veta mer och dessutom berätta detta för fler personer i media. Till stor del fungerar journalistik på samma sätt oavsett var i världen du befinner dig. En journalist får ett tips, eller hittar ett dokument som är av intresse. Därefter vidtar det journalistiska hantverket med att intervjua, ta reda på mer och sedan producera något som är lättsmält för en oinsatt läsare. Så fungerar det även i Ryssland till stor grad. Men, där vi i Sverige närmast förväntar oss att journalistkåren kritiskt granskar kommunen, regionen och regeringen utan risk för repressalier är det tvärtom i Ryssland i många fall. Inte alltid, men journalister som uppfattas som motståndare mot Kreml och eller den lokala makten kommer att få svårt att försörja sig, avföring kastad på sig eller sin bil och i värsta fall bli utsatt för våld eller bli mördad.

Dessvärre finns det ett flertal exempel på dessa händelser. Vad leder denna linje i sanden kring vad som är acceptabelt att granska och inte till?
Självcensur är troligen det första. Om du som journalist eller redaktör vet med dig om att om du släpper denna nyhet kommer inget att förändras, men du och din tidning kan komma att stängas ned. Är det värt att släppa nyheten?

Efter Gorbatjovs reform Glasnost (öppenhet) 1985 lättades den förr så stränga sovjetiska censuren. Nu skulle de sovjetiska medborgarna själva få information och kunskaper om sitt samhälle, femårsplanerna diskuteras och samhället förnyas. Så beskriver Gorbatjov själv sina tankar kring den långsamt döende sovjetiska staten i sin bok Perestrojka från 1987. Sovjets fall den 26 december 1991 brukar delvis härröras till uppluckrandet av censuren och den nyfunna yttrandefriheten som på allvar kunde belysa de negativa aspekterna i det sovjetiska samhället. Självfallet var journalister en yrkeskategori som existerat långt tillbaka i Rysslands historia. Tätt förknippat med ett viktigt mandat från staten att förmedla statens nyheter till befolkningen, denna idéströmning kan till viss del även framträda i dagens ryska mediesituation där journalistens roll inte definieras som en tredje, kritiskt granskande, statsmakt utan som en förlängd del av staten och samhället. Exempel på detta är självfallet den ”Första kanalen”, Rossiya 24 och så vidare. Men även i regionerna kan även detta synsätt hittas där i princip alla kommuner och regioner äger ett mediehus som i princip enbart rapporterar om sin ägare. Det kanske inte behöver tilläggas att det ytterst sällan granskas i dessa tidskrifter.

Dissidentpress är också ett begrepp som är värt att lägga tid på, små redaktioner publicerade redan under sovjetunionen tidningar som de själva tryckte på små kopieringsmaskiner som trots mot den statliga censuren. Dessa tidningar granskade kritiskt det sovjetiska samhället, men nådde inte särskilt många läsare. Efter sovjetunionens fall släpptes helt den censur som tidigare funnits och många mediehus skapades. Media i Ryssland fullkomligt exploderade av nya tidningar, tv kanaler och radio. Dock kvarstod problemen med att till exempel få tillgång till papper för att trycka tidningar. Planekonomin härskade fortfarande i stor utsträckning bakom kulisserna. Under dessa år sker många steg som bidrar till att måla den bild av dagens journalister. Det kanske mest avgörande är valet 1996 där den sittande presidenten Boris Yeltsin utmanades av kommunistpartiets ledare Gennady Zyuganov. Den förre ledde länge över Yeltsin i valkampanjen men en kraftig mediekampanj för Yeltsin ledde till att Yeltsin vann valet. Möjligen på bekostnad av den respekt som dessa nya fria medier hunnit få, för om dessa medier kunde köpas av Yeltsins kampanj – vad har då dessa för integritet.

Allt detta och självfallet många fler steg leder oss till den situation för journalister som är i dag. Som alltid när man generaliserande ska skildra en grupp eller ett yrke gäller det att vara försiktig för att inte hamna fel. Generellt kan man konstatera att det bedrivs journalistutbildning på nästan samtliga universitet, oftast tätt knutet till den filologiska avdelningen. Fortfarande läggs en stor vikt på skribentens språkliga förmåga, att uttrycka sig vackert på ryska. Därför kan ryska tidningar lätt uppfattas som krångliga med långa texter och snygga retoriska formuleringar. Detta kan möjligen vara en generationsskillnad då den nya generationen journalister, uppvuxna med internet och utländsk media har börjat utveckla sitt eget journalistiska språk. Mer likt vårt egna.

Om vi ser till värderingar hos nordiska och ryska journalister finner vi några slående likheter och några skillnader.

Källa: Statliga universitetet Sankt Petersburg

Denna undersökning frågade ryska och norska journalister kring vilken roll en journalist har i samhället. Längst till höger finner vi rollen att utbilda publiken, där är det endast några procents skillnad mellan ryska och norska journalisters inställning i denna undersökning. Där vi dock ser störst skillnad är punkten ”Provide advice, orientation and direction for daily life”, en form av livsjournalistik med tips och råd, här är en stor skillnad där ryska journalister i större utsträckning ser detta som sin roll jämfört med norska. Detsamma ser vi på kolumnen till vänster, att få en stor publik för sin nyhet. Även här har vi en stor skillnad som kan ge vid handen att ryska journalister i större utsträckning än norska vill skapa nyheter som får ett stort genomslag hos publiken. Här kan jag kommentera att detta vill nog alla journalister, men är det en journalists roll att endast söka de nyheter som drar mest publik? Storumans kommunala underskott är kanske ingen publikfriare men så mycket viktigare för de som bor i Storuman.

Om vi tar och ser på samma undersökning, men fokuserar på medieetik.

Källa: Statliga universitetet i Sankt Petersburg

Finner vi att nästan alla tillfrågade 96,5 av de norska journalisterna svarar att journalister ska alltid hålla på medie- och pressetiken oavsett situation eller kontext. Här svarar endast 72,3 av de ryska journalisterna detsamma. Överlag kan man sen en skillnad kring de mer moraliska och etiska frågorna, skillnaderna är inte enorma men de finns där kring hur en journalist ses i en rysk kontext jämfört med en svensk eller norsk. Såklart så existerar det stora skillnader kring vad som är möjligt rent journalistiskt mellan Sverige och Ryssland, en svensk journalist måste kanske inte betala en person för att få den att dela med sig av känslig information för att överhuvudtaget göra sitt jobb.

Slutligen vill jag nämna något kring den nya gruppen av journalister som vi ser, de många medborgarjournalisterna, de nya kritiskt granskande som bedriver god grävande journalistik och som håller det ryska samhället ansvarigt. Denna grupp av journalister kanske inte alltid är traditionellt utbildande men fyller det vakuum av journalistik i Ryssland, exempel på mediehus som tydligt anammat dessa synsätt är 7×7 Horisontella Ryssland som till allra största del består utav medborgarjournalister i regionerna. De producerar journalistik som aldrig setts förut från regioner som får lite uppmärksamhet av traditionella medier. Eller Novaya Gazeta, denna tidning sprungen ur 1990 talet som bland annat den mördade Anna Politkovskaja arbetade för. I dessa tidningar och många fler förändras bilden av journalister i Ryssland, från den statliga informatören till en tredje statsmakt som kritiskt håller upp en spegel mot samhället.