Ryssland, Barents och det regionala

Kategori: Rysk media

Framtidens mörker

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är som bekant lätt att blicka bakåt, genom att betrakta bilder, brev eller minnen. Framtiden är svårare. Alla vi försöker nog dock, genom att ta in situationen som den är idag och försöka applicera en tänkbar utveckling framåt i tiden. Ibland blir det som man tänkt sig, ibland inträffar något oväntat och framtiden tycks sväva i ovisshet. För dem som följer situationen i Ryssland tycks yttrande-  och pressfrihetens framtid vara mörk. Allt fler lagar och regler gör det svårt att förutse vilken publikation som kan leda till åtal, hot eller misshandel. Att förlita sig på systemet är det nog mycket få som gör i dagens Ryssland, för systemet är böjbart, flexibelt för diverse nycker från tjänstemän eller politiker på höga nivåer.

Men, baserat på dagens situation, så är inte mörkret kompakt som i en dystopisk värld. Det existerar fortfarande oberoende medier, stora vågor av protester har ägt rum över hela Ryssland med olika målsättningar och budskap. Stoppa nedgrävandet av sopor, eller byggandet av en ny kyrka, eller släpp samvetsfångarna fria – det är vår! Sociala medier och de många resorna över världen gör att den urbana medelklassen känner något annat, drömmer om något annat. Historien skapas här och nu – även för framtiden.

Bli först att kommentera

”Jag är en utländsk agent”

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag är en utländsk agent”

Dessa fem ord måste nu fem ryska medborgare skriva innan de publicerar något. Varför just dessa fem har blivit utvalda av det ryska justitiedepartementet är än så länge oklart. Det går inte att överklaga, det är inte heller möjligt att bli av med denna stämpel. Det står klart att den ryska makten vill använda detta verktyg för att förhindra och tysta misshagliga individer som samarbetar med utlandet.

Detta förfarande med utländsk agentlagstiftning är inte ny, utan har funnits i olika former i USA sedan 1938. Det kan te sig självklart att stat har rätt att kräva att individer på direkta, eller indirekta uppdrag av andra stater ska deklarera sig om de försöker påverka en politisk opinion. Man kan blott undra hur partierna i Sverige riksdag skulle reagera på ifall det framkom att individer eller partier i Sverige mottog finansiering från länder som uppfattas som motståndare, såsom Ryssland. Men, och det är inte ett litet men, vad åsamkar denna lagstiftning för skada på yttrandefriheten. Borde inte en svensk eller amerikansk medborgare rätten att uttrycka sig som en själv önskar utan att deklarera sin anledning?

Det är inte en lätt avvägning, vi har sett hur agenter i Ryssland försökte påverka valet i USA 2016 genom sociala medier. Men vi riskerar också än så mycket mer i förlorad yttrandefrihet ifall individer märks som utländska agenter i något land.

 

Bli först att kommentera

Rysk media del 3

Av , , Bli först att kommentera 1

Så här ser Novaja Gazeta, en av Rysslands mest långlivade privatägda och oberoende tidningars hemsida ut just idag den 14 december 2020. Vad lägger du märke till? Bilden av en ubåt, hur texten flyter in i bilden?

 

Detta är Takie Dela ”så går det”, också ett nyhetsmedium men som främst jobbar i reportageform med mycket bilder, ljud och rörligt.

Det är lätt att få en bild eller känsla av att vi som verkar inom svenska medier har kommit långt när det gäller hur våra nyhetssidor ser ut. Självfallet ser inte alla ryska mediers hemsidor ut så här, dessa två mediehus brukar oftast betecknas som ”oppositionella”.

 

Detta är en av Rysslands mest lästa medier, Argymenti Fakti (ung. Argument och fakta). Som du ser är webbdesignen mer traditionell och liknar våra egna mediers webbsidor mer än de två ovanstående.

Vilken poäng kan man då göra av denna korta redogörelse för dessa tre ryska mediehus?
Kan man dra några slutsatser över huvud taget av en så pass liten mängd undersökt mediehus? En slutsats kan vara att hur vi tänker att att rysk media ser ut är inte alltid vad den egentligen är. Rysk media utvecklas inom de ramar som är satta av den ryska staten, en lagom mängd oppositionellt material får existera, nya mediehus tillåts (om än med åtskilliga administrativa bördor) att skapas. Från vår horizont tycks rysk media stagnant under de hårda lagarna och reglerna som Rozkomnadzor ålägger de ryska mediehusen. Verkligheten är som alltid mångdubbelt komplicerad.

