Ryssland, Barents och det regionala

Barentssamarbetet – en värdefull plattform för avspänning

Av , , Bli först att kommentera 0

Få i Barentsregionen känner till densamma. Desto fler känner till Barentshavet norr om Norges fastland där Barentssamarbetet fått sitt namn. Samarbetet sprang ur den positiva trend som 1990 talet medförde för vårt land och vår närregion, muren mellan öst och väst hade ruttnat inifrån och var nu blott en spillra. Allt var möjligt, otaliga handelskomittér, kulturföreningar och hjälpsändingar tog sig fram över dåliga vägar till Ryssland. Nu skulle Ryssland bli en del av Europa!

Detta var mullen som den norska utrikesministern Thorvald Stoltenberg planterade fröet uti, allt började lovande. Ett sekretariat för Barentssamarbetet blev två uppe i Kirkenes, fler och fler regioner ville vara en del av detta nya spännande samarbete. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh kämpade för att etablera ett svenskt Barentssekreteriat i Luleå. Men, som bekant svänger vindarna lätt i den geopolitiska situationen och vi befinner oss idag i någon form av nytt kallt krig. Här fyller det anrika Barentssamarbetet sin roll, genom regionalt samarbete mellan aktörer, politiker och guvernörer kan man inte runda, men man kan verka direkt för en fredlig avspänning i den nordliga regionen. Även om samarbetet av idag inte ter sig lika aktivt som under 1990-talet fyller det ändå en viktig funktion som sambandscentral mellan de på den andra sidan den nya väst-östliga muren och oss här i Sverige.

Vi måste fortsätta värna de få kontakter mellan civila organisationer i Sverige och Ryssland, de politiska samarbetena och inte minst de breda regionala satsningarna.

Ryska journalisters arbetsvillkor

Av , , Bli först att kommentera 0

Mycket har skrivits, sagts och diskuterats om ryska journalisters arbetsvillkor. Ofta tenderar diskussionen att utfalla i tvärsäkra uttalanden om att det finns två grupper av ryska journalister.

  1. De som arbetar för statliga propagandamedier kämpar mot yttrandefrihet och fri journalistik
  2. Oppositionella journalister som kämpar för yttrandefrihet och fri journalistik

De som har lärt känna något utav det ryska samhället dess intrikata medievärld inser snabbt att detta svartvita synsätt passar synnerligen dåligt in på verkligheten. Verkligheten låter sig inte fogas utifrån allt för enkla arbetshypoteser, verkligheten har många fler nyanser av grått. På torsdag lanserar Barents Press boken ”Journalistik på ryska” där 28 ryska journalister från statlig till oppositionell media och allt där emellan kommer till tals. Vilken medielagstiftning styr arbetslivet för en rysk journalist? Vilka tabun existerar? Bilden som ges är mångfacetterad och inte alls lätt att inordna i någon idealbild. Den krassa verkligheten för våra rysk kollegor är ett arbete som betalar hyra och mat på bordet är ett arbete värt att behålla. Som en av journalisterna uttrycker det, fritt översatt:

”Skulle våra västerländska kollegor riskera bostad, mat på bordet eller barnens trygghet för högt flygande ideal om yttrandefrihet och oberoende?”

Den krassa verkligheten tycks skina igenom de många intervjuerna, kampen för fri och oberoende media innebär att ett viss mått av trygghet måste existera. För det är inte bara medielagstiftningen som kan sätta käppar i hjulet för dig som verksam journalist, du kan bli personligen anklagad för slander av en offentlig person, du och det mediehus du arbetar för kan bli bötfällt och till och med tvingas stänga för brott mot en allt mer restriktiv medielagstiftning. Ändå så lyckas många duktiga journalister i dagens Ryssland, det finns ett antal små men växande fria och oberoende medier som växer, särskilt online.

Dagens ryska journalister tvingas återigen att manövrera det smala utrymmet som lagen och samhället tillåter:

”Idag måste journalister lära sig att skriva mellan raderna, en skicklighet som tidigare generationer av journalister varit väldigt duktiga på”

Slutligen, den ofta enkelspåriga bilden av journalistik i Ryssland behöver breddas och fyllas i med en mängd av nyanser av grått. I slutändan är det vanliga människor med ett arbete som innebär att förklara, berätta och beröra sina medmänniskor. Det ska kunna ske utan hot om repressalier, tystnad eller ignorans. Det är den tredje statsmakten som vi alla levandes i en demokrati bör värna.