Ryssland, Barents och det regionala

Kategori: Ryska civilsamhället

Framtidens mörker

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är som bekant lätt att blicka bakåt, genom att betrakta bilder, brev eller minnen. Framtiden är svårare. Alla vi försöker nog dock, genom att ta in situationen som den är idag och försöka applicera en tänkbar utveckling framåt i tiden. Ibland blir det som man tänkt sig, ibland inträffar något oväntat och framtiden tycks sväva i ovisshet. För dem som följer situationen i Ryssland tycks yttrande-  och pressfrihetens framtid vara mörk. Allt fler lagar och regler gör det svårt att förutse vilken publikation som kan leda till åtal, hot eller misshandel. Att förlita sig på systemet är det nog mycket få som gör i dagens Ryssland, för systemet är böjbart, flexibelt för diverse nycker från tjänstemän eller politiker på höga nivåer.

Men, baserat på dagens situation, så är inte mörkret kompakt som i en dystopisk värld. Det existerar fortfarande oberoende medier, stora vågor av protester har ägt rum över hela Ryssland med olika målsättningar och budskap. Stoppa nedgrävandet av sopor, eller byggandet av en ny kyrka, eller släpp samvetsfångarna fria – det är vår! Sociala medier och de många resorna över världen gör att den urbana medelklassen känner något annat, drömmer om något annat. Historien skapas här och nu – även för framtiden.

”Jag är en utländsk agent”

Av , , Bli först att kommentera 1

”Jag är en utländsk agent”

Dessa fem ord måste nu fem ryska medborgare skriva innan de publicerar något. Varför just dessa fem har blivit utvalda av det ryska justitiedepartementet är än så länge oklart. Det går inte att överklaga, det är inte heller möjligt att bli av med denna stämpel. Det står klart att den ryska makten vill använda detta verktyg för att förhindra och tysta misshagliga individer som samarbetar med utlandet.

Detta förfarande med utländsk agentlagstiftning är inte ny, utan har funnits i olika former i USA sedan 1938. Det kan te sig självklart att stat har rätt att kräva att individer på direkta, eller indirekta uppdrag av andra stater ska deklarera sig om de försöker påverka en politisk opinion. Man kan blott undra hur partierna i Sverige riksdag skulle reagera på ifall det framkom att individer eller partier i Sverige mottog finansiering från länder som uppfattas som motståndare, såsom Ryssland. Men, och det är inte ett litet men, vad åsamkar denna lagstiftning för skada på yttrandefriheten. Borde inte en svensk eller amerikansk medborgare rätten att uttrycka sig som en själv önskar utan att deklarera sin anledning?

Det är inte en lätt avvägning, vi har sett hur agenter i Ryssland försökte påverka valet i USA 2016 genom sociala medier. Men vi riskerar också än så mycket mer i förlorad yttrandefrihet ifall individer märks som utländska agenter i något land.

 

Ryssland, Belarus och journalistik

Av , , Bli först att kommentera 0

Det globala utbrottet av Covid-19 har haft stora konsekvenser för mediasektorn särskilt i Ryssland. Annonsintäkterna sviker och det ryska samhällets ekonomi är satt i gungning, särskilt efter den långa ledigheten som alla ryssar beordrades att ta under tidig vår för att hindra smittspridning. För den ryska journalistkåren har nygamla knep åter tagits i bruk av den ryska statsmakten, genom att anklaga journalister för att sprida hemlig information (Sergeji Safronov) så tystas effektivt journalister ned. Generellt sett kan man se tendenser till ett civilt uppvaknande i Ryssland, under förra sommaren etsade sig de många och stora protesterna mot den planerade sopdeponin i Shies fast sig på mångas näthinnor. I år är det främst protesterna mot statsmaktens hanterande av den populära guvernören i Habarovsk som har blivit åtalad för anstiftan till mord som har föranlett stora folkliga protester. Journalister bevakar och rapporterar relativt fritt från dessa protester. Belarus är också väldigt intressant att följa både för ryska journalister men även för oss andra. Denna sista utpost för Sovjetunionen som inte privatiserade i princip alla näringar som Jeltsin gjorde i Ryssland har gått under mångas radar. Helt plötsligt (är aldrig helt plötsligt) så är många tusen ute på gatorna och gör sina röster för en fredlig maktövergång hörda.

