Ryssland, Barents och det regionala

Kategori: Regionalt samarbete

Nordiska gränser post Covid-19

Av , , Bli först att kommentera 0

Som bekant har pandemin förändrat gränssituationen drastiskt i Norden. För gränsstäderna som förlitar sig på gränshandel är de stängda gränserna en katastrof. Men det är inte endast de som bor vid gränserna och de som driver butiker som drabbas av dessa stängda gränser. Men den skada de stängda gränserna tillfogar är inte begränsande direkt till de gränsområdena. Tvivel och misstänksamhet mot framför allt Sverige kan skönjas inte enbart på sociala medier utan även i reguljära medier i våra grannländer. En del av uppmärksamheten har såklart med det sättet som Sverige har valt att hantera pandemin, med frivilliga rekommendationer och mindre tvingande restriktioner än våra grannländer som tidigt införde hårda restriktioner för resor internt och externt bland andra åtgärder. En annan, inte lika uppmärksammad möjligen, är det negativa bilden som har getts av Sveriges problemområden under en längre tid. Jag minns själv många diskussioner med utländska journalistkollegor om situationen i Malmö eller Stockholms förorter. ”Det svenska tillståndet” spelar roll, både kort- och långsiktigt för våra grannländers syn på Sverige. Är det en duktig storebror som levererar en stabil, jämlik framtid eller något annat?

Den nordiska stängningen av gränser är unik i efterkrigstid, inte under några av de tidigare pandemierna som har drabbat vår region har enskildas möjlighet att resa i Norden begränsats så kraftigt som nu. Möjligen är det rätt, för att få bukt med smittospridningen Men, är det gränspendlarna som reser till Norge för att hålla igång skola, sjukhus och kaféer som driver smittspridningen? Är det sommarstugeägarna som reser till sin stuga för att umgås med nära och kära? Tidigt i pandemin varnade danska forskare om att gränsstängningen var ett politiskt, inte medicinskt beslut. I kristider såsom många regeringar i världen betecknar Covid-19 uppfattas det ofta positivt att vidta kraftfulla åtgärder för att visa handlingskraft. Men, efter ett tag, eller när tanken hinner ikapp handlandet framstår vissa beslut som förhastade eller rent av skadliga. Vi ska göra allt vi kan för att minimera smittan, men det ska väl främst ske på hemmaplan, i butikerna, i restaurangerna och på andra platser människor möts.

Det Nordiska samarbetet har långa anor, men tycks i dagens globaliserade värld ha tappat något av den kraften som den en gång hade, likt många andra interregionala nätverk. Att harmonisera gränserna är ett ypperligt exempel för Norden att visa handlingskraft och framåtanda i en post Covid-19 värld.

 

Bli först att kommentera

Stängda gränser och fredligt samarbete

Av , , Bli först att kommentera 1

De nordiska gränserna har sedan instiftandet av den nordiska passunionen 1954 i regel varit öppna för de nordiska medborgarna. Nationsgränserna har för många varit en bisak, något man kanske reflekterar över att man passerar men inte mycket mer än så. Den pågående pandemin har dock ställt detta förhållningssätt på ända, i gränsstaden Haparanda/Tornio var det under våren kravallstaket mitt på gränsen, mitt i staden. Svenska medborgare med stugor i Norge fick glåpord kastade efter sig vid besök i Norge, norska medborgare som med sin ekonomiska köpkraft stöttar stora delar av gränstrakterna med sin handel har hindrats från att resa till Sverige. Ett paradigmskifte har skett i det förr så fredliga och gemensamma nordiska samarbetet, politiker har av olika skäl valt att stänga sina gränser eller införa hårda restriktioner för resor över dem. Expertmyndigheterna har dock inte förordat en stängning av gränserna, som denna artikel i Alltinget visar. Självfallet kan en smitta som Covid-19 hindras om individer reser mindre över nationsgränserna, men det är inte möjligt att helt stänga ut smittan såsom Nya Zeeland har utvecklats.

