Ryssland, Barents och det regionala

Utländsk agent

Av , , Bli först att kommentera 0

”Virtually any Russian citizen who receives money from abroad and then publish a text, photos or a video, can now fear being victims of the infamous ‘foreign agent’ law.”

På svenska: ”Alla ryska medborgare som tar emot pengar eller egendom från utlandet och sedan publicerar en text, en bild eller video kan nu bli stämplad som utländsk agent.” Så sammanfattar tidningen The Barents Observer den nya lagen om utländska agenter som nu i måndags (25/11 2019) passerade sista steget i den ryska Duman. Nu väntar lagen en underskrift av president Putin innan lagen kan användas. Tolkningar om varför nu och hur finns det gott om. En av de parlamentsledamöter som röstade för lagförslaget Sergey Boyarsky menar att lagstiftningen är en del av det pågående mediekriget med väst då bland annat RIA Global som producerar bland annat RT (Russia Today) tvingades att registrera sig som utländsk agent i USA. Detta har sedan fortsatt där man kan anmärka att de ryska myndigheterna går steget längre, bland annat finns det en gräns på hur stor ägarandel ett utländskt företag kan ha i ett ryskt mediehus. Boyarsky menar att detta är nästa steg i detta mediekrig, att nu brännmärka enskilda journalister som arbetar i Ryssland men som har en bas i utlandet såsom Radio Svoboda eller Radio Free Europe.

Om vi utgår från denna bakgrund, detta pågående mediekrig om sanningen och propaganda i olika riktningar kan man börja fundera på konsekvenserna av denna lagstiftning. Ofta tenderar rysk lagstiftning att vara vagt formulerad för att på så sätt kunna anpassa skrivningarna i diverse tingsrättsförhandlingar. Så är det även i detta fallet, bland annat finns det enligt tidningen Novaya Izvestiya inget sätt i lagstiftningen för utländska agenter att bli av med stämpeln. Man skulle kunna tänka sig att om en enskild får stämpeln av utländsk agent, att man på något sätt kan bli av med till exempel genom att sluta arbeta för sin utländska arbetsgivare. Den vägen ut finns inte i lagtexten. Och var går gränsen för utländsk finansiering? Är det arvoden eller räcker en betald flygbiljett från utlandet?

Sammantaget kan man konstatera att nu uppstår ännu en risk för journalister i Ryssland. Ryssland står inte fri från globaliseringen, allt fler journalister lär sig engelska och vill resa och träffa kollegor. Ofta finansieras dessa resor från utlandet, för att få träffas och lära känna varandra. Från och med nu är det inte längre riskfritt. Jag som skriver dessa blogginlägg försöker väga och ta in så många röster som möjligt, det är så god journalistik skapas. Men när det gäller denna utveckling är det svårt att inte vara oroad över dess konsekvenser. Dels för de enskilda journalister som med största sannolikhet att drabbas, några kommer säkert ta det som en fjäder i hatten, men för andra kan detta vara slutet på en lovande karriär. För Ryssland självt så är detta en förlust i slaget om bilden av ett land, allt fler restriktioner på allt från vad som får och inte får uttryckas på sociala medier och ett eget internet ger starka motsättningar mot den bild av det öppna, globaliserade och framgångsrika land som Ryssland själv vill ge.

 

 

Barents Press 1995 och framåt

Av , , Bli först att kommentera 0

1990 talet var ett intensivt årtionde för att använda ett försiktigt språkbruk. Det kalla krig som varat sedan det andra världskriget fick nu en period av upptining med Berlinmurens fall, Sovjetunionens fall men kanske framför allt för denna lilla historia, Rysslands öppnande mot väst. Nästan över en natt var det möjligt för vanliga människor att besöka det förr så stängda och slutna Ryssland, för i princip alla ärenden, om det så var företagsetableringar eller hjälpsändningar. Ryssland som på mycket kort tid fann sig i ett ny kapitalistisk, liberal verklighet sög i sig alla utländska kontakter och erfarenheter.

