(V)em(s) fel är det?

Nu vet vi att talmannen har gett Ulf Kristersson första tjing på att undersöka om han får ihop ett regeringsunderlag och i samma veva har landsbygdsministern avgått för att säkerställa att alla S mandat finns på plats i riksdagen. Det är en spännande och oviss tid som ligger framför oss och inget är klart förrän det är klart.

Det var nog självklart att det skulle bli Moderaternas partiledare som fick första uppdraget (förhoppningsvis sista), men fort ska det gå. Kanske vet vi redan innan helgen. Det jag har börjat att reta mig på är de konstanta gliringarna och yttranden som kommer från socialdemokrater ute i länet om vems fel det är att det blivit så här. Isak From, riksdagsledamot och länsordförande för S säger att ”alla bör vara besvikna på Vänsterpartiet som kastar in Sverige i en regeringskris” och tidigare kommunalrådet Lennart Holmlund skriver på sin blogg även han att det är Vänsterpartiet som är ytterst ansvarig.

De båda har rätt att vara besvikna, men det vore också bra om det fanns någon insikt till varför det blev som det blev. Att det inte är OK att bara förvänta sig att någon du är beroende av ständigt ska kompromissa bort sig själv i någon slags självuppoffrande bild att det skulle vara för allas gemensamma bästa. Jonas Sjöstedt var tydlig 2019 att om regeringen kom med förslag om marknadshyror så skulle Vänsterpartiet fälla Löfven. Socialdemokraterna trodde inte på Sjöstedts ord verkar det som och hävdar att det inte handlar om marknadshyror. Men bara för att Socialdemokraterna inte använder sig av ordet borde de ha varit betydligt bättre förberedda på de kraftiga reaktioner som de fått. För Vänsterpartiet har absolut rätten att ifrågasätta och det kraftfullt.

Det är absolut nödvändigt att vårda relationer som man vill fortsätta att ha. Det är ett givande och ett tagande och det gäller att hitta balansen mellan de två. Den som ger och ger och inte får något tillbaka kan inte förväntas stanna kvar. Mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet råder ett märkligt hat kärlek förhållande och är en del av det politiska spelet. Oavsett vad vi tycker om ”ytterkantspartier” så finns de där. För mig får S och V träta hur mycket de vill och ideologiskt står jag långt ifrån vänster i mycket. Men att visa respekt för att andra tycker annorlunda och att ”de andra” inte släpper ett löfte de avgivit tycker jag Socialdemokraterna glömmer i det här fallet. S + V är inte lika med sant och det ska vi andra vara glada för.