Under en längre tid har det i våra grannländer talats om ett ”Sverigetillstånd”, ofta gärna kopplat till bilder på upplopp i förorter, som ett varnande exempel. ”Vi vill inte ha det som i Sverige”.
Även här kan vi skönja en form av mjukt paradigmskifte, där Sverige förr snarare sågs upp till som något av en storebror till sitt land bland många. Det är nog inte helt otänkbart att detta paradigmskifte kan kopplas ihop med den allt hårdare tonen mot Sverige från våra grannländer, även när det gäller Covid-19.

Hur påverkar denna hårdare ton och stängningen av gränserna de tusentals samarbetsprojekt över gränserna?
Mycket, om inte all gränsöverskridande samarbete står just nu stilla eller är tillfälligt pausad. Inte mer än rätt möjligtvis med tanke på de utmaningar våra samhällen står inför med en vinter av ökande smittotal. Men, det långsiktiga samarbetet måste kvarstå och förstärkas. Det nordiska samarbetet är logiskt historiskt, kulturellt och ekonomiskt, men det tar skada av allt för häftiga stängningar av gränser som inte är epidemiologiskt baserade och av misstroende.

I en tid när en form av nynationalism åter igen sprider sig är det viktigt att peka på de positiva aspekterna av tätt samarbete nationer emellan.

Bli först att kommentera

Barentssamarbetet – en värdefull plattform för avspänning

Av , , Bli först att kommentera 0

Få i Barentsregionen känner till densamma. Desto fler känner till Barentshavet norr om Norges fastland där Barentssamarbetet fått sitt namn. Samarbetet sprang ur den positiva trend som 1990 talet medförde för vårt land och vår närregion, muren mellan öst och väst hade ruttnat inifrån och var nu blott en spillra. Allt var möjligt, otaliga handelskomittér, kulturföreningar och hjälpsändingar tog sig fram över dåliga vägar till Ryssland. Nu skulle Ryssland bli en del av Europa!

Detta var mullen som den norska utrikesministern Thorvald Stoltenberg planterade fröet uti, allt började lovande. Ett sekretariat för Barentssamarbetet blev två uppe i Kirkenes, fler och fler regioner ville vara en del av detta nya spännande samarbete. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh kämpade för att etablera ett svenskt Barentssekreteriat i Luleå. Men, som bekant svänger vindarna lätt i den geopolitiska situationen och vi befinner oss idag i någon form av nytt kallt krig. Här fyller det anrika Barentssamarbetet sin roll, genom regionalt samarbete mellan aktörer, politiker och guvernörer kan man inte runda, men man kan verka direkt för en fredlig avspänning i den nordliga regionen. Även om samarbetet av idag inte ter sig lika aktivt som under 1990-talet fyller det ändå en viktig funktion som sambandscentral mellan de på den andra sidan den nya väst-östliga muren och oss här i Sverige.

Vi måste fortsätta värna de få kontakter mellan civila organisationer i Sverige och Ryssland, de politiska samarbetena och inte minst de breda regionala satsningarna.

Bli först att kommentera

Ryska journalisters arbetsvillkor

Av , , Bli först att kommentera 0

Mycket har skrivits, sagts och diskuterats om ryska journalisters arbetsvillkor. Ofta tenderar diskussionen att utfalla i tvärsäkra uttalanden om att det finns två grupper av ryska journalister.

  1. De som arbetar för statliga propagandamedier kämpar mot yttrandefrihet och fri journalistik
  2. Oppositionella journalister som kämpar för yttrandefrihet och fri journalistik

De som har lärt känna något utav det ryska samhället dess intrikata medievärld inser snabbt att detta svartvita synsätt passar synnerligen dåligt in på verkligheten. Verkligheten låter sig inte fogas utifrån allt för enkla arbetshypoteser, verkligheten har många fler nyanser av grått. På torsdag lanserar Barents Press boken ”Journalistik på ryska” där 28 ryska journalister från statlig till oppositionell media och allt där emellan kommer till tals. Vilken medielagstiftning styr arbetslivet för en rysk journalist? Vilka tabun existerar? Bilden som ges är mångfacetterad och inte alls lätt att inordna i någon idealbild. Den krassa verkligheten för våra rysk kollegor är ett arbete som betalar hyra och mat på bordet är ett arbete värt att behålla. Som en av journalisterna uttrycker det, fritt översatt:

”Skulle våra västerländska kollegor riskera bostad, mat på bordet eller barnens trygghet för högt flygande ideal om yttrandefrihet och oberoende?”