Bli först att kommentera

Ryska journalisters arbetsvillkor

Av , , Bli först att kommentera 0

Mycket har skrivits, sagts och diskuterats om ryska journalisters arbetsvillkor. Ofta tenderar diskussionen att utfalla i tvärsäkra uttalanden om att det finns två grupper av ryska journalister.

  1. De som arbetar för statliga propagandamedier kämpar mot yttrandefrihet och fri journalistik
  2. Oppositionella journalister som kämpar för yttrandefrihet och fri journalistik

De som har lärt känna något utav det ryska samhället dess intrikata medievärld inser snabbt att detta svartvita synsätt passar synnerligen dåligt in på verkligheten. Verkligheten låter sig inte fogas utifrån allt för enkla arbetshypoteser, verkligheten har många fler nyanser av grått. På torsdag lanserar Barents Press boken ”Journalistik på ryska” där 28 ryska journalister från statlig till oppositionell media och allt där emellan kommer till tals. Vilken medielagstiftning styr arbetslivet för en rysk journalist? Vilka tabun existerar? Bilden som ges är mångfacetterad och inte alls lätt att inordna i någon idealbild. Den krassa verkligheten för våra rysk kollegor är ett arbete som betalar hyra och mat på bordet är ett arbete värt att behålla. Som en av journalisterna uttrycker det, fritt översatt:

”Skulle våra västerländska kollegor riskera bostad, mat på bordet eller barnens trygghet för högt flygande ideal om yttrandefrihet och oberoende?”

Den krassa verkligheten tycks skina igenom de många intervjuerna, kampen för fri och oberoende media innebär att ett viss mått av trygghet måste existera. För det är inte bara medielagstiftningen som kan sätta käppar i hjulet för dig som verksam journalist, du kan bli personligen anklagad för slander av en offentlig person, du och det mediehus du arbetar för kan bli bötfällt och till och med tvingas stänga för brott mot en allt mer restriktiv medielagstiftning. Ändå så lyckas många duktiga journalister i dagens Ryssland, det finns ett antal små men växande fria och oberoende medier som växer, särskilt online.

Dagens ryska journalister tvingas återigen att manövrera det smala utrymmet som lagen och samhället tillåter:

”Idag måste journalister lära sig att skriva mellan raderna, en skicklighet som tidigare generationer av journalister varit väldigt duktiga på”

Slutligen, den ofta enkelspåriga bilden av journalistik i Ryssland behöver breddas och fyllas i med en mängd av nyanser av grått. I slutändan är det vanliga människor med ett arbete som innebär att förklara, berätta och beröra sina medmänniskor. Det ska kunna ske utan hot om repressalier, tystnad eller ignorans. Det är den tredje statsmakten som vi alla levandes i en demokrati bör värna.

 

Bli först att kommentera

Ryssland, Belarus och journalistik

Av , , Bli först att kommentera 0

Det globala utbrottet av Covid-19 har haft stora konsekvenser för mediasektorn särskilt i Ryssland. Annonsintäkterna sviker och det ryska samhällets ekonomi är satt i gungning, särskilt efter den långa ledigheten som alla ryssar beordrades att ta under tidig vår för att hindra smittspridning. För den ryska journalistkåren har nygamla knep åter tagits i bruk av den ryska statsmakten, genom att anklaga journalister för att sprida hemlig information (Sergeji Safronov) så tystas effektivt journalister ned. Generellt sett kan man se tendenser till ett civilt uppvaknande i Ryssland, under förra sommaren etsade sig de många och stora protesterna mot den planerade sopdeponin i Shies fast sig på mångas näthinnor. I år är det främst protesterna mot statsmaktens hanterande av den populära guvernören i Habarovsk som har blivit åtalad för anstiftan till mord som har föranlett stora folkliga protester. Journalister bevakar och rapporterar relativt fritt från dessa protester. Belarus är också väldigt intressant att följa både för ryska journalister men även för oss andra. Denna sista utpost för Sovjetunionen som inte privatiserade i princip alla näringar som Jeltsin gjorde i Ryssland har gått under mångas radar. Helt plötsligt (är aldrig helt plötsligt) så är många tusen ute på gatorna och gör sina röster för en fredlig maktövergång hörda.

