Råttan i pizzan är titeln på en bok av Bengt af Klintberg och som kom ut 1986. Det är en sammanställning av moderna folksägner där råttkött visade sig vara en av huvudingredienserna på pizzor serverade på en pizzeria i Stockholm. Nyheten om döda råttor i pizzor i Sverige hände 1973 och Dagens Nyheter skrev om det, men det visade sig vara en myt. En sägen som förekommit i flera länder innan den kom till Sverige. Alltid är det någon som har hört något, någon som känner någon som har sett något vilket ger den perfekta grogrunden för att sägner sprids vidare.

Även om ingen idag talar om råttor i pizzor så finns det fortfarande sägner och lögner som vägrar att försvinna. Är människor ovilliga att ta till sig sanningen när sägnen, myten är mer intressant och passar bättre in i den världsbild man lever i? Att få sin egen trovärdighet som journalist ifrågasatt måste vara jobbigt och då kan det vara lättare att blunda och hålla i bilden som man själv var med och upptäckte.

Häromdagen skrev Lena Mellin i Aftonbladet denna krönika http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article19308802.ab och jag önskar att så många som möjligt tar tiden till att läsa den. Det är fortfarande uppenbart att både politiker från vänster och flera av mina läsare behöver få sin ”världsbild” ändrad om varför man väger blöjor.

I valrörelsen är jag rädd för att myter och sägner kommer att poppa upp från vänster som passar just deras bild av verkligheten och jag har redan nu sett flera exempel. Det är därför viktigt att både väljare och media har kritiska ögon och öron. Ibland blir det fel, men det som blir fel kan rättas till. Om man vill.

Funderar i övrigt, kan det varit så att pizza var exotiskt och ovanligt i Sverige 1973 och att det därför inte var konstigt om ingredienserna var tveksamma? Privata vårdgivare är i många kommuner mycket sällsynta och det som är sällsynt eller främmande möts av skepsis..