Vänsterfeminism och offerkofta

Jag läste alldeles nyss Petter Bergners krönika om det som händer i Vänsterpartiet just nu och jag har även läst övriga bloggar som har kommenterat både Vänsterpartiet och hur VK har hanterat frågan. Ett parti ska alltid tåla att bli granskat, men ibland är det svårt att vara den som granskar eftersom du vet redan på förhand att dina frågor kan både reta upp och såra djupt den som finns i en konflikt.

Anders Ågren skriver på sin blogg att det är Vänsterpartiet själva som måste lösa sina interna problem och konflikter och det håller jag absolut med om. Min tanke först var att ignorera det som tidigare skrivits, men när jag läste fredagens insändare av ett stort antal vänsterpartister inser jag att debatten nu sträcker sig långt utanför Vänsterns egna interna partikrets. Därför vill jag inte lämna den okommenterad. I synnerhet inte när ett stort antal vänsterföreträdare som kallar sig feminister vill sätta bilden av att kvinnor agerar känslomässigt i konflikter, men att de trycks ner av patriarkala strukturer som vill lösa problemet med att hänvisa till regler och formalia.

Jag har inte insyn i Vänsterpartiets organisation, men förutsätter att Vänsterpartiet precis som andra politiska partier har både medlemsstadgar, regler och en ordning att följa. Det är inga konstigheter. Regler finns för att konflikter inte ska uppstå och är en trygghet för att alla ska veta vad det är som gäller när konflikten ändå uppstått. Men i delar av Vänsterpartiet verkar inte reglerna som är framtagna i demokratisk ordning vara viktiga och kan med lätthet frångås när det är en könsbaserad konflikt. Dvs när en kvinna är en del av konflikten. Här slår det fullständigt slint och som kvinna kan jag inte känna förtroende för vänsterns feminism. Ordet offerkofta dyker upp i tanken och det är ett plagg jag vägrar att bära varken som kvinna eller som politiker.

Kommunen är fylld av antagna planer, regelverk och lagar. Förväntningarna finns på förtroendevalda att följa regelverk, men ibland blir det fullständigt fel. Det intressanta blir hur vi agerar när vi får kritik. I de nämnder jag sitter i eller suttit i så har V gärna fallit in i arbetstagarrollen och glömmer fullständigt att vi politiker är arbetsgivare. När nämnder ska fastställa budget efter det att fullmäktige fastställt ram så hänvisar V till att de hade ett annat budgetförslag och fortsätter att agera som om det var deras budget som antagits. De lägger kostnadsdrivande förslag utan att förklara var pengar ska tas från. Det är inte så noga. Reglerna behöver inte finnas. Den som kritiserar V är en del av den patriarkala strukturen och det är oavsett kön på den som kommit med kritiken. Det är antagligen lättare och förväntat när kritiken kommer från andra partier, och min tanke blir att argumentet om den patriarkala strukturen kanske främst gäller egna interna kritiker.

Känslor finns tills de inte finns mer. Alla partier har nån gång konflikter och dispyter och det jag har lärt mig är att aldrig påstå att en känsla är fel eller kritisera någon för att den känner på ett visst sätt. Det är viktigt att veta om den som sårade mig ville såra eller om det bara blev så. Kanske på grund av missuppfattning eller oaktsamhet. Kommunikation är inte bara att tala det är också att lyssna.