För den ryska Barentsregionens journalister är dessa händelser en påminnelse om den allt striktare korridor som fria och oberoende journalister rör sig i. Det finns alltjämt ljusglimtar såsom mediehuset med bas i Republiken Komi, 7×7 som lyckas fortleva med bra fristående journalistik. Det finns många fler småskaliga exempel på hur komplex situationen är för ryska journalister och mediehus. Det är allt för enkelt att tro att den ryska mediesituationen är ensidigt svart eller grå, den har många fler nyanser än så. Barents Press Sverige kommer i början av september att släppa en bok om ryska journalisters arbetsvillkor, där framgår ryska journalisters egna röster tillsammans med en genomgång av rysk medielagstiftning. Kryphål, ignorans och eller kombinationer möjliggör relativt fri journalistik när det gäller ämnen utan allt för känsliga aktörer såsom staten eller lokala affärsmän.

 

Bli först att kommentera

Rysk media del 3: Journalisterna del 2

Av , , Bli först att kommentera 0

Framtiden.
För en vecka sedan meddelade den ryska presidenten Vladimir Putin att den ryska konstitutionen ska ändras med resultat att presidentmakten inskränks till förmån för parlamentet. Av de många Rysslandskännare jag följer och läser så var detta alternativ föga troligt för ett par månader sedan. Många har spekulerat i om en ny union mellan Ryssland och Belarus skulle leda till någon form av överpresidentspost besutten av Putin. Detta alternativ är inte längre troligt, utan det alternativ som många nu pekar ut som mest troligt är en rokad där Putin får en ny roll lite mer i skymundan i ett säkerhetsråd eller liknande.

Detta inlägg kommer inte avhandla Rysslands framtida politiska styrning utan framtidens journalistik i Ryssland. Det ämnet är dock tätt sammanknutet bland annat med den politiska styrningen i Ryssland. I det förra inlägget i denna serie av inlägg gav jag en kort och översikt för journalistikens utveckling i Ryssland under 1900 talet fram tills idag. De många svårigheterna som möter ryska journalister som försöker skapa god journalistik. Men hur kommer det se ut om ett tiotal år, kommer den statliga repressionen att fortsätta eller kommer det att bli lättare och enklare för ryska journalister att publicera sig? För att svara på den frågan behöver vi förstå dagens situation och se i vilken riktning den pekar.

  • Social media
    Sajter såsom VK.com, Facebook, Instagram och kanske framför allt Telegram har blivit allt viktigare för en viss grupp av ryska mediekonsumenter. Flera lagförslag har behandlats av den ryska Duman för att framför allt tvinga mediejättarna som Facebook och Twitter att ha sina servrar i Ryssland och därmed följa rysk lagstiftning. Ett försök från den ryska medietillsynsmyndigheten Roskomnadzor att blockera Telegram för ett par år sedan misslyckades. Dock finns det nu lagstiftning kring ”förolämpande av statliga symboler och tjänstemän” som gör det möjligt för att fälla enskilda individer för publiceringar online som antas förolämpa troende, tjänstemän eller ryska federationens symboler. Dock uppfattas nog sociala medier fortfarande som generellt sett rätt fria för både publiceringar av journalister och av enskilda medborgare.
  • Traditionell media
    Här existerar många utmaningar både rent juridiskt men kanske framför allt ekonomiskt. De många små och medelstora regionala tidningarna har allt mindre kassor på ett liknande sätt som resten av vvärlden, allt fler ryska medborgare kommer inom de närmaste åren ta del av nyheterna online. Hur ska affärsmodellen överleva även i Ryssland? Traditionell media ägs ofta också utav kommunen eller andra myndigheter vilket ofta medför ett svårt uppdrag för de anställda journalisterna att granska den egna verksamheten och samhället.  De oberoende eller de mediehus som ibland beskrivs som oppositionella har en än svårare framtid framför sig då många kämpar med en svår ekonomi, utan tillskott från allmänna medel och allt fler ppålagor från staten.