Som ett följetåg till alla kommuner som etablerade vänorter, diplomater, EU projekt och hjälpsändningar med kläder och ambulanser till det omskakade Ryssland följde journalister. Särskilt aktiva var journalisterna i Norr- och Västerbotten. Vad var det som egentligen hade hänt där i öster, hur var situationen nu efter sovjetunionens fall, av många beskrivet som historiens slut? Möjligheterna till gripande reportage var oräkneliga. Om det så var om kyrkor i Arkhangelsk som under sovjettiden blivit omvandlade till biografer och nu återigen fick ett liturgiskt syfte, eller de stora försörjningsproblemen. Dessa journalister som var i Ryssland vid denna tidpunkt lärda naturligtvis känna varandra men kanske framför allt sina ryska kollegor som nu hade sin glansperiod. Sakta men säkert, som så ofta, började institutioner växa fram. Det förr så spontana började få former, så även med detta lösa journalistiska nätverk som kom att bli Barents Press.

Redan 1995 hölls det första stora internationella mötet där journalister från Sverige, Norge, Finland och Ryssland träffades över en helg för att diskutera viktiga frågor med lokal förankring. Dessa möten har sedan med några få undantag fortsätt än idag. Väldigt mycket har förändrats sedan 1990 talet och idag, men vissa saker är densamma. När det gäller internationell, gränsöverskridande journalistik så är lokala kontakter bland det viktigaste. Men förutom detta rent nätverksmässiga syftet finns det också andra syften med att upprätthålla dessa kontakter mellan journalister. Det rent yrkesutbildande är nog så viktigt. Särskilt i dessa tider av stora förändringar när det gäller stabiliteten i media och i det allt känsliga geopolitiska läget. Vi tror att fake news, missuppfattningar och annat som helt enkelt inte är sant kan undvikas om kontakter har skapats mellan journalister över denna nya öst-västliga gräns som har bildats de senaste åren. Inte bara har man som journalist någon att kontakta för att dubbelkolla, eller ta reda på hur en diskussion sker i Ryssland, man kanske också har fått vara i Ryssland och träffa lokala kollegor och representanter från det civila samhället. Detta är en styrka inte bara för journalistiken utan även samhället i stort. Alla tjänar på bildade journalister som kan mycket om mycket, som har varit iväg och fått se saker ur andra perspektiv.

Som jag har diskuterat i tidigare inlägg finns det ett paradoxalt förhållande när det gäller mediebevakning, särskilt när det gäller Ryssland. Säkerhetspolitiskt är det väldigt tydligt att eventuella konflikter skulle komma att vara med Ryssland, det sunda förnuftet skulle då säga att det skulle finnas ett stort intresse för att bevaka Ryssland från andra perspektiv än de klassiska. Nu finns det självklart en mängd anledningar till varför det kan vara på detta sättet, av historiska skäl fokuseras mycket av utrikesbevakningen på USA och nu även Europa i Bryssel och Strasbourg. Gemene man har nog ett enormt försprång när det gäller kunskap om de problem som finns i USA eller Europa i stort. När det gäller Ryssland är det en helt annan sak. Det stora intresset från medier på annat än de riktigt hårda nyheterna som fanns på 1990 talet är ofta lågt idag. Detta leder till en form av kunskapsbrist hos mediekonsumenter kring hur vardagslivet och de politiska strömmar som återfinns i Ryssland ser ut idag. Jämför situationen med Donald Trumps USA, där har många via god journalistik fått ta del av den amerikanska landsbygdens problematik och utanförskap som gav Donald Trump segern 2016. För dessa mediekonsumenter var Trumps vinst en mindre överraskning än för andra. När det gäller Ryssland, eller ens våra grannländer, så blir det allt svårare att förutse vad som kommer att ske för gemene man. Oftast när det gäller Ryssland så är rubriken kring militära övningar, Putin eller försämringar i yttrandefriheten. Allt detta är viktigt, men utan den bakomliggande journalistiken om det ryska samhället ter detta sig lösryckt och ur sitt sammanhang.

Dagens Barents Press har samma målsättning som när allt började 1995. Främja journalistiken i Barentsregionen genom nätverksbyggande, främja och freda det fria ordet och fortsätta den gemensamma kompetensutvecklingen. Men dagens Barents Press gör detta på andra sätt, idag framför allt genom olika riktade projekt för att på så sätt kunna få ett tema att samarbeta kring. Sedan 2016 har nästan 200 journalister varit delaktiga i olika projekt. Något att vara stolt över i denna tid av osäkerhet och misstroende.

