Byråkratikrångel leder till förbud

Vi har debatterat tiggeriförbud i Umeå kommun inte bara en gång utan vid tre (eller fyra) tillfällen i fullmäktige. Det är en stor majoritet i fullmäktige som röstat mot förbudet och jag känner ingen oro för att det kommer att ändras inom någon snar framtid. Annorlunda ser det ut i södra Sverige där förbud av någon form har genomförts i flera kommuner och nu senast var det Eskilstuna kommun som infört avgiftsbelagda tillstånd för de som tigger. Det vill säga kommunen byråkratiserar och försvårar för att förhindra ett i deras ögon icke önskvärt beteende.

Jag har tidigare skrivit hur kommuner ska använda förbudsverktyget återhållsamt, men det sätt som Eskilstuna använder möjligheten att ändra i den lokala ordningsföreskriften är nytt och anmärkningsvärd. Detta har också uppmärksammats nationellt. Ändringen innebär att den som vill tigga eller som det står i stadgan passivt bedriva penninginsamling där många personer passerar måste ansöka om tillstånd från polisen vilket kostar 250 kr. Socialdemokraterna ville att polisen skulle kräva ett nytt tillstånd för varje dag, men där har polismyndigheten sagt stopp. Det är därför möjligt att söka tillstånd vid ett tillfälle för en längre period, men inte längre än för tre månader.

Det kanske inte låter mycket med 250 kr, det är trots allt samma avgift som när man söker tillstånd för ett offentligt möte eller demonstration, men för den det berör är det mycket. Det är självklart att jag inte vill att människor ska tigga, men i det här fallet slår det även mot andra som samlar in pengar som välgörenhetsorganisationer. På Eskilstunas hemsida står det: Med passiv penninginsamling menas att insamlingen sker genom att personen i fråga sitter eller står på en plats med en bössa eller likande och inväntar bidrag från den förbipasserande allmänheten. Det måste innebära att Frälsningsarmén som håller grytan kokande eller människor som samlar till Världens Barn inte heller exkluderas. Det är kanske inte svårt för organisationer att betala, men det skulle betyda att pengar som skulle kunna hjälpa istället går till administrationsavgifter till polismyndigheten. Är det verkligen rätt använda pengar?

En annan konsekvens av beslutet i Eskilstuna är att volontärer och församlingar i Eskilstuna som tidigare hjälpt tiggare känner att de måste göra det i hemlighet eftersom tongångarna från kommunledningen blivit allt hårdare. Jimmy Jansson, kommunstyrelsens ordförande och socialdemokrat, anser att alltför mycket hjälp från Stadsmissionen till tiggare är provocerande och att det kan påverka Stadsmissionens anseende och varumärke. Han lyfter även in att Stadsmissionen får bidrag från kommunen vilket leder tanken till att kommunen därmed har inflytande över deras arbete.

När blev ett ”varumärke” viktigare än att hjälpa utsatta medmänniskor? Är hjälp från det civila samhället mindre värt än när hjälpen kommer från kommunen? Nej, inte alls utan tvärtom! För Kristdemokraterna är det självklart att det civila samhället ska stöttas och jag är glad för det samarbete som finns i Umeå mellan kommunen, kyrkan och olika församlingar.