Den antagligen mest flitige bland bloggarna på VK är Lennart Holmlund. Var och en är fri att tycka vad man vill, men när Holmlund kommer med angrepp eller påståenden som inte alls stämmer är det dags att kommentera. Holmlunds blogg om privata familjehem påstår att det är märkligt att Maria Larsson (Kd) kommer med kritik efter det att media börjat granska privata alternativ i familjehem. Det är inte sant. Redan 2011 fick Socialstyrelsen uppdraget att ta fram ett program för säkerhet och trygghet för placerade barn och unga och under 2012 genomfördes inspektioner. Man måste utreda och veta vad som är fel innan man sätter in åtgärder.

Holmlund påstår vidare att Kristdemokraterna står för att det ska vara privata alternativ för att vi kallar det frihet att ha fler utförare (citat ..”och ibland heter det något annat.”) Holmlund väljer att glömma bort att här handlar det inte om att välja alternativ över vem som ska hjälpa mig när jag behöver hjälp i hemmet eller i sjukvården. Här handlar det om att samhället inte uppfyller behoven. Det är kommunerna som ansvarar för att barnen får en trygg och säker vård när familjen inte längre klarar av det. I vår egen kommun har vi haft svårt att rekrytera egna familjehem, men vi kan inte låta de barn och ungdomar som behöver bryta sig fri från missbruk antingen eget eller föräldrars stå utan hjälp för att kommunen inte har egna alternativ.

Vi har ett samhälle där det anses vara konstigt att stanna hemma med sina barn längre än ett år, där det är helt OK att placera ettåringen på en avdelning med 20 andra barn och få vuxna. Hur ska vi då få familjer som är villiga att ta emot och hjälpa andras barn? Ger vi våra barn en trygg uppväxt, men varför är det så att psykisk ohälsa blir allt vanligare bland våra tonåringar?

Holmlund vill få det till att Kristdemokraterna kör med ad hoc lösningar när media kommer med kritik. Sanningen är att Kristdemokraterna har lyft frågan om trygg och säker vård tidigt för att utreda vilka problem som kan finnas innan man kommer med snabba lösningar. Kommunen har ett stort ansvar och där är uppföljning a och o.

Jag vill uppmärksamma de familjer som öppnar sina hem för barn som har det svårt, som tar sin egen tid för att hjälpa andra familjer. Det är inte lätt och ett stort ansvar, men utan dessa människor skulle allt fler barn råka illa ut. Socialnämnden i Umeå ska också garantera att de familjer som tar emot barn och unga också ska få den hjälp de behöver. Här har vi brustit emellanåt. Vi har inte tillräckligt många egna familjehem och tills dess behöver vi andra alternativ, allt för att ge alla barn en trygg och säker uppväxt.