Det som kanske framför allt upplevs negativt bland ryska journalister är vetskapen att ens journalistik sällan gör skillnad. Jag minns särskilt ett möte med en rysk journalist anställd på en relativt stor tidning i Sankt Petersburg som precis skrivit ett stort avslöjande om hur polisen aktivt tillåter och tjänar pengar på drogförsäljning. På frågan om, vad hände sen blev svaret det som allt för ofta hörs hos ryska journalister ”ingenting”. Ett sådant avslöjande i Sverige skulle onekligen leda till utredningar och fler gräv med resultat. Om inget händer, om publiken rycker på axlarna resignerat åt korruptionen eller orättvisorna varför då fortsätta? När det gäller resultaten kanske en viss ljusning kan skönjas i samband med de protester som ägde rum i somras i Moskva och andra städer. Det allt mer globaliserade ryska samhället, de allt fler ryssarna som reser världen runt får möjligen med sig en vilja och önskan om en förbättring och ”normalisering”. Vad detta medför inför framtida maktskiften kan ingen veta.

 

 

 

Bli först att kommentera

Utländsk agent

Av , , Bli först att kommentera 0

”Virtually any Russian citizen who receives money from abroad and then publish a text, photos or a video, can now fear being victims of the infamous ‘foreign agent’ law.”

På svenska: ”Alla ryska medborgare som tar emot pengar eller egendom från utlandet och sedan publicerar en text, en bild eller video kan nu bli stämplad som utländsk agent.” Så sammanfattar tidningen The Barents Observer den nya lagen om utländska agenter som nu i måndags (25/11 2019) passerade sista steget i den ryska Duman. Nu väntar lagen en underskrift av president Putin innan lagen kan användas. Tolkningar om varför nu och hur finns det gott om. En av de parlamentsledamöter som röstade för lagförslaget Sergey Boyarsky menar att lagstiftningen är en del av det pågående mediekriget med väst då bland annat RIA Global som producerar bland annat RT (Russia Today) tvingades att registrera sig som utländsk agent i USA. Detta har sedan fortsatt där man kan anmärka att de ryska myndigheterna går steget längre, bland annat finns det en gräns på hur stor ägarandel ett utländskt företag kan ha i ett ryskt mediehus. Boyarsky menar att detta är nästa steg i detta mediekrig, att nu brännmärka enskilda journalister som arbetar i Ryssland men som har en bas i utlandet såsom Radio Svoboda eller Radio Free Europe.

Om vi utgår från denna bakgrund, detta pågående mediekrig om sanningen och propaganda i olika riktningar kan man börja fundera på konsekvenserna av denna lagstiftning. Ofta tenderar rysk lagstiftning att vara vagt formulerad för att på så sätt kunna anpassa skrivningarna i diverse tingsrättsförhandlingar. Så är det även i detta fallet, bland annat finns det enligt tidningen Novaya Izvestiya inget sätt i lagstiftningen för utländska agenter att bli av med stämpeln. Man skulle kunna tänka sig att om en enskild får stämpeln av utländsk agent, att man på något sätt kan bli av med till exempel genom att sluta arbeta för sin utländska arbetsgivare. Den vägen ut finns inte i lagtexten. Och var går gränsen för utländsk finansiering? Är det arvoden eller räcker en betald flygbiljett från utlandet?

Sammantaget kan man konstatera att nu uppstår ännu en risk för journalister i Ryssland. Ryssland står inte fri från globaliseringen, allt fler journalister lär sig engelska och vill resa och träffa kollegor. Ofta finansieras dessa resor från utlandet, för att få träffas och lära känna varandra. Från och med nu är det inte längre riskfritt. Jag som skriver dessa blogginlägg försöker väga och ta in så många röster som möjligt, det är så god journalistik skapas. Men när det gäller denna utveckling är det svårt att inte vara oroad över dess konsekvenser. Dels för de enskilda journalister som med största sannolikhet att drabbas, några kommer säkert ta det som en fjäder i hatten, men för andra kan detta vara slutet på en lovande karriär. För Ryssland självt så är detta en förlust i slaget om bilden av ett land, allt fler restriktioner på allt från vad som får och inte får uttryckas på sociala medier och ett eget internet ger starka motsättningar mot den bild av det öppna, globaliserade och framgångsrika land som Ryssland själv vill ge.