Rysk media del 2: Journalisterna del 1

Av , , Bli först att kommentera 0

Journalist. Denna yrkeskategori, ömsom hyllad för sina vassa avslöjanden som bidrar till ett bättre, öppnare samhälle, ömsom hatat för sina avslöjanden och sina brister. God journalistik bygger på nyfikenhet, en vilja att veta mer och dessutom berätta detta för fler personer i media. Till stor del fungerar journalistik på samma sätt oavsett var i världen du befinner dig. En journalist får ett tips, eller hittar ett dokument som är av intresse. Därefter vidtar det journalistiska hantverket med att intervjua, ta reda på mer och sedan producera något som är lättsmält för en oinsatt läsare. Så fungerar det även i Ryssland till stor grad. Men, där vi i Sverige närmast förväntar oss att journalistkåren kritiskt granskar kommunen, regionen och regeringen utan risk för repressalier är det tvärtom i Ryssland i många fall. Inte alltid, men journalister som uppfattas som motståndare mot Kreml och eller den lokala makten kommer att få svårt att försörja sig, avföring kastad på sig eller sin bil och i värsta fall bli utsatt för våld eller bli mördad.

Dessvärre finns det ett flertal exempel på dessa händelser. Vad leder denna linje i sanden kring vad som är acceptabelt att granska och inte till?
Självcensur är troligen det första. Om du som journalist eller redaktör vet med dig om att om du släpper denna nyhet kommer inget att förändras, men du och din tidning kan komma att stängas ned. Är det värt att släppa nyheten?

Efter Gorbatjovs reform Glasnost (öppenhet) 1985 lättades den förr så stränga sovjetiska censuren. Nu skulle de sovjetiska medborgarna själva få information och kunskaper om sitt samhälle, femårsplanerna diskuteras och samhället förnyas. Så beskriver Gorbatjov själv sina tankar kring den långsamt döende sovjetiska staten i sin bok Perestrojka från 1987. Sovjets fall den 26 december 1991 brukar delvis härröras till uppluckrandet av censuren och den nyfunna yttrandefriheten som på allvar kunde belysa de negativa aspekterna i det sovjetiska samhället. Självfallet var journalister en yrkeskategori som existerat långt tillbaka i Rysslands historia. Tätt förknippat med ett viktigt mandat från staten att förmedla statens nyheter till befolkningen, denna idéströmning kan till viss del även framträda i dagens ryska mediesituation där journalistens roll inte definieras som en tredje, kritiskt granskande, statsmakt utan som en förlängd del av staten och samhället. Exempel på detta är självfallet den ”Första kanalen”, Rossiya 24 och så vidare. Men även i regionerna kan även detta synsätt hittas där i princip alla kommuner och regioner äger ett mediehus som i princip enbart rapporterar om sin ägare. Det kanske inte behöver tilläggas att det ytterst sällan granskas i dessa tidskrifter.

Dissidentpress är också ett begrepp som är värt att lägga tid på, små redaktioner publicerade redan under sovjetunionen tidningar som de själva tryckte på små kopieringsmaskiner som trots mot den statliga censuren. Dessa tidningar granskade kritiskt det sovjetiska samhället, men nådde inte särskilt många läsare. Efter sovjetunionens fall släpptes helt den censur som tidigare funnits och många mediehus skapades. Media i Ryssland fullkomligt exploderade av nya tidningar, tv kanaler och radio. Dock kvarstod problemen med att till exempel få tillgång till papper för att trycka tidningar. Planekonomin härskade fortfarande i stor utsträckning bakom kulisserna. Under dessa år sker många steg som bidrar till att måla den bild av dagens journalister. Det kanske mest avgörande är valet 1996 där den sittande presidenten Boris Yeltsin utmanades av kommunistpartiets ledare Gennady Zyuganov. Den förre ledde länge över Yeltsin i valkampanjen men en kraftig mediekampanj för Yeltsin ledde till att Yeltsin vann valet. Möjligen på bekostnad av den respekt som dessa nya fria medier hunnit få, för om dessa medier kunde köpas av Yeltsins kampanj – vad har då dessa för integritet.

Allt detta och självfallet många fler steg leder oss till den situation för journalister som är i dag. Som alltid när man generaliserande ska skildra en grupp eller ett yrke gäller det att vara försiktig för att inte hamna fel. Generellt kan man konstatera att det bedrivs journalistutbildning på nästan samtliga universitet, oftast tätt knutet till den filologiska avdelningen. Fortfarande läggs en stor vikt på skribentens språkliga förmåga, att uttrycka sig vackert på ryska. Därför kan ryska tidningar lätt uppfattas som krångliga med långa texter och snygga retoriska formuleringar. Detta kan möjligen vara en generationsskillnad då den nya generationen journalister, uppvuxna med internet och utländsk media har börjat utveckla sitt eget journalistiska språk. Mer likt vårt egna.

