Världens digitalisering går allt snabbare i samband med pandemin. Allt fler av våra vanligaste konversationer, samtalen kring fikabordet, med kassörskan på ICA har nu blivit ersatta av algoritmer, ”likes”, och korta chattmeddelanden i valfri app. Jag kan nog beskrivas som teknikpostiv, jag upplever att många av de tråkigare delarna av livet kan förenklas eller elimineras med hjälp av teknik. Vår robotdammsugare minimerar antalet katthår som katterna sedan kan slicka i sig. Vårt IOT hem gör att det med ett röstkommando går att sänka belysningen, släcka vissa lampor och starta ett program på tv. Jag kan erkänna, jag är positiv till teknik som är säker, integritetssäkrad och gör verklig nytta.

Men denna teknik ersätter eller förflyttar inte interaktionen med verkliga människor. Dock gör den pågående pandemin det, när allt fler av oss sitter hemma framför en skärm och webbkamera förändras de sociala interaktionerna enormt. Alla som har deltagit i ett möte via videolänk vet hur stor skillnad gentemot ett vanligt fysiskt möte, där man lätt kan haka i vad någon annan säger utan att behöva vänta på ordet, där man via kroppsspråk tydligt kan presentera sin inställning till ett förslag.

Därför är jag märkligt nog digitalseringsnegativist, jag tror att många av de interaktioner vi idag har med varandra via Facebook, Twitter, Whatsapp och så vidare inte för mycket gott med sig för oss som individer.

Efter pandemin ska jag tejpa igen min webbkamera, ta en kopp kaffe och småprata om vädret.