Den krassa verkligheten tycks skina igenom de många intervjuerna, kampen för fri och oberoende media innebär att ett viss mått av trygghet måste existera. För det är inte bara medielagstiftningen som kan sätta käppar i hjulet för dig som verksam journalist, du kan bli personligen anklagad för slander av en offentlig person, du och det mediehus du arbetar för kan bli bötfällt och till och med tvingas stänga för brott mot en allt mer restriktiv medielagstiftning. Ändå så lyckas många duktiga journalister i dagens Ryssland, det finns ett antal små men växande fria och oberoende medier som växer, särskilt online.

Dagens ryska journalister tvingas återigen att manövrera det smala utrymmet som lagen och samhället tillåter:

”Idag måste journalister lära sig att skriva mellan raderna, en skicklighet som tidigare generationer av journalister varit väldigt duktiga på”

Slutligen, den ofta enkelspåriga bilden av journalistik i Ryssland behöver breddas och fyllas i med en mängd av nyanser av grått. I slutändan är det vanliga människor med ett arbete som innebär att förklara, berätta och beröra sina medmänniskor. Det ska kunna ske utan hot om repressalier, tystnad eller ignorans. Det är den tredje statsmakten som vi alla levandes i en demokrati bör värna.

 

Bli först att kommentera
Vinnare, Camilla Stoltenberg, Amund Trellevik, Anna Kireeva, Tim Andersson Rask

Pris till journalistsamarbete i Barents

Av , , Bli först att kommentera 0

”Under en prisceremoni i norska Kirkenes under onsdagen mottog Barents Press International, en sammanslutning av journalister i Norge, Sverige, Finland och Ryssland Thorvald Stoltenbergs pris för 2020. I motiveringen som lästes upp av Thorvald Stoltenbergs dotter Camilla Stoltenberg trycktes det särskilt på vikten av fri gränsöverskridande journalistik i allt svårare tider med en känsligare geopolitisk situation, fake news, trollfabriker och hoten mot enskilda journalister.

Barents Press har funnits sedan början av 1990-talet och bestod då framför allt av enskilda journalister som reste i det då nyöppnade Ryssland. Sedermera kom mycket av verksamheten att handla om de stora årliga mötena som samlar runt 100 journalister från hela Barentsregionen. Idag består verksamheten förutom de årliga mötena av projekt, seminarier och konferenser.

I Sverige är drygt 110 journalister medlemmar i den ideella föreningen Barents Press Sverige, varav merparten är verksamma i Norr- och Västerbotten. Varje år genomför Barents Press Sverige ett tiotal olika projekt och aktiviteter för både svenska och ryska journalister. Bland annat har unga journalister från Sverige, Finland och Ryssland tillsammans skapat boken #Barents #Beingyounghere. Barents Press Sveriges övertygelse är att genom personliga möten och kontaktskapande tvärs över gränsen mellan väst och öst bidrar till nya värdefulla erfarenheter, kunskaper och insikter för den enskilda journalisten och journalistiken i stort.”

Så stod det i det pressmeddelande vi sände ut i slutet av förra veckan. Barents Press International, denna rätt unika sammanslutning av journalister från Norge, Sverige, Finland och Ryssland fick alltså ta emot priset till minne av den norska utrikesministern Thorvald Stoltenberg för år 2020. Att kommunikationer upprätthålls mellan journalister, folk till folk är möjligen viktigare än någonsin i dessa tider av allt fler hinder i de diplomatiska kontaktvägarna.

Mer om priset finner du här.

