Det var bättre förr

Semestern är över och kalendern börjar fyllas av sammanträden och möten. Hösten är min favoritårstid och något som jag faktiskt sett fram emot och i år längre än vanligt. Det är då saker och ting kan återgå till det normala. Det sa vi ju i våras. Digitala möten i all ära, men till hösten ja då kan vi ses fysiskt! Eller kan vi? Är det verkligen nödvändigt att ses fysiskt? Ett möte över iPad hemma i soffan eller bakom ett plexiglas ute i trädgården funkar väl lika bra?

Corona och Covid har förändrat världen och människorna, men hur länge orkar vi följa rekommendationer det är oklart. Äldreomsorgen i Umeå har klarat sig anmärkningsvärt bra när det gäller antalet smittade. Kunskapen om basala hygienrutiner är stor och förbrukningen av handsprit likaså, men när hösten kommer med kyla och regnrusk blir det definitivt inte lika lätt att mötas utomhus. Säkra möten mellan personer boende på ett vårdboende och deras anhöriga måste vara möjliga även inomhus. Det har upprepats många gånger att vi ska ”skydda våra äldre”, i grunden en god tanke som ändå hamnar snett. Vi äger inte de människor som är födda långt tidigare än oss. De har inte frånsagt sig rätten till sina liv och jag blir arg på mig själv när jag använder samma uttryck. Livet är inte bara antalet år utan det är vad vi gör medan vi lever. Att fråntas fysisk kontakt med de man älskar eller kraftigt begränsa tiden för besök kommer att ge konsekvenser, ensamheten och risken för psykisk ohälsa blir allt större.

För en tid sedan fick jag ett samtal av en kvinna som berättade om hur svårt det var att besöka sin make som flyttat till ett vårdboende. Det var inte plexiglaset eller att hon var tvungen att boka in en tid som ifrågasattes utan det var att besöket övervakades och att de lyssnade till samtalet. Associationen till fängelse blev större än att det skulle vara ett vård och omsorgsboende. Vi säger att vi de som är äldre än 70 ska vara hemma och bor du på ett äldreboende får ingen besöka dig. Åtminstone inte spontant och absolut inte utan plexiglas. Kramar är uteslutna. Vi säger att det är bäst så och kanske menar vi att de som är äldre borde begripa att det är för deras skull och att de ska vara glada för att vi gör uppoffringen.(?!)

Jag fortsätter att hålla avstånd. Handspriten är alltid med mig och digitala möten kommer att fortsätta vara min vardag, men är det nån gång orden ”det var bättre förr” stämmer så är det här.