Få i Barentsregionen känner till densamma. Desto fler känner till Barentshavet norr om Norges fastland där Barentssamarbetet fått sitt namn. Samarbetet sprang ur den positiva trend som 1990 talet medförde för vårt land och vår närregion, muren mellan öst och väst hade ruttnat inifrån och var nu blott en spillra. Allt var möjligt, otaliga handelskomittér, kulturföreningar och hjälpsändingar tog sig fram över dåliga vägar till Ryssland. Nu skulle Ryssland bli en del av Europa!

Detta var mullen som den norska utrikesministern Thorvald Stoltenberg planterade fröet uti, allt började lovande. Ett sekretariat för Barentssamarbetet blev två uppe i Kirkenes, fler och fler regioner ville vara en del av detta nya spännande samarbete. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh kämpade för att etablera ett svenskt Barentssekreteriat i Luleå. Men, som bekant svänger vindarna lätt i den geopolitiska situationen och vi befinner oss idag i någon form av nytt kallt krig. Här fyller det anrika Barentssamarbetet sin roll, genom regionalt samarbete mellan aktörer, politiker och guvernörer kan man inte runda, men man kan verka direkt för en fredlig avspänning i den nordliga regionen. Även om samarbetet av idag inte ter sig lika aktivt som under 1990-talet fyller det ändå en viktig funktion som sambandscentral mellan de på den andra sidan den nya väst-östliga muren och oss här i Sverige.

Vi måste fortsätta värna de få kontakter mellan civila organisationer i Sverige och Ryssland, de politiska samarbetena och inte minst de breda regionala satsningarna.