Bli först att kommentera

En podcast om Arktis och Barents

Av , , Bli först att kommentera 0

Barents Press Sverige har nu skapat och släppt en podcast om Arktis- och Barentsregionen tillsammans med journalister från USA, Kanada, Norge, Sverige och Finland. Podcasten är uppbyggd som en konversation mellan journalister om deras bevakningsområden som berör Arktis och Barentsregionen. Det första avsnittet handlar om massturismen som på riktigt har etablerat sig särskilt i vår del av Arktis och Barentsregionen. Är det en så kallad ”mörk turism” där människor söker sig till en region som kommer genomgå kraftiga förändringar, eller är det tystnaden och renheten som lockar? Och hur sann är den bilden av regionen? Resterande fem avsnitt kommer att släppas de fem kommande måndagarna med teman som ”Effekterna av klimatförändringarna”, ”Militariseringen av Arktis” och ”Arktiska drömmar och mardrömmar”.

Podden hittar du här och redan nu finns två avsnitt ute.
God lyssning!

Bli först att kommentera

Barents Press 1995 och framåt

Av , , Bli först att kommentera 0

1990 talet var ett intensivt årtionde för att använda ett försiktigt språkbruk. Det kalla krig som varat sedan det andra världskriget fick nu en period av upptining med Berlinmurens fall, Sovjetunionens fall men kanske framför allt för denna lilla historia, Rysslands öppnande mot väst. Nästan över en natt var det möjligt för vanliga människor att besöka det förr så stängda och slutna Ryssland, för i princip alla ärenden, om det så var företagsetableringar eller hjälpsändningar. Ryssland som på mycket kort tid fann sig i ett ny kapitalistisk, liberal verklighet sög i sig alla utländska kontakter och erfarenheter.

Som ett följetåg till alla kommuner som etablerade vänorter, diplomater, EU projekt och hjälpsändningar med kläder och ambulanser till det omskakade Ryssland följde journalister. Särskilt aktiva var journalisterna i Norr- och Västerbotten. Vad var det som egentligen hade hänt där i öster, hur var situationen nu efter sovjetunionens fall, av många beskrivet som historiens slut? Möjligheterna till gripande reportage var oräkneliga. Om det så var om kyrkor i Arkhangelsk som under sovjettiden blivit omvandlade till biografer och nu återigen fick ett liturgiskt syfte, eller de stora försörjningsproblemen. Dessa journalister som var i Ryssland vid denna tidpunkt lärda naturligtvis känna varandra men kanske framför allt sina ryska kollegor som nu hade sin glansperiod. Sakta men säkert, som så ofta, började institutioner växa fram. Det förr så spontana började få former, så även med detta lösa journalistiska nätverk som kom att bli Barents Press.

Redan 1995 hölls det första stora internationella mötet där journalister från Sverige, Norge, Finland och Ryssland träffades över en helg för att diskutera viktiga frågor med lokal förankring. Dessa möten har sedan med några få undantag fortsätt än idag. Väldigt mycket har förändrats sedan 1990 talet och idag, men vissa saker är densamma. När det gäller internationell, gränsöverskridande journalistik så är lokala kontakter bland det viktigaste. Men förutom detta rent nätverksmässiga syftet finns det också andra syften med att upprätthålla dessa kontakter mellan journalister. Det rent yrkesutbildande är nog så viktigt. Särskilt i dessa tider av stora förändringar när det gäller stabiliteten i media och i det allt känsliga geopolitiska läget. Vi tror att fake news, missuppfattningar och annat som helt enkelt inte är sant kan undvikas om kontakter har skapats mellan journalister över denna nya öst-västliga gräns som har bildats de senaste åren. Inte bara har man som journalist någon att kontakta för att dubbelkolla, eller ta reda på hur en diskussion sker i Ryssland, man kanske också har fått vara i Ryssland och träffa lokala kollegor och representanter från det civila samhället. Detta är en styrka inte bara för journalistiken utan även samhället i stort. Alla tjänar på bildade journalister som kan mycket om mycket, som har varit iväg och fått se saker ur andra perspektiv.