För den ryska Barentsregionens journalister är dessa händelser en påminnelse om den allt striktare korridor som fria och oberoende journalister rör sig i. Det finns alltjämt ljusglimtar såsom mediehuset med bas i Republiken Komi, 7×7 som lyckas fortleva med bra fristående journalistik. Det finns många fler småskaliga exempel på hur komplex situationen är för ryska journalister och mediehus. Det är allt för enkelt att tro att den ryska mediesituationen är ensidigt svart eller grå, den har många fler nyanser än så. Barents Press Sverige kommer i början av september att släppa en bok om ryska journalisters arbetsvillkor, där framgår ryska journalisters egna röster tillsammans med en genomgång av rysk medielagstiftning. Kryphål, ignorans och eller kombinationer möjliggör relativt fri journalistik när det gäller ämnen utan allt för känsliga aktörer såsom staten eller lokala affärsmän.

 

Stora hot mot infrastrukturen när permafrosten smälter

Av , , Bli först att kommentera 1

Många har säkert läst om det stora utsläppet av diesel som skett i den sibiriska staden Norilsk, tyvärr välkänd för sina svåra miljöproblem. En månad senare sker det ännu ett utsläpp, denna gång läckte 44,5 ton olja ut i naturen. Dessvärre kan vi nog vänta oss än fler av dessa utsläpp, mina ryska kollegor är inte förvånade utan är inställda på fler svåra lokala miljöproblem. Mycket av den ryska arktiska och nordliga infrastrukturen är konstruerad under Sovjetunionens dagar, där stora statliga företag började bygga gruvor och finna oljefyndigheter. Under Sovjetunionens välde underhölls och reparerades denna väldigt robusta infrastrukturen.

Privatiseringen och oligarkifieringen följde dock i samband med Sovjetunionens fall vilket medförde att mycket av den arktiska infrastrukturen fortsatte att användas, dock i många fall inte underhållet av densamma. På grund av krav på lönsamhet, inkompetens, svaga lagkrav och eller en kombination av dessa och övriga faktorer. Det innebär att många av de tankar, pipelines som idag används var konstruerade på 1950-1980 talet, på den tiden var permafrost ett välkänt fenomen men infrastrukturen byggdes uppenbarligen inte nog robust för att motstå dessa krafter. Viktigt att påpeka är dock att många av företagen har satsat resurser på att renovera och reparera den arktiska infrastrukturen men, det för Ryssland så välkända fenomenet korruptionen, gör dock att det i vissa fall inte blir utfört, eller blir utfört på ett undermåligt sätt.

Dessa två faktorer, en äldre, sliten, inte anpassad infrastruktur samt de allt större klimatförändringarna med en tinade permafrost kommer allra troligast att leda till fler utsläpp av olja, gas, diesel och annat, till skada för den lokala närmiljön. Här har Ryssland en gigantisk utmaning, och möjligen även den största möjliga väckarklockan om vikten av ett aktivt klimatarbete.

Påverkan och inflytande i Ryssland

Av , , Bli först att kommentera 0

Den ryska presidenten Vladimir Putin har i en nästan fyra timmar lång svarat på 20 frågor från den ryska nyhetsbyrån TASS. Kännetecknade för de många intervjuerna som har gjorts med Putin är hans skickliga sätt att besvara även besvärande frågor utan större bekymmer. Denna långa intervju avviker inte heller från detta signum, på frågor om allt från domstolsväsendets oberoende till Ryssland ekonomiska situation skapas en bild av en president som vill sitt folks bästa, som alltid har svar på tal och inte blir svaret skyldig vid första anblick.

Det område som jag tänker fokusera på i detta inlägg är dock detta om utländskt inflytande och den beryktade utländska agent lagstiftning som jag skrivit tidigare om. En nyckelmening i Putins resonemang kring de protester som i somras bröt ut i Moskva är följande:

”Andrei Vandenko: Because the next question will be, why do the authorities prefer to communicate with the active part of society by using nightsticks?”

