Att ta ansvar för de beslut du tar

Du måste vara frisk för att vara sjuk, det är ett uttryck jag hört ofta när det talats om strider med Försäkringskassa och sjukvård. Den som inte orkar strida för sin sak hamnar efter och kan missa att få det den har rätt till. Vem orkar strida för att kanske få bättre vård när man är sjuk, striden får tas av dina anhöriga. Om du har några.

Igår kväll träffade jag tillsammans med allianspolitiker en anhöriggrupp inom socialtjänsten. Det var inte första gången, men den här gången blev det annorlunda eftersom jag inte längre sitter i Individ och familjenämnden och har en längre distans till frågorna. Men jag har varit med och beslutat i ärenden som har fått konsekvenser. det blev jag påmind om igår kväll. Tiden när jag kunde säga att jag var ny i politiken eller att jag inte var medveten om konsekvenser av beslut är för länge sedan förbi. Jag betonar alltid att en politiker ska upplysas om risker och konsekvenser av ett förslag till beslut och därefter göra en egen bedömning om det ser korrekt ut. Men i en värld där mål och medel är det som gäller och med en konflikt mellan de två så är det målen som får stå tillbaka är det inte alltid lätt. Vi ser det ständigt inom omsorgen och det är högst aktuellt inom äldreomsorgen och hemtjänsten just nu.

Jag har genom åren träffat många intresseorganisationer, företag och talat med många anhöriga som alla haft det gemensamma att de vill berätta om deras situation och vara med och påverka. Jag har också träffat enskilda som kritiserat beslut som jag varit med och tagit och även om det inte alltid är roligt så vet jag att det gör mig till en bättre politiker. Du kan inte skylla på tjänstemän eller att du inte visste bättre. Det är för mig en skyldighet att vara påläst och att veta exakt varför beslutet tagits. Gårdagens möte och de anhörigas engagemang berörde mig och frågan: Vad skulle du ha gjort om det hade varit din anhörig, blev lätt att besvara. Strid, och kontakta de som har ansvar! Arbeta för förändring!

 

Etiketter: , , ,

En kommentar

  1. Brorson

    På riksplanet är den borgerliga alliansen död. Strategin från de kvarvarande allianspartierna (M + KD)verkar fortfarande vara att visa väljarna att det är just de, som driver allianspolitik. Men är denna allianspolitik, som bygger på kompromisser mellan fyra partier, verkligen något att ha för framtiden? Det är ju många väljare och inte många partier, som behövs för ett regeringsskifte. Och är SD verkligen en lämplig ersättning för C och L? Sakpolitiskt och valtaktiskt? Varför försöker Löfvén driva fram ett högerblock bestående av M, KD och SD om inte för att skrämma tidigare S-, V- och MP-väljare så att de inte byter block?

    På sistone har dessutom Hanif Bali avslöjat vilken belastning arvet efter Karl Bildt har blivit. Bildt har inte haft rätt i ett enda utrikespolitiskt skeende, skriver Bali. Observera ”skeende” och inte ”fråga”. Han kan ju ha haft rätt i någon enstaka struntfråga.. Ett skeende handlar mer om den långsiktiga utvecklingen. Och är Margot Wallströms ”feministiska” utrikespolitik verkligen något att ha? En blek Bildt-kopia…

    Lämna C åt sitt öde, men försök locka tillbaka L till det borgerliga boet. Jag stödjer inte Ebba lunch med Jimmie, varigenom hon stal föreställningen från Nyamko. Det var ju Liberalernas dag. Så nu fick vi inte veta vilka chanserna är till ett framtida samarbete med L. Och nu är ju Jimmie redan igång och kräver eftergifter av KD. Men de vill han tydligen förhandla fram med Ulf.

    De anhöriignvandrare, som det handlar om, är inte anhöriga till flyktingar, som hela tiden haft rätt att få hit sina familjer, utan till en mindre grupp alternativt skyddsbehövande, som hann få permanent uppehållstillstånd innan reglerna ändrades. Varför ska de återförenas i just Sverige? Men det är en fråga, som ska avgöras internt inom KD och förhandlas med M. inte med SD.

    Med tiden kanske också med L. Men så länge L är ett stödparti åt SMP-regeringen bör L inte ha något inflytande över den framtida allianspolitiken. Under bildandet av den borgerliga alliansen inför valet 2006 tvingades KD göra alltför stora eftergifter för att överhuvud taget få vara med. Och det var militanta ateister inom L, vilka har mycket gemensamt med de vänsterextrema rörelser, som säger sig företräda arbetarklassen.

    Men inte gör det, utan snarare företräder en viss typ av övre medelklass-radikalism. Som vill riva ner. Under slutet av Alf Svenssons tid som partiledare närmade sig KD den kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Bör återupptas. M och KD bör arbeta med sin egen ideologiutveckling, jämföra och kommer överens om den framtida allianspolitiken. Och hålla dörren öppen för L.

    KD kan nog locka till sig en del väljare från SD genom att säga det som dessa väljare vill att någon säger – men som de vill att någon annan än SD säger. Ett parti som är ”lagom”. Ett parti som i allt övrigt skiljer sig från SD.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.