 

 

Bli först att kommentera

Barents Press 1995 och framåt

Av , , Bli först att kommentera 0

1990 talet var ett intensivt årtionde för att använda ett försiktigt språkbruk. Det kalla krig som varat sedan det andra världskriget fick nu en period av upptining med Berlinmurens fall, Sovjetunionens fall men kanske framför allt för denna lilla historia, Rysslands öppnande mot väst. Nästan över en natt var det möjligt för vanliga människor att besöka det förr så stängda och slutna Ryssland, för i princip alla ärenden, om det så var företagsetableringar eller hjälpsändningar. Ryssland som på mycket kort tid fann sig i ett ny kapitalistisk, liberal verklighet sög i sig alla utländska kontakter och erfarenheter.

Som ett följetåg till alla kommuner som etablerade vänorter, diplomater, EU projekt och hjälpsändningar med kläder och ambulanser till det omskakade Ryssland följde journalister. Särskilt aktiva var journalisterna i Norr- och Västerbotten. Vad var det som egentligen hade hänt där i öster, hur var situationen nu efter sovjetunionens fall, av många beskrivet som historiens slut? Möjligheterna till gripande reportage var oräkneliga. Om det så var om kyrkor i Arkhangelsk som under sovjettiden blivit omvandlade till biografer och nu återigen fick ett liturgiskt syfte, eller de stora försörjningsproblemen. Dessa journalister som var i Ryssland vid denna tidpunkt lärda naturligtvis känna varandra men kanske framför allt sina ryska kollegor som nu hade sin glansperiod. Sakta men säkert, som så ofta, började institutioner växa fram. Det förr så spontana började få former, så även med detta lösa journalistiska nätverk som kom att bli Barents Press.

Redan 1995 hölls det första stora internationella mötet där journalister från Sverige, Norge, Finland och Ryssland träffades över en helg för att diskutera viktiga frågor med lokal förankring. Dessa möten har sedan med några få undantag fortsätt än idag. Väldigt mycket har förändrats sedan 1990 talet och idag, men vissa saker är densamma. När det gäller internationell, gränsöverskridande journalistik så är lokala kontakter bland det viktigaste. Men förutom detta rent nätverksmässiga syftet finns det också andra syften med att upprätthålla dessa kontakter mellan journalister. Det rent yrkesutbildande är nog så viktigt. Särskilt i dessa tider av stora förändringar när det gäller stabiliteten i media och i det allt känsliga geopolitiska läget. Vi tror att fake news, missuppfattningar och annat som helt enkelt inte är sant kan undvikas om kontakter har skapats mellan journalister över denna nya öst-västliga gräns som har bildats de senaste åren. Inte bara har man som journalist någon att kontakta för att dubbelkolla, eller ta reda på hur en diskussion sker i Ryssland, man kanske också har fått vara i Ryssland och träffa lokala kollegor och representanter från det civila samhället. Detta är en styrka inte bara för journalistiken utan även samhället i stort. Alla tjänar på bildade journalister som kan mycket om mycket, som har varit iväg och fått se saker ur andra perspektiv.

Som jag har diskuterat i tidigare inlägg finns det ett paradoxalt förhållande när det gäller mediebevakning, särskilt när det gäller Ryssland. Säkerhetspolitiskt är det väldigt tydligt att eventuella konflikter skulle komma att vara med Ryssland, det sunda förnuftet skulle då säga att det skulle finnas ett stort intresse för att bevaka Ryssland från andra perspektiv än de klassiska. Nu finns det självklart en mängd anledningar till varför det kan vara på detta sättet, av historiska skäl fokuseras mycket av utrikesbevakningen på USA och nu även Europa i Bryssel och Strasbourg. Gemene man har nog ett enormt försprång när det gäller kunskap om de problem som finns i USA eller Europa i stort. När det gäller Ryssland är det en helt annan sak. Det stora intresset från medier på annat än de riktigt hårda nyheterna som fanns på 1990 talet är ofta lågt idag. Detta leder till en form av kunskapsbrist hos mediekonsumenter kring hur vardagslivet och de politiska strömmar som återfinns i Ryssland ser ut idag. Jämför situationen med Donald Trumps USA, där har många via god journalistik fått ta del av den amerikanska landsbygdens problematik och utanförskap som gav Donald Trump segern 2016. För dessa mediekonsumenter var Trumps vinst en mindre överraskning än för andra. När det gäller Ryssland, eller ens våra grannländer, så blir det allt svårare att förutse vad som kommer att ske för gemene man. Oftast när det gäller Ryssland så är rubriken kring militära övningar, Putin eller försämringar i yttrandefriheten. Allt detta är viktigt, men utan den bakomliggande journalistiken om det ryska samhället ter detta sig lösryckt och ur sitt sammanhang.

