Ryssland, Barents och det regionala

Utländsk agent

Av , , Bli först att kommentera 0

”Virtually any Russian citizen who receives money from abroad and then publish a text, photos or a video, can now fear being victims of the infamous ‘foreign agent’ law.”

På svenska: ”Alla ryska medborgare som tar emot pengar eller egendom från utlandet och sedan publicerar en text, en bild eller video kan nu bli stämplad som utländsk agent.” Så sammanfattar tidningen The Barents Observer den nya lagen om utländska agenter som nu i måndags (25/11 2019) passerade sista steget i den ryska Duman. Nu väntar lagen en underskrift av president Putin innan lagen kan användas. Tolkningar om varför nu och hur finns det gott om. En av de parlamentsledamöter som röstade för lagförslaget Sergey Boyarsky menar att lagstiftningen är en del av det pågående mediekriget med väst då bland annat RIA Global som producerar bland annat RT (Russia Today) tvingades att registrera sig som utländsk agent i USA. Detta har sedan fortsatt där man kan anmärka att de ryska myndigheterna går steget längre, bland annat finns det en gräns på hur stor ägarandel ett utländskt företag kan ha i ett ryskt mediehus. Boyarsky menar att detta är nästa steg i detta mediekrig, att nu brännmärka enskilda journalister som arbetar i Ryssland men som har en bas i utlandet såsom Radio Svoboda eller Radio Free Europe.

Om vi utgår från denna bakgrund, detta pågående mediekrig om sanningen och propaganda i olika riktningar kan man börja fundera på konsekvenserna av denna lagstiftning. Ofta tenderar rysk lagstiftning att vara vagt formulerad för att på så sätt kunna anpassa skrivningarna i diverse tingsrättsförhandlingar. Så är det även i detta fallet, bland annat finns det enligt tidningen Novaya Izvestiya inget sätt i lagstiftningen för utländska agenter att bli av med stämpeln. Man skulle kunna tänka sig att om en enskild får stämpeln av utländsk agent, att man på något sätt kan bli av med till exempel genom att sluta arbeta för sin utländska arbetsgivare. Den vägen ut finns inte i lagtexten. Och var går gränsen för utländsk finansiering? Är det arvoden eller räcker en betald flygbiljett från utlandet?

Sammantaget kan man konstatera att nu uppstår ännu en risk för journalister i Ryssland. Ryssland står inte fri från globaliseringen, allt fler journalister lär sig engelska och vill resa och träffa kollegor. Ofta finansieras dessa resor från utlandet, för att få träffas och lära känna varandra. Från och med nu är det inte längre riskfritt. Jag som skriver dessa blogginlägg försöker väga och ta in så många röster som möjligt, det är så god journalistik skapas. Men när det gäller denna utveckling är det svårt att inte vara oroad över dess konsekvenser. Dels för de enskilda journalister som med största sannolikhet att drabbas, några kommer säkert ta det som en fjäder i hatten, men för andra kan detta vara slutet på en lovande karriär. För Ryssland självt så är detta en förlust i slaget om bilden av ett land, allt fler restriktioner på allt från vad som får och inte får uttryckas på sociala medier och ett eget internet ger starka motsättningar mot den bild av det öppna, globaliserade och framgångsrika land som Ryssland själv vill ge.

 

 

Bli först att kommentera

Barents Press 1995 och framåt

Av , , Bli först att kommentera 0

1990 talet var ett intensivt årtionde för att använda ett försiktigt språkbruk. Det kalla krig som varat sedan det andra världskriget fick nu en period av upptining med Berlinmurens fall, Sovjetunionens fall men kanske framför allt för denna lilla historia, Rysslands öppnande mot väst. Nästan över en natt var det möjligt för vanliga människor att besöka det förr så stängda och slutna Ryssland, för i princip alla ärenden, om det så var företagsetableringar eller hjälpsändningar. Ryssland som på mycket kort tid fann sig i ett ny kapitalistisk, liberal verklighet sög i sig alla utländska kontakter och erfarenheter.

Som ett följetåg till alla kommuner som etablerade vänorter, diplomater, EU projekt och hjälpsändningar med kläder och ambulanser till det omskakade Ryssland följde journalister. Särskilt aktiva var journalisterna i Norr- och Västerbotten. Vad var det som egentligen hade hänt där i öster, hur var situationen nu efter sovjetunionens fall, av många beskrivet som historiens slut? Möjligheterna till gripande reportage var oräkneliga. Om det så var om kyrkor i Arkhangelsk som under sovjettiden blivit omvandlade till biografer och nu återigen fick ett liturgiskt syfte, eller de stora försörjningsproblemen. Dessa journalister som var i Ryssland vid denna tidpunkt lärda naturligtvis känna varandra men kanske framför allt sina ryska kollegor som nu hade sin glansperiod. Sakta men säkert, som så ofta, började institutioner växa fram. Det förr så spontana började få former, så även med detta lösa journalistiska nätverk som kom att bli Barents Press.

Redan 1995 hölls det första stora internationella mötet där journalister från Sverige, Norge, Finland och Ryssland träffades över en helg för att diskutera viktiga frågor med lokal förankring. Dessa möten har sedan med några få undantag fortsätt än idag. Väldigt mycket har förändrats sedan 1990 talet och idag, men vissa saker är densamma. När det gäller internationell, gränsöverskridande journalistik så är lokala kontakter bland det viktigaste. Men förutom detta rent nätverksmässiga syftet finns det också andra syften med att upprätthålla dessa kontakter mellan journalister. Det rent yrkesutbildande är nog så viktigt. Särskilt i dessa tider av stora förändringar när det gäller stabiliteten i media och i det allt känsliga geopolitiska läget. Vi tror att fake news, missuppfattningar och annat som helt enkelt inte är sant kan undvikas om kontakter har skapats mellan journalister över denna nya öst-västliga gräns som har bildats de senaste åren. Inte bara har man som journalist någon att kontakta för att dubbelkolla, eller ta reda på hur en diskussion sker i Ryssland, man kanske också har fått vara i Ryssland och träffa lokala kollegor och representanter från det civila samhället. Detta är en styrka inte bara för journalistiken utan även samhället i stort. Alla tjänar på bildade journalister som kan mycket om mycket, som har varit iväg och fått se saker ur andra perspektiv.

Som jag har diskuterat i tidigare inlägg finns det ett paradoxalt förhållande när det gäller mediebevakning, särskilt när det gäller Ryssland. Säkerhetspolitiskt är det väldigt tydligt att eventuella konflikter skulle komma att vara med Ryssland, det sunda förnuftet skulle då säga att det skulle finnas ett stort intresse för att bevaka Ryssland från andra perspektiv än de klassiska. Nu finns det självklart en mängd anledningar till varför det kan vara på detta sättet, av historiska skäl fokuseras mycket av utrikesbevakningen på USA och nu även Europa i Bryssel och Strasbourg. Gemene man har nog ett enormt försprång när det gäller kunskap om de problem som finns i USA eller Europa i stort. När det gäller Ryssland är det en helt annan sak. Det stora intresset från medier på annat än de riktigt hårda nyheterna som fanns på 1990 talet är ofta lågt idag. Detta leder till en form av kunskapsbrist hos mediekonsumenter kring hur vardagslivet och de politiska strömmar som återfinns i Ryssland ser ut idag. Jämför situationen med Donald Trumps USA, där har många via god journalistik fått ta del av den amerikanska landsbygdens problematik och utanförskap som gav Donald Trump segern 2016. För dessa mediekonsumenter var Trumps vinst en mindre överraskning än för andra. När det gäller Ryssland, eller ens våra grannländer, så blir det allt svårare att förutse vad som kommer att ske för gemene man. Oftast när det gäller Ryssland så är rubriken kring militära övningar, Putin eller försämringar i yttrandefriheten. Allt detta är viktigt, men utan den bakomliggande journalistiken om det ryska samhället ter detta sig lösryckt och ur sitt sammanhang.

Dagens Barents Press har samma målsättning som när allt började 1995. Främja journalistiken i Barentsregionen genom nätverksbyggande, främja och freda det fria ordet och fortsätta den gemensamma kompetensutvecklingen. Men dagens Barents Press gör detta på andra sätt, idag framför allt genom olika riktade projekt för att på så sätt kunna få ett tema att samarbeta kring. Sedan 2016 har nästan 200 journalister varit delaktiga i olika projekt. Något att vara stolt över i denna tid av osäkerhet och misstroende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,