Ibland skildras medias roll i samhället som en ficklampa som belyser samhällets, ofta, mörka sidor. En kommunpamp som genom att missbruka sin position fått en ny altan av ett byggbolag eller en med funktionshinder som inte får rätt hjälp av samhället. Viktiga delar av ett liberalt demokratiskt samhälle med andra ord. Men journalisterna som ska bevaka ett allt större och allt mer komplext samhälle blir allt färre. Mediehusen blir allt mer slimmade och en ”nyhetsfabrik” som konstant mäter och utvärderar har införts på praktiskt taget alla nyhetsredaktioner. Tiden för de där långsamma sakerna, de där kollsamtalen är ett minne blott för många nyhetsreportrar.

Men vad händer i medieskuggan?
I de små kommunerna som helt tappat bevakning de senaste åren eller de områdena som inte är prioriterade på nyhetsplats?

Många kommuner satsar stora pengar på att bygga upp en egen kommunikationsproblem med anställda informatörer och kommunikatörer, men de har ju oftast endast ett uppdrag – att belysa sin verksamhets positiva egenskaper och tyvärr även hindra journalistisk insyn i verksamheten. Mycket har skrivits om denna utveckling, men mer behöver skrivas för att vi inte ska stå med ett samhälle där information och kunskap om hur vårt samhälle faktiskt ser ut ägs av kommunen och inte medborgaren.