Dagens Barents Press har samma målsättning som när allt började 1995. Främja journalistiken i Barentsregionen genom nätverksbyggande, främja och freda det fria ordet och fortsätta den gemensamma kompetensutvecklingen. Men dagens Barents Press gör detta på andra sätt, idag framför allt genom olika riktade projekt för att på så sätt kunna få ett tema att samarbeta kring. Sedan 2016 har nästan 200 journalister varit delaktiga i olika projekt. Något att vara stolt över i denna tid av osäkerhet och misstroende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Rysk media del 2: Journalisterna del 1

Av , , Bli först att kommentera 0

Journalist. Denna yrkeskategori, ömsom hyllad för sina vassa avslöjanden som bidrar till ett bättre, öppnare samhälle, ömsom hatat för sina avslöjanden och sina brister. God journalistik bygger på nyfikenhet, en vilja att veta mer och dessutom berätta detta för fler personer i media. Till stor del fungerar journalistik på samma sätt oavsett var i världen du befinner dig. En journalist får ett tips, eller hittar ett dokument som är av intresse. Därefter vidtar det journalistiska hantverket med att intervjua, ta reda på mer och sedan producera något som är lättsmält för en oinsatt läsare. Så fungerar det även i Ryssland till stor grad. Men, där vi i Sverige närmast förväntar oss att journalistkåren kritiskt granskar kommunen, regionen och regeringen utan risk för repressalier är det tvärtom i Ryssland i många fall. Inte alltid, men journalister som uppfattas som motståndare mot Kreml och eller den lokala makten kommer att få svårt att försörja sig, avföring kastad på sig eller sin bil och i värsta fall bli utsatt för våld eller bli mördad.

Dessvärre finns det ett flertal exempel på dessa händelser. Vad leder denna linje i sanden kring vad som är acceptabelt att granska och inte till?
Självcensur är troligen det första. Om du som journalist eller redaktör vet med dig om att om du släpper denna nyhet kommer inget att förändras, men du och din tidning kan komma att stängas ned. Är det värt att släppa nyheten?

Efter Gorbatjovs reform Glasnost (öppenhet) 1985 lättades den förr så stränga sovjetiska censuren. Nu skulle de sovjetiska medborgarna själva få information och kunskaper om sitt samhälle, femårsplanerna diskuteras och samhället förnyas. Så beskriver Gorbatjov själv sina tankar kring den långsamt döende sovjetiska staten i sin bok Perestrojka från 1987. Sovjets fall den 26 december 1991 brukar delvis härröras till uppluckrandet av censuren och den nyfunna yttrandefriheten som på allvar kunde belysa de negativa aspekterna i det sovjetiska samhället. Självfallet var journalister en yrkeskategori som existerat långt tillbaka i Rysslands historia. Tätt förknippat med ett viktigt mandat från staten att förmedla statens nyheter till befolkningen, denna idéströmning kan till viss del även framträda i dagens ryska mediesituation där journalistens roll inte definieras som en tredje, kritiskt granskande, statsmakt utan som en förlängd del av staten och samhället. Exempel på detta är självfallet den ”Första kanalen”, Rossiya 24 och så vidare. Men även i regionerna kan även detta synsätt hittas där i princip alla kommuner och regioner äger ett mediehus som i princip enbart rapporterar om sin ägare. Det kanske inte behöver tilläggas att det ytterst sällan granskas i dessa tidskrifter.

