Förlåt mig, jag är en buffel!

Jag finns på Facebook sedan mer än tio år tillbaka, men anledningen till varför jag finns där har varierat. I början var det spännande att testa och det var roligt att återknyta kontakter med vänner från förr både från barndomen och med vänner från studenttiden. Det var spel och roliga skämt och visst ägnade jag mycket tid till att både uppdatera min status och att läsa om vad andra gjorde.

Idag har Facebook blivit en del av så många fler sociala medier att finnas på. Jag uppdaterar inte lika ofta vad jag gör eller vad jag äter och jag vägrar att dras med i någon ”jämföra mig med andra spiral”. Dvs må dåligt över att jag varken tränat, städat, bakat eller har perfekta naglar vilket så många andra visar upp. Facebook har istället blivit ett arbetsverktyg som underlättar att komma ut med information till andra. Sedan är det förstås överväldigande mycket att läsa för den som vill och vi har även fått lära oss att inte allt är sant.

Häromdagen under semestern läste jag en krönika på Facebook och det är sällan som en artikel fastnar lika mycket som just denna gjorde. Jag har både funderat över den och diskuterat texten och kanske även i viss mån mitt eget beteende. Är det en generationsfråga eller är det attityder i samhället som är fel?

Krönikören menar att människor över 40 saknar telefonvett eftersom de väljer att ringa upp istället för att skicka ett sms. Att vi över 40 som använder telefonen till vad den en gång var menad till beter oss som bufflar för att vi vill ha uppmärksamhet – NU. Jag är själv betydligt närmare 50 än 40 och jag kände mig oerhört skyldig efter att ha läst texten. Är det så människor uppfattar mig när jag ringer för att ställa en fråga eller för att höra hur läget är? Är jag krävande?

När jag var i tonåren kunde jag tala i telefonen i timmar. När mina barn fick mobiltelefoner var det sms i tusental varje månad. Jag vet att saker och ting förändras, men vad är egentligen fel med att ringa och prata istället för att skicka ett sms? Jag har många vänner på Facebook, men det är endast ett fåtal som jag ser som nära. Facebook förändrade kontakten med flera, jag vet ju vad de gör eller hur de har det eftersom de har skrivit det på nätet. Det finns inte längre ett behov av att ringa, eller gör det?

Ensamhet är svårt oavsett ålder och jag menar att vi måste bli bättre på att se våra medmänniskor. Ett sms är säkert bättre än ingenting alls, men du missar så mycket när du inte hör den andres röst. Ett samtal behöver inte vara långt, men det kan visa att du tycker att den du ringer till är viktig och betydelsefull. Det är inte kallprat om du vill veta hur den andre mår. Vi mår bättre av lite medmänsklighet. Till er som tycker att jag beter mig som en buffel (jag brukar i och för sig ALLTID fråga om jag ringer vid en olämplig tidpunkt), förlåt mig det är inte meningen.