Svårt att bryta normer i valet till gymnasieskolan läser vi i dagens VK. Det är en stor nyhet för varför skulle den annars ta plats på första sidan? Det är den här månaden som niondeklassare ska välja program till gymnasiet och jag minns både mitt eget val och när mina barn gjorde sitt. Det är definitivt ett val som påverkar livet.

För egen del valde jag mellan samhällsvetenskaplig och humanistisk, i praktiken ett val mellan ”Draggen” och Östra (nuvarande Fridhemsgymnasiet) vilket på den tiden gjorde valet enkelt. Det fanns för övrigt bara tre gymnasieskolor i Umeå förutom vårdskolan eller naturbruk. Inga friskolor vilket gör min tid omöjlig att jämföra med hur det ser ut idag. Det året var vi 28 tjejer och två killar i klassen.

Det är en intressant artikel, men inte särskilt förvånande. Det jag irriterar mig på är när bryta normer blir ett självändamål och fokus läggs på att flickor är de som ska bryta normen genom att välja det som tidigare ansetts som typiskt manliga yrken. ”Under de senaste årtiondena har politiska initiativ och åtgärder vidtagits för att minska könsskillnaderna i gymnasievalen. Fokus har främst legat på att öka flickors intresse för tekniska och naturvetenskapliga ämnen.” Detta sker i en tid där varken flickor eller pojkar väljer vårdyrket. Fokus kan inte ensidigt vara att det måste vara lika många av varje kön i varje utbildning utan att vi har ett fungerande samhälle där fler väljer yrken där det finns en kompetensbrist. Ett garanterat arbete och karriär som väntar kanske direkt efter gymnasiet borde vara mer lockande än ”att bara ha roligt” under tre år. Vårdyrket borde inte vara ett val för endast tjejer, men istället för att endast tala om könssegregerade studieval ska vi lyfta de elever som har gjort ett klokt val med en anställningsgaranti.

Ansvaret för att det blir rätt val för den enskilde är inte bara elevens, men varje fel val där eleven väljer att byta program eller i värsta fall helt hoppa av kan kosta enorma summor. Här kommer studie och yrkes vägledningen in och min förväntan på dem är just vägledning. Det är viktigt att eleven får hela bilden klar för sig om utbildningar leder till arbete eller om det redan idag är en överetablering. Skolor säljer in sina utbildningar, men stämmer förväntningarna överens med det som sägs? Här kan föräldrar vara med och ställa frågor om skola, om utbildning, vad förväntar sig ungdomen av gymnasiet? Jag minns inte att någon sådan vägledning gavs i mitten av 1980 talet eller så var min skola ett undantag. De kontakter jag vet att mina barn hade med SYV var främst när PRAO plats skulle anordnas och vid påminnelse om att ansökan till gymnasiet skulle göras. Men självklart är det i slutändan eleven som ska göra valet.

En annan reflektion är att de senaste årens genus medvetenhet i det svenska språket har lett till att ordet ”man” ersatts av ”en..” eller tjänsteman blir tjänsteperson. Feministiskt Initiativ ville att kommunfullmäktige skulle ta beslutet om att ordet tjänsteman inte ska användas. Svenska språket ska inte vara manligt för den person som arbetar som tjänsteman kanske inte definierar sig som man. Socialdemokraterna ville bifalla, men kom senare på att det kanske inte är så smart att politiska partier beslutar om vilka ord som får eller inte användas. Hur långt får politiken begränsa människors språkbruk? Det är en betoning på de ord som kopplas till män, medan ord eller yrken som kopplas till kvinnor verkar det inte vara lika noga med. Sjuksköterska är ett yrke för både kvinnor och män, men ordet har en stark koppling till just kvinnor. Mig veterligen har inget seriöst försök gjorts för att ändra till sjukvårdsperson eller sjukskötare. Lärarinna hör jag aldrig någon säga utan lärare är vedertaget och ingen ifrågasätter om det är en man eller en kvinna. Viljan att bryta normer måste ifrågasättas när det kommer till att begränsa människors val, det är inte ett problem att skillnader finns. Det är ett problem att elever inte väljer studier som leder till arbete och där är bristen på personal akut.