Dissidentpress är också ett begrepp som är värt att lägga tid på, små redaktioner publicerade redan under sovjetunionen tidningar som de själva tryckte på små kopieringsmaskiner som trots mot den statliga censuren. Dessa tidningar granskade kritiskt det sovjetiska samhället, men nådde inte särskilt många läsare. Efter sovjetunionens fall släpptes helt den censur som tidigare funnits och många mediehus skapades. Media i Ryssland fullkomligt exploderade av nya tidningar, tv kanaler och radio. Dock kvarstod problemen med att till exempel få tillgång till papper för att trycka tidningar. Planekonomin härskade fortfarande i stor utsträckning bakom kulisserna. Under dessa år sker många steg som bidrar till att måla den bild av dagens journalister. Det kanske mest avgörande är valet 1996 där den sittande presidenten Boris Yeltsin utmanades av kommunistpartiets ledare Gennady Zyuganov. Den förre ledde länge över Yeltsin i valkampanjen men en kraftig mediekampanj för Yeltsin ledde till att Yeltsin vann valet. Möjligen på bekostnad av den respekt som dessa nya fria medier hunnit få, för om dessa medier kunde köpas av Yeltsins kampanj – vad har då dessa för integritet.

Allt detta och självfallet många fler steg leder oss till den situation för journalister som är i dag. Som alltid när man generaliserande ska skildra en grupp eller ett yrke gäller det att vara försiktig för att inte hamna fel. Generellt kan man konstatera att det bedrivs journalistutbildning på nästan samtliga universitet, oftast tätt knutet till den filologiska avdelningen. Fortfarande läggs en stor vikt på skribentens språkliga förmåga, att uttrycka sig vackert på ryska. Därför kan ryska tidningar lätt uppfattas som krångliga med långa texter och snygga retoriska formuleringar. Detta kan möjligen vara en generationsskillnad då den nya generationen journalister, uppvuxna med internet och utländsk media har börjat utveckla sitt eget journalistiska språk. Mer likt vårt egna.

Om vi ser till värderingar hos nordiska och ryska journalister finner vi några slående likheter och några skillnader.

Källa: Statliga universitetet Sankt Petersburg

Källa: Statliga universitetet Sankt Petersburg

Denna undersökning frågade ryska och norska journalister kring vilken roll en journalist har i samhället. Längst till höger finner vi rollen att utbilda publiken, där är det endast några procents skillnad mellan ryska och norska journalisters inställning i denna undersökning. Där vi dock ser störst skillnad är punkten ”Provide advice, orientation and direction for daily life”, en form av livsjournalistik med tips och råd, här är en stor skillnad där ryska journalister i större utsträckning ser detta som sin roll jämfört med norska. Detsamma ser vi på kolumnen till vänster, att få en stor publik för sin nyhet. Även här har vi en stor skillnad som kan ge vid handen att ryska journalister i större utsträckning än norska vill skapa nyheter som får ett stort genomslag hos publiken. Här kan jag kommentera att detta vill nog alla journalister, men är det en journalists roll att endast söka de nyheter som drar mest publik? Storumans kommunala underskott är kanske ingen publikfriare men så mycket viktigare för de som bor i Storuman.

Om vi tar och ser på samma undersökning, men fokuserar på medieetik.

Källa: Statliga universitetet i Sankt Petersburg

Källa: Statliga universitetet i Sankt Petersburg

Finner vi att nästan alla tillfrågade 96,5 av de norska journalisterna svarar att journalister ska alltid hålla på medie- och pressetiken oavsett situation eller kontext. Här svarar endast 72,3 av de ryska journalisterna detsamma. Överlag kan man sen en skillnad kring de mer moraliska och etiska frågorna, skillnaderna är inte enorma men de finns där kring hur en journalist ses i en rysk kontext jämfört med en svensk eller norsk. Såklart så existerar det stora skillnader kring vad som är möjligt rent journalistiskt mellan Sverige och Ryssland, en svensk journalist måste kanske inte betala en person för att få den att dela med sig av känslig information för att överhuvudtaget göra sitt jobb.

Slutligen vill jag nämna något kring den nya gruppen av journalister som vi ser, de många medborgarjournalisterna, de nya kritiskt granskande som bedriver god grävande journalistik och som håller det ryska samhället ansvarigt. Denna grupp av journalister kanske inte alltid är traditionellt utbildande men fyller det vakuum av journalistik i Ryssland, exempel på mediehus som tydligt anammat dessa synsätt är 7×7 Horisontella Ryssland som till allra största del består utav medborgarjournalister i regionerna. De producerar journalistik som aldrig setts förut från regioner som får lite uppmärksamhet av traditionella medier. Eller Novaya Gazeta, denna tidning sprungen ur 1990 talet som bland annat den mördade Anna Politkovskaja arbetade för. I dessa tidningar och många fler förändras bilden av journalister i Ryssland, från den statliga informatören till en tredje statsmakt som kritiskt håller upp en spegel mot samhället.