–

”Vladimir Putin: I will tell you why. Because there are rules for everyone to follow: for those who like the authorities and for those who don’t, alike. There is law and it should be observed, otherwise we will find ourselves in a situation when the country is totally disbalanced.

Do we want cars to be burnt in our streets?”

Under förra årets sommar utbröt en rad protester i Ryssland, bland annat i Arkhangelsk där lokalbefolkningen protesterade mot planerna på att bygga en avfallshanteringsanläggning i det lilla samhället Shies utanför Arkhangelsk. Men även i Jekaterinburg har det protesterats mot planerna på att bygga en kyrka i en park men kanske framför allt det mest välkända är protesterna i Moskva. I Moskva kunde inte oppositionella politiker ställa upp i lokalvalen, rent formellt på grund av tekniska skäl, men för de många medborgare som protesterade kunde det ses som ännu ett steg från de på ytan demokratiska reglerna i Ryssland. Kremlin och Putin utmålade snabbt organisatörerna som antiryska och finansierade från utlandet.

Även om så vore fallet (såvitt jag känner till finns inga handfasta bevis för det) så är det ju inte helt omöjligt att se hur dessa legitima folkyttringarna kring tingens ordning uppstår, reallönerna har sjunkit, matpriserna har gått upp och den allmänna förbättring av livsvillkoren från krisernas 1990 tal har avmattats. Hoppet om ett bättre liv har inte krossats, men förbytts till en cynism som så ofta präglar samtal ryssar emellan. Det är då inte otänkbart att den så kallade bägaren rinner över, korruptionen, laglösheten och som i somras sopor kan vara den berömda droppen. Det får även Putin uppleva personligen då medborgarna vädjar om förbättring. På vissa sätt påminner Putins nuvarande roll allt mer om den kloka och inlyssnande tsaren som grämer sig över de inkompetenta och odugliga tjänstemännen. Men bara vi når fram till Putin så löser sig situationen! Denna roll är nog också en roll som Putin tycker bra om – i de årliga upp till fyra timmar långa tv sändningarna på bästa sändningstid ringer vanliga medborgare Putin för att beklaga sig över sina situationer. Och Putin löser till synes problemen som medborgarna kommer med, allt från jordbruksstöd till pensioner.

Ibland beskrivs Putin på ett drömlikt sätt här i väst som en stark ledare som får saker och ting gjorda. Onekligen är detta korrekt, Putin får vissa saker och ting gjorda. Men det underliggande systemet, korruptionen, inkompetensen och de många konflikterna tjänstemän emellan, det är saker som Putin har mindre makt över än man tror. Ett stabilt samhällsbygge bygger på tillit, långsiktighet och en oberoende statsapparat. Ingen vill se brända bilar på gatorna, upplopp eller oroligheter. Men dessa händelser har en bakgrund, en eller många orsaker. Likt de protester som nu återigen sköljer över USA är de strukturella och djupa, men inte opåverkbara. Inte heller för Ryssland.

 

Utländsk agent

Av , , Bli först att kommentera 0

”Virtually any Russian citizen who receives money from abroad and then publish a text, photos or a video, can now fear being victims of the infamous ‘foreign agent’ law.”

På svenska: ”Alla ryska medborgare som tar emot pengar eller egendom från utlandet och sedan publicerar en text, en bild eller video kan nu bli stämplad som utländsk agent.” Så sammanfattar tidningen The Barents Observer den nya lagen om utländska agenter som nu i måndags (25/11 2019) passerade sista steget i den ryska Duman. Nu väntar lagen en underskrift av president Putin innan lagen kan användas. Tolkningar om varför nu och hur finns det gott om. En av de parlamentsledamöter som röstade för lagförslaget Sergey Boyarsky menar att lagstiftningen är en del av det pågående mediekriget med väst då bland annat RIA Global som producerar bland annat RT (Russia Today) tvingades att registrera sig som utländsk agent i USA. Detta har sedan fortsatt där man kan anmärka att de ryska myndigheterna går steget längre, bland annat finns det en gräns på hur stor ägarandel ett utländskt företag kan ha i ett ryskt mediehus. Boyarsky menar att detta är nästa steg i detta mediekrig, att nu brännmärka enskilda journalister som arbetar i Ryssland men som har en bas i utlandet såsom Radio Svoboda eller Radio Free Europe.

Om vi utgår från denna bakgrund, detta pågående mediekrig om sanningen och propaganda i olika riktningar kan man börja fundera på konsekvenserna av denna lagstiftning. Ofta tenderar rysk lagstiftning att vara vagt formulerad för att på så sätt kunna anpassa skrivningarna i diverse tingsrättsförhandlingar. Så är det även i detta fallet, bland annat finns det enligt tidningen Novaya Izvestiya inget sätt i lagstiftningen för utländska agenter att bli av med stämpeln. Man skulle kunna tänka sig att om en enskild får stämpeln av utländsk agent, att man på något sätt kan bli av med till exempel genom att sluta arbeta för sin utländska arbetsgivare. Den vägen ut finns inte i lagtexten. Och var går gränsen för utländsk finansiering? Är det arvoden eller räcker en betald flygbiljett från utlandet?

Sammantaget kan man konstatera att nu uppstår ännu en risk för journalister i Ryssland. Ryssland står inte fri från globaliseringen, allt fler journalister lär sig engelska och vill resa och träffa kollegor. Ofta finansieras dessa resor från utlandet, för att få träffas och lära känna varandra. Från och med nu är det inte längre riskfritt. Jag som skriver dessa blogginlägg försöker väga och ta in så många röster som möjligt, det är så god journalistik skapas. Men när det gäller denna utveckling är det svårt att inte vara oroad över dess konsekvenser. Dels för de enskilda journalister som med största sannolikhet att drabbas, några kommer säkert ta det som en fjäder i hatten, men för andra kan detta vara slutet på en lovande karriär. För Ryssland självt så är detta en förlust i slaget om bilden av ett land, allt fler restriktioner på allt från vad som får och inte får uttryckas på sociala medier och ett eget internet ger starka motsättningar mot den bild av det öppna, globaliserade och framgångsrika land som Ryssland själv vill ge.

 

 

Barents Press 1995 och framåt

Av , , Bli först att kommentera 0

1990 talet var ett intensivt årtionde för att använda ett försiktigt språkbruk. Det kalla krig som varat sedan det andra världskriget fick nu en period av upptining med Berlinmurens fall, Sovjetunionens fall men kanske framför allt för denna lilla historia, Rysslands öppnande mot väst. Nästan över en natt var det möjligt för vanliga människor att besöka det förr så stängda och slutna Ryssland, för i princip alla ärenden, om det så var företagsetableringar eller hjälpsändningar. Ryssland som på mycket kort tid fann sig i ett ny kapitalistisk, liberal verklighet sög i sig alla utländska kontakter och erfarenheter.

Som ett följetåg till alla kommuner som etablerade vänorter, diplomater, EU projekt och hjälpsändningar med kläder och ambulanser till det omskakade Ryssland följde journalister. Särskilt aktiva var journalisterna i Norr- och Västerbotten. Vad var det som egentligen hade hänt där i öster, hur var situationen nu efter sovjetunionens fall, av många beskrivet som historiens slut? Möjligheterna till gripande reportage var oräkneliga. Om det så var om kyrkor i Arkhangelsk som under sovjettiden blivit omvandlade till biografer och nu återigen fick ett liturgiskt syfte, eller de stora försörjningsproblemen. Dessa journalister som var i Ryssland vid denna tidpunkt lärda naturligtvis känna varandra men kanske framför allt sina ryska kollegor som nu hade sin glansperiod. Sakta men säkert, som så ofta, började institutioner växa fram. Det förr så spontana började få former, så även med detta lösa journalistiska nätverk som kom att bli Barents Press.

Redan 1995 hölls det första stora internationella mötet där journalister från Sverige, Norge, Finland och Ryssland träffades över en helg för att diskutera viktiga frågor med lokal förankring. Dessa möten har sedan med några få undantag fortsätt än idag. Väldigt mycket har förändrats sedan 1990 talet och idag, men vissa saker är densamma. När det gäller internationell, gränsöverskridande journalistik så är lokala kontakter bland det viktigaste. Men förutom detta rent nätverksmässiga syftet finns det också andra syften med att upprätthålla dessa kontakter mellan journalister. Det rent yrkesutbildande är nog så viktigt. Särskilt i dessa tider av stora förändringar när det gäller stabiliteten i media och i det allt känsliga geopolitiska läget. Vi tror att fake news, missuppfattningar och annat som helt enkelt inte är sant kan undvikas om kontakter har skapats mellan journalister över denna nya öst-västliga gräns som har bildats de senaste åren. Inte bara har man som journalist någon att kontakta för att dubbelkolla, eller ta reda på hur en diskussion sker i Ryssland, man kanske också har fått vara i Ryssland och träffa lokala kollegor och representanter från det civila samhället. Detta är en styrka inte bara för journalistiken utan även samhället i stort. Alla tjänar på bildade journalister som kan mycket om mycket, som har varit iväg och fått se saker ur andra perspektiv.

Som jag har diskuterat i tidigare inlägg finns det ett paradoxalt förhållande när det gäller mediebevakning, särskilt när det gäller Ryssland. Säkerhetspolitiskt är det väldigt tydligt att eventuella konflikter skulle komma att vara med Ryssland, det sunda förnuftet skulle då säga att det skulle finnas ett stort intresse för att bevaka Ryssland från andra perspektiv än de klassiska. Nu finns det självklart en mängd anledningar till varför det kan vara på detta sättet, av historiska skäl fokuseras mycket av utrikesbevakningen på USA och nu även Europa i Bryssel och Strasbourg. Gemene man har nog ett enormt försprång när det gäller kunskap om de problem som finns i USA eller Europa i stort. När det gäller Ryssland är det en helt annan sak. Det stora intresset från medier på annat än de riktigt hårda nyheterna som fanns på 1990 talet är ofta lågt idag. Detta leder till en form av kunskapsbrist hos mediekonsumenter kring hur vardagslivet och de politiska strömmar som återfinns i Ryssland ser ut idag. Jämför situationen med Donald Trumps USA, där har många via god journalistik fått ta del av den amerikanska landsbygdens problematik och utanförskap som gav Donald Trump segern 2016. För dessa mediekonsumenter var Trumps vinst en mindre överraskning än för andra. När det gäller Ryssland, eller ens våra grannländer, så blir det allt svårare att förutse vad som kommer att ske för gemene man. Oftast när det gäller Ryssland så är rubriken kring militära övningar, Putin eller försämringar i yttrandefriheten. Allt detta är viktigt, men utan den bakomliggande journalistiken om det ryska samhället ter detta sig lösryckt och ur sitt sammanhang.

Dagens Barents Press har samma målsättning som när allt började 1995. Främja journalistiken i Barentsregionen genom nätverksbyggande, främja och freda det fria ordet och fortsätta den gemensamma kompetensutvecklingen. Men dagens Barents Press gör detta på andra sätt, idag framför allt genom olika riktade projekt för att på så sätt kunna få ett tema att samarbeta kring. Sedan 2016 har nästan 200 journalister varit delaktiga i olika projekt. Något att vara stolt över i denna tid av osäkerhet och misstroende.

Det ryska civilsamhällets återkomst

Av , , Bli först att kommentera 0

Den senaste tidens händelser i det ryska civilsamhället har överraskat många som ställt in sig på ett allt hårdare klimat för det ryska civilsamhället. De omfattande protesterna mot etableringen av en stor avfallsanläggning där osorterade sopor från Moskva ska grävas ned i Arkhangelsk län, de omfattande protesterna mot byggandet av ännu en kyrka i Jekaterinburg och de omfattande protesterna mot det orimliga gripandet av den grävande journalisten Ivan Golunov. Och nu senast de omfattande protesterna i Moskva mot trixandet med de oppositionella politikerna i det lokala valet i Moskva.  Två saker är gemensamma för dessa fyra händelser. Dels var det inte längre en liten grupp aktivister som protesterade, som det så länge har varit i Ryssland när det gäller protester mot makten och dels så gav protesterna effekt.

För första gången sedan 1990 talet berättar mina vänner i Arkhangelsk så är nästan alla grupper i samhället med och demonstrerar mot att Moskvas sopor ska grävas ned i länet. Moskva som själv tampas med stora protester mot avfallshanteringen. Arkhangelsk guvernör har hittills sig på sidlinjen med det absurda påståendet att han inte vet vad som planeras ute på myren i Shies. Ett planerat kyrkbygge i Jekaterinburg fick hastigt ställas in efter att tusentals medborgare protesterade i parken, detta trots att affärsmännen som ville bygga kyrkan enligt uppgift hade hyrt in professionella boxare för att avhysa de protesterande.  Den grävande journalisten Ivan Golunov som arbetar för den fristående medieportalen Meduza fick släppas fri, sedan en klantig knarkkonspiration föll på sin egen orimlighet. Bland annat publicerade polisen bilder på narkotika från Gounovs lägenhet. Problemet var att på bilderna så var det inte Golunovs lägenhet. I dessa fall kan man nog urskilja en roll för det ryska civilsamhället, men i så många andra fall har motstånd varit resultatlöst.

Av dessa skeenden kan man dra ett par försiktiga slutsatser. Dels, och kanske framför allt den viktigaste är att det ryska civilsamhället äntligen har lyckats samla sig sedan det kaotiska 1990 talet och kollapsen av Sovjetunionen. När Sovjetunionens noggrant konstruerade verklighetsbild och pressopression släpptes fritt lyckades inte det sovjetiska officiella och inofficiella civilsamhället riktigt ställa om sig till en samlande kraft i samhället. Länge har civilsamhället varit lika med en medveten mellanklass i de allra största städerna. Idag dyker allt fler föreningar upp, om det så gäller återvinning av tidningar i Petrozavodsk eller förbättrandet av skogsnäringen i Syktyvkar. Vanliga ryssar kan nu se att det kan spela roll att engagera sig, makten kan lyssna och göra något åt problemet. Men, dessa problem som makten lyssnar på folket är än så länge perifera. Dessutom har den ryska maktstruktur själv insett att civilsamhället effektivt kan avskiljas från sin makt genom att tas in i ett patriotiskt, till ytan riktigt civilsamhälle. Men som i själva verket enbart är en fortsättning på det sovjetiska sådana. Med tomma ord, tomma lokaler och tomma idéer om framtiden. Därför existerar det nästan alltid flera olika föreningar, dels de officiella som får stöd av makten och det alternativa som allt för ofta får klä skott för utländsk finansiering och subversiv verksamhet. Allt som oftast är det dock bara desperata medborgare som vill göra något bättre för sitt samhälle.

Den andra lärdomen vi kan dra är det ryska ordet Silovik, tjänstemän och politiker som ofta kommer från säkerhetstjänsten och tycks åtnjuta långt större makt än det ämbete hen berättigar. Dessa Silovik i täta samband med affärsmännen som vill få positiva kontakter inom den ryska maktvertikalen tar gärna på sig att själva rätta till vad de för stunden uppfattar som Rysslands problem. Typexemplet är gripandet av Golunov, han har länge grävt i flera affärsmäns angelägenheter med anknytning högt upp i maktvertikalen och var nära en publicering när han greps. Ett klassiskt trick är då att lägga ett par kilo narkotika i ryggsäcken, sedan tar det ryska rättsväsendet över. Där döms nästintill alla som har anklagats. Problemet som dessa Silovik och affärsmännen inte hade räknat med var att den ryska journalistkåren och civilsamhället reagerade. Eftersom offentliga demonstrationer kräver tillstånd som är svåra att få turades de om att protestera en och en utanför polishuset i Moskva till stöd för Golunov. Efter att Putin hade fått rycka in och avskeda ett antal, vad de kallar, överivriga poliser så tycks maktbalansen ha förändrats något i Ryssland.

Putin, som gärna tillskrivs större makt än vad han personligen kanske inte har, har som bekant de lägsta popularitetssiffrorna på länge. Reallönerna minskar, näringslivsklimatet är svårt och levnadsstandarden, Putins maktberättigande i många ryssars ögon sjunker jämfört med väst.

Vad kan vi då vänta oss av denna situation? Hur kommer maktapparaten som på många sätt fortfarande styrs av personer som vuxit upp i Sovjetunionen att reagera på dessa allt mer spridda och lyckade protesterna? Att det blir en försämring i möjligheten för gemene man i Ryssland att uttrycka sig på internet det kommer vi allra troligast att se. Men, det kommer inte heller utan kostnad. När den ryska tillsynsmyndigheten för media och kommunikation försökte förbjuda och stänga ner den populära chattappen Telegram gick man ur huse och protesterade även den gången. Telegram kan fortfarande användas i Ryssland.

En annan väg är en mer öppen väg. Den stora frågan många har är vad som kommer att ske när Putin har gjort klart sin sista period som president, vad väntar då? Få tror att Putin kommer att ändra konstitutionen för att på så sätt kunna sitta kvar som president. Några tror att Putin och makten kommer att åter förnya avtalet om en union med Belarus, och där skapa en ny position som president över unionen som Putin själv skulle få.

Oavsett resultat så måste den ryska maktstrukturen inse att monopolet på det civila samhället är brutet och att det på något sätt måste lyssna till medborgarna, vare sig de vill eller inte.

 

 

Ryssland – superhett och superkallt

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur kommer det sig?

De senaste åren har Ryssland återigen seglat upp som ett av de största hoten i de säkerhetspolitiska diskussionerna i media.
Om det så gäller annekteringen av Krim, förgiftningen av Sergei Skripal eller som nu senast – det ryska jaktflygets närgångna agerande på ett svenskt spaningsplan. Rysslandshotet har återigen blivit en del av medias dagliga rapportering.

 

Paradoxalt nog får man konstatera att intresset för Ryssland lågt när det gäller annat än militär upprustning, rysk säkerhetstjänst eller andra hårda ämnen.
Vad beror det på?
En förklaringen är säkerligen den att krig säljer, särskilt om kriget skulle kunna hota den läsarkrets man vänder sig mot.
En annan förklaring är nog den bistra sanningen att allt färre journalister har möjligheten att specialisera sig, i den stora medieomdaningen som pågår renodlas och generaliseras allt fler redaktioner. Alla ska göra allt. Då finns inte tid eller möjlighet att fokusera på ett annat land – särskilt i regionalpress.
En tredje – ointresse eller oförståelse för vad som finns. När mängden reportage, inblickar och artiklar minskar i omfattning från Ryssland minskar självfallet även kunskapen om vad som finns att rapportera om. Många delar av det ryska samhället lever idag i en vit fläck i västerländsk media. Nu kan en hävda att detsamma gäller i princip samtliga länder i världen. Men få länder i världen spelar en så aktiv roll i den svenska diskussionen kring säkerhetspolitik.

 

I en nära dåtid var det inte otänkbart att ett regionalt tidningshus skulle kunna sända en reporter för att besöka Ryssland och ge tidningens läsare en inblick i Ryssland, detta land som är tycks te sig så långt bort kulturellt men så nära geografiskt. Det sker säkerligen också idag, men inte i den skala det en gång gjorde. Följden blir att allt färre journalister har kunskaper om det moderna ryska samhället. De hinder som rysk visumlagstiftning ställer upp gör också att frilansande journalister i princip inte kan arbeta som journalist i Ryssland.

 

Hur påverkar detta den bild vi har av dagens Ryssland i media?
Självfallet saknar bilden nyanser och djupare inblickar. Våra läsare saknar även de kunskaper som ibland behövs för att förstå vad som sker och varför.
Det vi kan ge läsare och mediekonsumenter är inblickar, i detta fall i ett land som under 30 år har förändrats så snabbt att många har svårt att hänga med, med rätta.
De stora mediehusen har samtliga korrespondenter i Ryssland som gör sitt bästa, enligt de intresseområden som redaktioner i Stockholm radar upp, men det behövs fler som berättar och analyserar detta heta men kalla land i fler perspektiv och från fler platser.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
    Sök
    Kategorier
    Arkiv
    RSS Nytt från vk.se