Om vi ser till värderingar hos nordiska och ryska journalister finner vi några slående likheter och några skillnader.

Källa: Statliga universitetet Sankt Petersburg

Källa: Statliga universitetet Sankt Petersburg

Denna undersökning frågade ryska och norska journalister kring vilken roll en journalist har i samhället. Längst till höger finner vi rollen att utbilda publiken, där är det endast några procents skillnad mellan ryska och norska journalisters inställning i denna undersökning. Där vi dock ser störst skillnad är punkten ”Provide advice, orientation and direction for daily life”, en form av livsjournalistik med tips och råd, här är en stor skillnad där ryska journalister i större utsträckning ser detta som sin roll jämfört med norska. Detsamma ser vi på kolumnen till vänster, att få en stor publik för sin nyhet. Även här har vi en stor skillnad som kan ge vid handen att ryska journalister i större utsträckning än norska vill skapa nyheter som får ett stort genomslag hos publiken. Här kan jag kommentera att detta vill nog alla journalister, men är det en journalists roll att endast söka de nyheter som drar mest publik? Storumans kommunala underskott är kanske ingen publikfriare men så mycket viktigare för de som bor i Storuman.

Om vi tar och ser på samma undersökning, men fokuserar på medieetik.

Källa: Statliga universitetet i Sankt Petersburg

Källa: Statliga universitetet i Sankt Petersburg

Finner vi att nästan alla tillfrågade 96,5 av de norska journalisterna svarar att journalister ska alltid hålla på medie- och pressetiken oavsett situation eller kontext. Här svarar endast 72,3 av de ryska journalisterna detsamma. Överlag kan man sen en skillnad kring de mer moraliska och etiska frågorna, skillnaderna är inte enorma men de finns där kring hur en journalist ses i en rysk kontext jämfört med en svensk eller norsk. Såklart så existerar det stora skillnader kring vad som är möjligt rent journalistiskt mellan Sverige och Ryssland, en svensk journalist måste kanske inte betala en person för att få den att dela med sig av känslig information för att överhuvudtaget göra sitt jobb.

Slutligen vill jag nämna något kring den nya gruppen av journalister som vi ser, de många medborgarjournalisterna, de nya kritiskt granskande som bedriver god grävande journalistik och som håller det ryska samhället ansvarigt. Denna grupp av journalister kanske inte alltid är traditionellt utbildande men fyller det vakuum av journalistik i Ryssland, exempel på mediehus som tydligt anammat dessa synsätt är 7×7 Horisontella Ryssland som till allra största del består utav medborgarjournalister i regionerna. De producerar journalistik som aldrig setts förut från regioner som får lite uppmärksamhet av traditionella medier. Eller Novaya Gazeta, denna tidning sprungen ur 1990 talet som bland annat den mördade Anna Politkovskaja arbetade för. I dessa tidningar och många fler förändras bilden av journalister i Ryssland, från den statliga informatören till en tredje statsmakt som kritiskt håller upp en spegel mot samhället.

 

Arktis och Barentssamarbetet – två viktiga skillnader

Av , , Bli först att kommentera 0

Imorgon inleds det stora högnivåmötet EU Arctic Forum i Umeå, över 600 personer väntas delta. Allt från forskare, gymnasieklasser till utrikesministrar.
Samtidigt, lite mer i skymundan arrangeras tre möten i Barentssamarbetet, dels idag både ett kommitté möte för tjänstemän, men även Barentsrådsmöte där alla guvernörer från de 14 regionerna i Barentssamarbetet deltar. Samtidigt som EU Arctic Forum pågår imorgon byter även Barents-Euro Arctic ordförandeskap, från Sverige till Norge.

För samarbetet i Arktis och Barents är dessa forum viktiga, det är på dessa möten många kommande linjer dras upp. Det är på dessa möten framtiden planeras, vad ska dessa gemensamma regionala och internationella samarbeten arbeta för. Men trots att det är viktiga forum för oss som bor i Barents eller Arktisregionen så är det väldigt få som är medvetna om vad som sker i dessa organ. Arktisrådet vet desto fler vad det är, men Barentssamarbetet?

I rubriken till detta lilla inlägg vill jag lyfta två skillnader mellan dessa råd.

  • Fokusområdet.
    Barentssamarbetet är inriktad på folk till folk kontakter över gränserna i ett regionalt samarbete. Här hör till exempel alla projekt som på något sätt involverar det civila samhället. I en svensk kontext sker i praktiken nästan alla projekt med Ryssland. Till exempel körer som åker på resor, kommuner som delar med sig av kunskap kring anpassningsåtgärder för de med funktionsvariation.
  • Hårda & mjuka frågor.
    Sedan ett par år tillbaka bedöms säkerhetsläget för Sverige, och även i viss del världen som sämre än tidigare. Allt fler skiljelinjer har dragits i sanden mellan framför allt väst och Ryssland sedan annekteringen av Krim och oroligheterna i östra Ukraina. Även Arktis har blivit högintressant för de rika förekomsterna av olja, gas och även i viss del fisk. Kina, ett land som tidigare inte synts på kartan när det gäller frågor kring Arktis börjar nu intressera sig för att bli en part. Dessa frågor sammantaget är av en hårdare karaktär. Dessa frågor, men även den viktiga klimatforskningen präglar till stor del Arktisrådet.
    Barentssamarbetet å sin sida präglas inte utav dessa diskussioner även om regionerna är i stor del densamma, särskilt i Europa, utan av de fredsbyggande folk- till folkkontakterna. Tyvärr får dessa frågor inte alls lika stort utrymme i media, eller på utrikesdepartement, som de förtjänar.

På flera sätt är Barentssamarbetet och samarbetet kring Arktis ett symbiotiskt sådant. Där Arktis fokuserar på de hårda frågorna där konfrotationer kring markanvänding och territorial anspråk hanteras är Barentssamabetet den lugnande punkten som trycker på att regionen som sådan tjänar på att hållas ihop och lära känna varandra. Det är viktigare än någonsin att våra civilsamhällen får se över den stigande öst-väst muren som sakta men säkert kryper på. Det tjänar vi alla på, även Arktissamarbetet.

Rysk media del 1: Mer än propaganda?

Av , , Bli först att kommentera 1

”Mer än propaganda?”

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Att på ett par korta enkla rader förmedla ett så pass komplext system som dagens ryska mediesituation är i princip omöjligt. Därför kommer jag i en liten serie dela med mig av de kunskaper jag har fått om det moderna ryska mediesystemet, i denna första del vill jag ge bred bakgrund till hur dagens situation ser ut.

I ena sidan av det breda spektrumet finner vi de kanaler och tidningar som brukar beskrivas som propagandistiska, som i princip enbart visar och berättar om det staten önskar ska visas upp för medborgarna. Å den andra sidan finner vi alla bloggare, frilansare och oppositionella mediekanaler som har ett förhållandevis fritt spelrum, även om detta spelrum ständigt krymper då den ryska medielagstiftningen ständigt utökar mängden ämnen som är förbjudna eller svåra att rapportera kring. Exempel på detta är den relativt nya lagen kring ”förolämpande av statliga tjänstemän och staten i sig” – fritt tolkat. Detta kan och allra troligast göra det svårare att kritisera staten eller Vladimir Putin enligt lagen.

Men är det då så att i de yttersta regionerna av detta spektrum så är det som så att de oppositionella enbart uppträder som kritiker mot dagens system, och de statliga enbart delar med sig av propaganda för staten mot oppositionen? Det är här komplexiteten i detta system träder in. Det finns inte något självklart enkelt svar på detta. En god kollega till mig som bland annat deltog på Bokmässan 2018 och pratade om självcensuren i dagens Ryssland uttryckte det så här. ”På många sätt var det lättare att verka som journalist i Sovjetunionen, då tog du eller din redaktör din artikel till censurbyrån som antingen kryssade eller godkände. Då visste du vart gränsen låg, då någon hade kodifierat den. Idag kan kanske en artikel eller vinkel du valde för tre år sedan leda till böter, eller i värsta fall fängelse eller att de helt enkelt stänger ditt mediehus. Ingen vet egentligen var gränsen ligger, alla anar var den är. Men ingen vet till 100 %.

Journalisten och författaren Peter Pomerantsev som tidigare arbetat som producent i Ryssland för det som många anser är Rysslands allra mest propagandistiska ”Första kanalen” har beskrivit det ryska samhället som en realityserie där allt kanske är sant, men vem vet egentligen? Ett samhälle där sanningen har tappat fotfästet och bestäms av den som har mest makt och pengar. För många ryssar så upplevs det säkert så, vem kan man egentligen lita på? Moskva sprider propaganda, oppositionen vill ha ett nytt maidan och revolution och eliten vill bara tjäna mer pengar på vår bekostnad.

Dock som alltid, finns det alltid signaler från den motsatta riktningen. I detta fall ett ljusare perspektiv och det är internets frammarsch. 2016 beräknades det att 76,4 % av befolkningen var internetanvändare (jämfört med Sveriges 94 %). Det är en stor massa av individer som använder internet allt mer för att bli informerade om vad som sker i Ryssland och utomlands. En majoritet av de jag känner i Ryssland tittar i princip aldrig längre på traditionell TV, och särskilt inte de kanaler som är kända för sin propagandistiska hållning. De ser mycket hellre på Netflix eller annat. Kvar finns den äldre befolkningen som följer de statliga kanalerna. Här uppstår ett glapp mellan de yngre, internetanvändarna och den äldre generationen. Inte bara i tittarsiffror utan även politiskt i många fall.

Nu har jag inte heller gått in på det spektrum som existerar mitt emellan dessa två poler, eller de journalister som producerar nyheterna och reportagen. Det får bli i senare delar. Men jag hoppas att det har framgått att det inte går att generalisera dagens ryska mediesituation med att ”det bara är propaganda”. Sanningen är som alltid långt mer komplicerad än så.

 

 

 

 

 

Nyttan med horisontellt, istället för vertikalt tänkande

Av , , Bli först att kommentera 0

Vid en första anblick kan det te sig ologiskt att förorda ett synsätt baserat på horisontellt, gränsöverskridande tänkande när det gäller de stora utmaningar som vår region står inför. De länder och regioner som ligger längs en tänkt linje från Norrbotten och Västerbotten österut och västerut bör väl vara radikalt annorlunda med sina egna, unika, problem? Språken, styrsätt, möjligheter och gränser skiljer ju som bekant dessa länder och regioner åt. Västerbotten har ett väl fungerade och beprövat samarbete med den ryska republiken Karelen, en rysk region som många andra norr om Moskva och Sankt Petersburg drabbas hårt av den allt snabbare urbanisering som pågår även i nordligaste Ryssland. Men vi behöver inte korsa Rysslands gräns, utan det räcker med att bara blicka över kvarken till Finland för att se liknande tendenser, allt färre människor väljer att stanna kvar i de nordligaste, glesare befolkade områdena. Generellt sett, då städer som Umeå, Luleå, Uleåborg och Tromsö växer. Om vi istället vänder blicken västerut möter vi Norge, ett land som under lång tid sett som en föregångsland när det gäller att motverka urbaniseringen. Med levande centrum, en decentraliserad sjukvård och skattelättnader i vissa län. Trots dessa verktyg är inte Norge förskonat från urbaniseringen och dess effekter. Längre västerut, över Atlanten möter vi USA. Ett radikalt splittrat land mellan stad och landsbygd, men även ett land med långt fler mellanstora städer än nordligaste Norge, Finland, Sverige och Ryssland.

Dock är det långt från enbart urbanisering som är en gemensam fråga i denna horisontella riktning. Klimat och miljöfrågor är högst upp på dagordningen för allt fler. Den paradoxala konflikten mellan mer mineraler för att kunna bygga framtidens elbilar, och de omedelbara lokala miljöproblemen som uppstår med all gruvnäring. Hur ska vi som samhälle arbeta med dessa frågor?

Idag sker i princip all diskussion och debatt i ett nord-sydligt perspektiv. Med all rätt i en majoritet av fallen, det är i söder som våra länders huvudstäder är belägna. Dessa huvudstäder som inte enbart är motorn i den allt snabbare urbanisering som pågår, utan även där parlament och en stor del av makten utgår från i frågor kring landsbygd och miljö och klimatfrågor. Dock finns det mycket som kan göras lokalt och regionalt, gärna gemensamt med andra drabbade län i en öst-västlig riktning. Från allt från informationsutbyten till experimentella metoder för en grönare gruvnäring. Mycket görs redan, men mycket mer kan göras.

Det är ju trots allt logiskt att du diskuterar de frågor som berör dig och din familj mest med dina grannar, du ringer inte din kusin som bor i södra Sverige för att diskutera den pågående mygginvasionen eller mängden snöskottning. Det är kostnadseffektivt, fredsfrämjande och logiskt att diskutera svårlösliga problem med sina grannar.

Det ryska civilsamhällets återkomst

Av , , Bli först att kommentera 0

Den senaste tidens händelser i det ryska civilsamhället har överraskat många som ställt in sig på ett allt hårdare klimat för det ryska civilsamhället. De omfattande protesterna mot etableringen av en stor avfallsanläggning där osorterade sopor från Moskva ska grävas ned i Arkhangelsk län, de omfattande protesterna mot byggandet av ännu en kyrka i Jekaterinburg och de omfattande protesterna mot det orimliga gripandet av den grävande journalisten Ivan Golunov. Och nu senast de omfattande protesterna i Moskva mot trixandet med de oppositionella politikerna i det lokala valet i Moskva.  Två saker är gemensamma för dessa fyra händelser. Dels var det inte längre en liten grupp aktivister som protesterade, som det så länge har varit i Ryssland när det gäller protester mot makten och dels så gav protesterna effekt.

För första gången sedan 1990 talet berättar mina vänner i Arkhangelsk så är nästan alla grupper i samhället med och demonstrerar mot att Moskvas sopor ska grävas ned i länet. Moskva som själv tampas med stora protester mot avfallshanteringen. Arkhangelsk guvernör har hittills sig på sidlinjen med det absurda påståendet att han inte vet vad som planeras ute på myren i Shies. Ett planerat kyrkbygge i Jekaterinburg fick hastigt ställas in efter att tusentals medborgare protesterade i parken, detta trots att affärsmännen som ville bygga kyrkan enligt uppgift hade hyrt in professionella boxare för att avhysa de protesterande.  Den grävande journalisten Ivan Golunov som arbetar för den fristående medieportalen Meduza fick släppas fri, sedan en klantig knarkkonspiration föll på sin egen orimlighet. Bland annat publicerade polisen bilder på narkotika från Gounovs lägenhet. Problemet var att på bilderna så var det inte Golunovs lägenhet. I dessa fall kan man nog urskilja en roll för det ryska civilsamhället, men i så många andra fall har motstånd varit resultatlöst.

Av dessa skeenden kan man dra ett par försiktiga slutsatser. Dels, och kanske framför allt den viktigaste är att det ryska civilsamhället äntligen har lyckats samla sig sedan det kaotiska 1990 talet och kollapsen av Sovjetunionen. När Sovjetunionens noggrant konstruerade verklighetsbild och pressopression släpptes fritt lyckades inte det sovjetiska officiella och inofficiella civilsamhället riktigt ställa om sig till en samlande kraft i samhället. Länge har civilsamhället varit lika med en medveten mellanklass i de allra största städerna. Idag dyker allt fler föreningar upp, om det så gäller återvinning av tidningar i Petrozavodsk eller förbättrandet av skogsnäringen i Syktyvkar. Vanliga ryssar kan nu se att det kan spela roll att engagera sig, makten kan lyssna och göra något åt problemet. Men, dessa problem som makten lyssnar på folket är än så länge perifera. Dessutom har den ryska maktstruktur själv insett att civilsamhället effektivt kan avskiljas från sin makt genom att tas in i ett patriotiskt, till ytan riktigt civilsamhälle. Men som i själva verket enbart är en fortsättning på det sovjetiska sådana. Med tomma ord, tomma lokaler och tomma idéer om framtiden. Därför existerar det nästan alltid flera olika föreningar, dels de officiella som får stöd av makten och det alternativa som allt för ofta får klä skott för utländsk finansiering och subversiv verksamhet. Allt som oftast är det dock bara desperata medborgare som vill göra något bättre för sitt samhälle.

Den andra lärdomen vi kan dra är det ryska ordet Silovik, tjänstemän och politiker som ofta kommer från säkerhetstjänsten och tycks åtnjuta långt större makt än det ämbete hen berättigar. Dessa Silovik i täta samband med affärsmännen som vill få positiva kontakter inom den ryska maktvertikalen tar gärna på sig att själva rätta till vad de för stunden uppfattar som Rysslands problem. Typexemplet är gripandet av Golunov, han har länge grävt i flera affärsmäns angelägenheter med anknytning högt upp i maktvertikalen och var nära en publicering när han greps. Ett klassiskt trick är då att lägga ett par kilo narkotika i ryggsäcken, sedan tar det ryska rättsväsendet över. Där döms nästintill alla som har anklagats. Problemet som dessa Silovik och affärsmännen inte hade räknat med var att den ryska journalistkåren och civilsamhället reagerade. Eftersom offentliga demonstrationer kräver tillstånd som är svåra att få turades de om att protestera en och en utanför polishuset i Moskva till stöd för Golunov. Efter att Putin hade fått rycka in och avskeda ett antal, vad de kallar, överivriga poliser så tycks maktbalansen ha förändrats något i Ryssland.

Putin, som gärna tillskrivs större makt än vad han personligen kanske inte har, har som bekant de lägsta popularitetssiffrorna på länge. Reallönerna minskar, näringslivsklimatet är svårt och levnadsstandarden, Putins maktberättigande i många ryssars ögon sjunker jämfört med väst.

Vad kan vi då vänta oss av denna situation? Hur kommer maktapparaten som på många sätt fortfarande styrs av personer som vuxit upp i Sovjetunionen att reagera på dessa allt mer spridda och lyckade protesterna? Att det blir en försämring i möjligheten för gemene man i Ryssland att uttrycka sig på internet det kommer vi allra troligast att se. Men, det kommer inte heller utan kostnad. När den ryska tillsynsmyndigheten för media och kommunikation försökte förbjuda och stänga ner den populära chattappen Telegram gick man ur huse och protesterade även den gången. Telegram kan fortfarande användas i Ryssland.

En annan väg är en mer öppen väg. Den stora frågan många har är vad som kommer att ske när Putin har gjort klart sin sista period som president, vad väntar då? Få tror att Putin kommer att ändra konstitutionen för att på så sätt kunna sitta kvar som president. Några tror att Putin och makten kommer att åter förnya avtalet om en union med Belarus, och där skapa en ny position som president över unionen som Putin själv skulle få.

Oavsett resultat så måste den ryska maktstrukturen inse att monopolet på det civila samhället är brutet och att det på något sätt måste lyssna till medborgarna, vare sig de vill eller inte.

 

 

Ryssland – superhett och superkallt

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur kommer det sig?

De senaste åren har Ryssland återigen seglat upp som ett av de största hoten i de säkerhetspolitiska diskussionerna i media.
Om det så gäller annekteringen av Krim, förgiftningen av Sergei Skripal eller som nu senast – det ryska jaktflygets närgångna agerande på ett svenskt spaningsplan. Rysslandshotet har återigen blivit en del av medias dagliga rapportering.

 

Paradoxalt nog får man konstatera att intresset för Ryssland lågt när det gäller annat än militär upprustning, rysk säkerhetstjänst eller andra hårda ämnen.
Vad beror det på?
En förklaringen är säkerligen den att krig säljer, särskilt om kriget skulle kunna hota den läsarkrets man vänder sig mot.
En annan förklaring är nog den bistra sanningen att allt färre journalister har möjligheten att specialisera sig, i den stora medieomdaningen som pågår renodlas och generaliseras allt fler redaktioner. Alla ska göra allt. Då finns inte tid eller möjlighet att fokusera på ett annat land – särskilt i regionalpress.
En tredje – ointresse eller oförståelse för vad som finns. När mängden reportage, inblickar och artiklar minskar i omfattning från Ryssland minskar självfallet även kunskapen om vad som finns att rapportera om. Många delar av det ryska samhället lever idag i en vit fläck i västerländsk media. Nu kan en hävda att detsamma gäller i princip samtliga länder i världen. Men få länder i världen spelar en så aktiv roll i den svenska diskussionen kring säkerhetspolitik.

 

I en nära dåtid var det inte otänkbart att ett regionalt tidningshus skulle kunna sända en reporter för att besöka Ryssland och ge tidningens läsare en inblick i Ryssland, detta land som är tycks te sig så långt bort kulturellt men så nära geografiskt. Det sker säkerligen också idag, men inte i den skala det en gång gjorde. Följden blir att allt färre journalister har kunskaper om det moderna ryska samhället. De hinder som rysk visumlagstiftning ställer upp gör också att frilansande journalister i princip inte kan arbeta som journalist i Ryssland.

 

Hur påverkar detta den bild vi har av dagens Ryssland i media?
Självfallet saknar bilden nyanser och djupare inblickar. Våra läsare saknar även de kunskaper som ibland behövs för att förstå vad som sker och varför.
Det vi kan ge läsare och mediekonsumenter är inblickar, i detta fall i ett land som under 30 år har förändrats så snabbt att många har svårt att hänga med, med rätta.
De stora mediehusen har samtliga korrespondenter i Ryssland som gör sitt bästa, enligt de intresseområden som redaktioner i Stockholm radar upp, men det behövs fler som berättar och analyserar detta heta men kalla land i fler perspektiv och från fler platser.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
    Sök
    Kategorier
    Arkiv
    RSS Nytt från vk.se