Som jag har diskuterat i tidigare inlägg finns det ett paradoxalt förhållande när det gäller mediebevakning, särskilt när det gäller Ryssland. Säkerhetspolitiskt är det väldigt tydligt att eventuella konflikter skulle komma att vara med Ryssland, det sunda förnuftet skulle då säga att det skulle finnas ett stort intresse för att bevaka Ryssland från andra perspektiv än de klassiska. Nu finns det självklart en mängd anledningar till varför det kan vara på detta sättet, av historiska skäl fokuseras mycket av utrikesbevakningen på USA och nu även Europa i Bryssel och Strasbourg. Gemene man har nog ett enormt försprång när det gäller kunskap om de problem som finns i USA eller Europa i stort. När det gäller Ryssland är det en helt annan sak. Det stora intresset från medier på annat än de riktigt hårda nyheterna som fanns på 1990 talet är ofta lågt idag. Detta leder till en form av kunskapsbrist hos mediekonsumenter kring hur vardagslivet och de politiska strömmar som återfinns i Ryssland ser ut idag. Jämför situationen med Donald Trumps USA, där har många via god journalistik fått ta del av den amerikanska landsbygdens problematik och utanförskap som gav Donald Trump segern 2016. För dessa mediekonsumenter var Trumps vinst en mindre överraskning än för andra. När det gäller Ryssland, eller ens våra grannländer, så blir det allt svårare att förutse vad som kommer att ske för gemene man. Oftast när det gäller Ryssland så är rubriken kring militära övningar, Putin eller försämringar i yttrandefriheten. Allt detta är viktigt, men utan den bakomliggande journalistiken om det ryska samhället ter detta sig lösryckt och ur sitt sammanhang.

Dagens Barents Press har samma målsättning som när allt började 1995. Främja journalistiken i Barentsregionen genom nätverksbyggande, främja och freda det fria ordet och fortsätta den gemensamma kompetensutvecklingen. Men dagens Barents Press gör detta på andra sätt, idag framför allt genom olika riktade projekt för att på så sätt kunna få ett tema att samarbeta kring. Sedan 2016 har nästan 200 journalister varit delaktiga i olika projekt. Något att vara stolt över i denna tid av osäkerhet och misstroende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Arktis och Barentssamarbetet – två viktiga skillnader

Av , , Bli först att kommentera 0

Imorgon inleds det stora högnivåmötet EU Arctic Forum i Umeå, över 600 personer väntas delta. Allt från forskare, gymnasieklasser till utrikesministrar.
Samtidigt, lite mer i skymundan arrangeras tre möten i Barentssamarbetet, dels idag både ett kommitté möte för tjänstemän, men även Barentsrådsmöte där alla guvernörer från de 14 regionerna i Barentssamarbetet deltar. Samtidigt som EU Arctic Forum pågår imorgon byter även Barents-Euro Arctic ordförandeskap, från Sverige till Norge.

För samarbetet i Arktis och Barents är dessa forum viktiga, det är på dessa möten många kommande linjer dras upp. Det är på dessa möten framtiden planeras, vad ska dessa gemensamma regionala och internationella samarbeten arbeta för. Men trots att det är viktiga forum för oss som bor i Barents eller Arktisregionen så är det väldigt få som är medvetna om vad som sker i dessa organ. Arktisrådet vet desto fler vad det är, men Barentssamarbetet?

I rubriken till detta lilla inlägg vill jag lyfta två skillnader mellan dessa råd.

  • Fokusområdet.
    Barentssamarbetet är inriktad på folk till folk kontakter över gränserna i ett regionalt samarbete. Här hör till exempel alla projekt som på något sätt involverar det civila samhället. I en svensk kontext sker i praktiken nästan alla projekt med Ryssland. Till exempel körer som åker på resor, kommuner som delar med sig av kunskap kring anpassningsåtgärder för de med funktionsvariation.
  • Hårda & mjuka frågor.
    Sedan ett par år tillbaka bedöms säkerhetsläget för Sverige, och även i viss del världen som sämre än tidigare. Allt fler skiljelinjer har dragits i sanden mellan framför allt väst och Ryssland sedan annekteringen av Krim och oroligheterna i östra Ukraina. Även Arktis har blivit högintressant för de rika förekomsterna av olja, gas och även i viss del fisk. Kina, ett land som tidigare inte synts på kartan när det gäller frågor kring Arktis börjar nu intressera sig för att bli en part. Dessa frågor sammantaget är av en hårdare karaktär. Dessa frågor, men även den viktiga klimatforskningen präglar till stor del Arktisrådet.
    Barentssamarbetet å sin sida präglas inte utav dessa diskussioner även om regionerna är i stor del densamma, särskilt i Europa, utan av de fredsbyggande folk- till folkkontakterna. Tyvärr får dessa frågor inte alls lika stort utrymme i media, eller på utrikesdepartement, som de förtjänar.