 

Bli först att kommentera

Rysk media del 1: Mer än propaganda?

Av , , Bli först att kommentera 1

”Mer än propaganda?”

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Att på ett par korta enkla rader förmedla ett så pass komplext system som dagens ryska mediesituation är i princip omöjligt. Därför kommer jag i en liten serie dela med mig av de kunskaper jag har fått om det moderna ryska mediesystemet, i denna första del vill jag ge bred bakgrund till hur dagens situation ser ut.

I ena sidan av det breda spektrumet finner vi de kanaler och tidningar som brukar beskrivas som propagandistiska, som i princip enbart visar och berättar om det staten önskar ska visas upp för medborgarna. Å den andra sidan finner vi alla bloggare, frilansare och oppositionella mediekanaler som har ett förhållandevis fritt spelrum, även om detta spelrum ständigt krymper då den ryska medielagstiftningen ständigt utökar mängden ämnen som är förbjudna eller svåra att rapportera kring. Exempel på detta är den relativt nya lagen kring ”förolämpande av statliga tjänstemän och staten i sig” – fritt tolkat. Detta kan och allra troligast göra det svårare att kritisera staten eller Vladimir Putin enligt lagen.

Men är det då så att i de yttersta regionerna av detta spektrum så är det som så att de oppositionella enbart uppträder som kritiker mot dagens system, och de statliga enbart delar med sig av propaganda för staten mot oppositionen? Det är här komplexiteten i detta system träder in. Det finns inte något självklart enkelt svar på detta. En god kollega till mig som bland annat deltog på Bokmässan 2018 och pratade om självcensuren i dagens Ryssland uttryckte det så här. ”På många sätt var det lättare att verka som journalist i Sovjetunionen, då tog du eller din redaktör din artikel till censurbyrån som antingen kryssade eller godkände. Då visste du vart gränsen låg, då någon hade kodifierat den. Idag kan kanske en artikel eller vinkel du valde för tre år sedan leda till böter, eller i värsta fall fängelse eller att de helt enkelt stänger ditt mediehus. Ingen vet egentligen var gränsen ligger, alla anar var den är. Men ingen vet till 100 %.

Journalisten och författaren Peter Pomerantsev som tidigare arbetat som producent i Ryssland för det som många anser är Rysslands allra mest propagandistiska ”Första kanalen” har beskrivit det ryska samhället som en realityserie där allt kanske är sant, men vem vet egentligen? Ett samhälle där sanningen har tappat fotfästet och bestäms av den som har mest makt och pengar. För många ryssar så upplevs det säkert så, vem kan man egentligen lita på? Moskva sprider propaganda, oppositionen vill ha ett nytt maidan och revolution och eliten vill bara tjäna mer pengar på vår bekostnad.

Dock som alltid, finns det alltid signaler från den motsatta riktningen. I detta fall ett ljusare perspektiv och det är internets frammarsch. 2016 beräknades det att 76,4 % av befolkningen var internetanvändare (jämfört med Sveriges 94 %). Det är en stor massa av individer som använder internet allt mer för att bli informerade om vad som sker i Ryssland och utomlands. En majoritet av de jag känner i Ryssland tittar i princip aldrig längre på traditionell TV, och särskilt inte de kanaler som är kända för sin propagandistiska hållning. De ser mycket hellre på Netflix eller annat. Kvar finns den äldre befolkningen som följer de statliga kanalerna. Här uppstår ett glapp mellan de yngre, internetanvändarna och den äldre generationen. Inte bara i tittarsiffror utan även politiskt i många fall.

Nu har jag inte heller gått in på det spektrum som existerar mitt emellan dessa två poler, eller de journalister som producerar nyheterna och reportagen. Det får bli i senare delar. Men jag hoppas att det har framgått att det inte går att generalisera dagens ryska mediesituation med att ”det bara är propaganda”. Sanningen är som alltid långt mer komplicerad än så.

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera