Politik är inget barnkalas

Ska Stefan Löfven tala med Sverigedemokraterna eller inte? Vilka partier ska han bjuda in till samtal, får han välja fritt eller borde han tala med alla partier i riksdagen demokratiskt invalda?

Många kanske tycker att frågan är enkel, men i gårdagens tidning läste vi att det splittrar Liberalerna eftersom det är många som reagerat på Jan Björklunds utspel om att Löfven borde inkludera SD. Utspelet går inte obemärkt förbi och har nu fastnat som en nyhet på ledarsidor, insändare och radionyheter. Min ståndpunkt är klar, som statsminister och regeringschef måste Stefan Löfven åtminstone själv få bestämma vem han pratar med eller inte. Oppositionen får tycka annorlunda, men som opposition är vi just det – i opposition.

I dagens nyheter läste jag denna mycket intressanta ledare

Behandla din medmänniska som du själv vill bli behandlad, det är den gyllene regeln och bärande inom kristdemokratisk ideologi. Enkel tanke för de flesta, men som människa blir det tydligen svårt emellanåt. Om vi applicerar den gyllene regeln till detta om att bli inbjuden eller ej till samtal kanske svaret skulle vara enkelt att javisst vill jag också bli inbjuden när alla andra blir det. Men ärligt talat hur roligt blir det när du vet att den som bjuder in dig egentligen inte alls vill ha dig där och bara kände sig tvungen?

Att vara ärlig trots att det sårar är svårt och för den som får höra att den inte är välkommen blir kanske tanken ”att så vill jag då inte bli behandlad, det är synd om mig” och offerkoftan åker på. Ärlighet och raka puckar, men aldrig med avsikt att medvetet såra eller kränka, det vill jag se i politiken. Sedan är det förstås uppskattat och enklare med ärlighet när politiker begriper att skilja mellan sak och person. Tyvärr är det inte alltid så.