Tid tycks flyta på av sig självt.
De planer som vi alla gör upp tycks ofta falla på plats. Imorgon ska jag tvätta bilen och handla. I sommar ska jag åka på semester. Om 15 år går jag i pension och så vidare. I denna tid av pandemi tycks tid ha fått en annan innebörd, när är pandemin över, när återgår vi till det normala? När kan jag åka på semester, när kan jag åka och handla när och hur jag vill?

I en tidigare fas av mitt liv la jag ned mycket tid på att utforska Sveriges totalförsvar under det kalla kriget med fokus på det civila, ekonomiska och psykologiska försvaret. Den omfattande planeringen av de minsta, livsviktiga detaljer i människors liv genomfördes av tjänstemän i alla Sveriges kommuner och regioner. Var evakueringsbussarna skulle stå, varifrån läkemedel skulle komma vid eventuella utsläpp. Dagens samhälle ser radikalt annorlunda ut, som vi nu märker med all tydlighet. Beredskap handlar inte enbart om enskilda individer, utan om vårt gemensamma samhälles beredskap. Är vi beredda på kriser av detta slag?

Många siar om hur framtiden kommer att te sig, några menar på att den kommer se radikalt annorlunda ut. Jag vet inte, vi har lätt att glömma det hemska, det jobbiga och svåra. När veteraner från andra världskriget intervjuas blir det lätt det heroiska, självuppoffrande som lyfts fram. Det obehagliga, svåra, jobbiga och dödliga tycks förminskas med varje generation. För mig och säkert för dig så tycks framtiden ha skiftats från något man kan skönja vid horisonten till något under ytan. Något som finns där, okänt och svårgreppbart.

Jag ägnar dessa veckor att planera och strukturera för denna framtid som jag hoppas kommer åter efter sommarens glada dagar. Jag vill tillbaka till mitt uppdrag där människor träffas, möts och utbyter tankar och idéer. För vårt allas bästa.