På flera sätt är Barentssamarbetet och samarbetet kring Arktis ett symbiotiskt sådant. Där Arktis fokuserar på de hårda frågorna där konfrotationer kring markanvänding och territorial anspråk hanteras är Barentssamabetet den lugnande punkten som trycker på att regionen som sådan tjänar på att hållas ihop och lära känna varandra. Det är viktigare än någonsin att våra civilsamhällen får se över den stigande öst-väst muren som sakta men säkert kryper på. Det tjänar vi alla på, även Arktissamarbetet.

Bli först att kommentera

Nyttan med horisontellt, istället för vertikalt tänkande

Av , , Bli först att kommentera 0

Vid en första anblick kan det te sig ologiskt att förorda ett synsätt baserat på horisontellt, gränsöverskridande tänkande när det gäller de stora utmaningar som vår region står inför. De länder och regioner som ligger längs en tänkt linje från Norrbotten och Västerbotten österut och västerut bör väl vara radikalt annorlunda med sina egna, unika, problem? Språken, styrsätt, möjligheter och gränser skiljer ju som bekant dessa länder och regioner åt. Västerbotten har ett väl fungerade och beprövat samarbete med den ryska republiken Karelen, en rysk region som många andra norr om Moskva och Sankt Petersburg drabbas hårt av den allt snabbare urbanisering som pågår även i nordligaste Ryssland. Men vi behöver inte korsa Rysslands gräns, utan det räcker med att bara blicka över kvarken till Finland för att se liknande tendenser, allt färre människor väljer att stanna kvar i de nordligaste, glesare befolkade områdena. Generellt sett, då städer som Umeå, Luleå, Uleåborg och Tromsö växer. Om vi istället vänder blicken västerut möter vi Norge, ett land som under lång tid sett som en föregångsland när det gäller att motverka urbaniseringen. Med levande centrum, en decentraliserad sjukvård och skattelättnader i vissa län. Trots dessa verktyg är inte Norge förskonat från urbaniseringen och dess effekter. Längre västerut, över Atlanten möter vi USA. Ett radikalt splittrat land mellan stad och landsbygd, men även ett land med långt fler mellanstora städer än nordligaste Norge, Finland, Sverige och Ryssland.

Dock är det långt från enbart urbanisering som är en gemensam fråga i denna horisontella riktning. Klimat och miljöfrågor är högst upp på dagordningen för allt fler. Den paradoxala konflikten mellan mer mineraler för att kunna bygga framtidens elbilar, och de omedelbara lokala miljöproblemen som uppstår med all gruvnäring. Hur ska vi som samhälle arbeta med dessa frågor?

Idag sker i princip all diskussion och debatt i ett nord-sydligt perspektiv. Med all rätt i en majoritet av fallen, det är i söder som våra länders huvudstäder är belägna. Dessa huvudstäder som inte enbart är motorn i den allt snabbare urbanisering som pågår, utan även där parlament och en stor del av makten utgår från i frågor kring landsbygd och miljö och klimatfrågor. Dock finns det mycket som kan göras lokalt och regionalt, gärna gemensamt med andra drabbade län i en öst-västlig riktning. Från allt från informationsutbyten till experimentella metoder för en grönare gruvnäring. Mycket görs redan, men mycket mer kan göras.

Det är ju trots allt logiskt att du diskuterar de frågor som berör dig och din familj mest med dina grannar, du ringer inte din kusin som bor i södra Sverige för att diskutera den pågående mygginvasionen eller mängden snöskottning. Det är kostnadseffektivt, fredsfrämjande och logiskt att diskutera svårlösliga problem med sina grannar.

Bli först att kommentera