Världens digitalisering går allt snabbare i samband med pandemin. Allt fler av våra vanligaste konversationer, samtalen kring fikabordet, med kassörskan på ICA har nu blivit ersatta av algoritmer, ”likes”, och korta chattmeddelanden i valfri app. Jag kan nog beskrivas som teknikpostiv, jag upplever att många av de tråkigare delarna av livet kan förenklas eller elimineras med hjälp av teknik. Vår robotdammsugare minimerar antalet katthår som katterna sedan kan slicka i sig. Vårt IOT hem gör att det med ett röstkommando går att sänka belysningen, släcka vissa lampor och starta ett program på tv. Jag kan erkänna, jag är positiv till teknik som är säker, integritetssäkrad och gör verklig nytta.

Men denna teknik ersätter eller förflyttar inte interaktionen med verkliga människor. Dock gör den pågående pandemin det, när allt fler av oss sitter hemma framför en skärm och webbkamera förändras de sociala interaktionerna enormt. Alla som har deltagit i ett möte via videolänk vet hur stor skillnad gentemot ett vanligt fysiskt möte, där man lätt kan haka i vad någon annan säger utan att behöva vänta på ordet, där man via kroppsspråk tydligt kan presentera sin inställning till ett förslag.

Därför är jag märkligt nog digitalseringsnegativist, jag tror att många av de interaktioner vi idag har med varandra via Facebook, Twitter, Whatsapp och så vidare inte för mycket gott med sig för oss som individer.

Efter pandemin ska jag tejpa igen min webbkamera, ta en kopp kaffe och småprata om vädret.

Tid tycks flyta på av sig självt.
De planer som vi alla gör upp tycks ofta falla på plats. Imorgon ska jag tvätta bilen och handla. I sommar ska jag åka på semester. Om 15 år går jag i pension och så vidare. I denna tid av pandemi tycks tid ha fått en annan innebörd, när är pandemin över, när återgår vi till det normala? När kan jag åka på semester, när kan jag åka och handla när och hur jag vill?

I en tidigare fas av mitt liv la jag ned mycket tid på att utforska Sveriges totalförsvar under det kalla kriget med fokus på det civila, ekonomiska och psykologiska försvaret. Den omfattande planeringen av de minsta, livsviktiga detaljer i människors liv genomfördes av tjänstemän i alla Sveriges kommuner och regioner. Var evakueringsbussarna skulle stå, varifrån läkemedel skulle komma vid eventuella utsläpp. Dagens samhälle ser radikalt annorlunda ut, som vi nu märker med all tydlighet. Beredskap handlar inte enbart om enskilda individer, utan om vårt gemensamma samhälles beredskap. Är vi beredda på kriser av detta slag?

Många siar om hur framtiden kommer att te sig, några menar på att den kommer se radikalt annorlunda ut. Jag vet inte, vi har lätt att glömma det hemska, det jobbiga och svåra. När veteraner från andra världskriget intervjuas blir det lätt det heroiska, självuppoffrande som lyfts fram. Det obehagliga, svåra, jobbiga och dödliga tycks förminskas med varje generation. För mig och säkert för dig så tycks framtiden ha skiftats från något man kan skönja vid horisonten till något under ytan. Något som finns där, okänt och svårgreppbart.

Jag ägnar dessa veckor att planera och strukturera för denna framtid som jag hoppas kommer åter efter sommarens glada dagar. Jag vill tillbaka till mitt uppdrag där människor träffas, möts och utbyter tankar och idéer. För vårt allas bästa.

Mitt arbete går ut på att passera gränser, både rent fysiskt och psykiskt. Jag tror att fler kontakter över gränser är ett måste för ett starkt, stabilt, öppet och ett intressant samhälle. Särskilt med länder såsom Ryssland som fortfarande betraktas med skepsis i Sverige. Att fler får möjligheten att bilda kontakter med yrkeskollegor, vänner eller andra bidrar till att minska missförstånd, fake news och andra källor till konflikter.

Att arbetar på detta sätt är förhållandevis unikt och inte något som är lätt i vardagen. I pandemitider som dessa är det så mycket svårare, gränser stängs, konferenser och projekt ställs in helt eller skjuts på en osäker framtid. Vem vet egentligen hur situationen kommer se ut hösten 2020? Alla kan vi hoppas på att situationen har gått mot det normala, men är det verkligen möjligt? Inte enbart med tanke på virusets framfart hos befolkningen, men även med tanke på den stora pressen på hotell, resebyråer och flygbolag. Vilka kommer finnas kvar efter att pandemin har släppt sitt grepp om våra samhällen?

Kommer vår framtid vara densamma som vi tidigare planerade för?
Jag tror inte det.

Jag fortsätter dock planera och arbeta för en framtid där vi kan fortsätta mötas tvärs över gränserna, lära mer av varandra och skapa något gott tillsammans.