Under två veckor har media i Västerbotten granskat tystnadskulturen som ska finnas inom offentlig förvaltning. Det har varit många mycket intressanta artiklar som väckt tankar och funderingar. Jag ska erkänna att jag till viss del har varit kluven för jag har varit osäker på vilket syfte granskningen har haft. Enligt undersökningen är det bara hälften av offentligt anställda i länet som vågar kritisera sin arbetsgivare offentligt. Undersökningen är beställd av media och de är tydliga med att de vill att fler vågar vända sig till just media om det finns missförhållanden på arbetsplatsen.

Personligen tycker jag inte att det är konstigt att det finns en rädsla för att öppet kritisera sin arbetsgivare för i slutändan är vi människor. Det kan bli jobbigt att arbeta på en arbetsplats om du har en arbetsgivare som har svårt att skilja på sak och person. Dvs har du kritiserat arbetsförhållanden och sedan talat om det i media, kan chefen ha uppfattat kritiken personligt. Det är illa, men inte konstigt. Bara för att du som anställd inom offentlig sektor har meddelandefrihet är det ingen självklarhet att vilja nyttja den.

Jag är själv anställd i offentlig sektor (tjänstledig sedan 2011) och vet hur det är att arbeta i en politiskt styrd verksamhet. När jag sedan blivit heltidspolitiker i kommun har jag försökt att ta med mig förståelsen för att det inte alltid är lätt för kommunala tjänstemän att arbeta med politiska beslut som kanske fullständigt går emot deras egna uppfattning. Politiker kan kritisera andra politiker, men när såg vi kommunala eller regionala tjänstemän kritisera det politiska styret? Om det blir kritik som hörs så är det från de som är långt ifrån själva beslutandet, men som får ta konsekvenserna som t ex varannan helgs tjänstgöring eller bristfällig schemaläggning.

Det finns en tystnadskultur och den skrämmer mig. Jag upplever den i kommunen och jag har upplevt den i regionen. Nu talar jag om svårigheten att få rätt information för att jag inte ställt frågan på rätt sätt. Öppenheten finns inte alltid och beslut som borde fattas på politisk nivå tas av tjänstemän för det blir lättast så. ”Politiken begriper ändå inte eftersom det är vi som har kunskapen och är nära verksamheten”. Det är inte ett direkt citat, mer en attityd som jag har mött. Vet inte politiken om vad som händer, hur kan vi då göra förändringar till det bättre? Eller finns det en rädsla för att politiken förstör?

I år är det 20 år sedan jag började med politik och det är mycket som har förändrats. Tidigare hade vi alltid presskonferens efter socialnämnden oavsett vad som fanns på dagordningen och det var upp till media att avgöra om det var värt att komma eller inte. Många gånger var det frågorna som inte behandlades på nämnden som det talades om på presskonferensen. Det fanns en öppenhet mellan kommunen och ”världen utanför” som jag idag saknar. Det är antagligen den öppenheten som anhöriggruppen för en bättre äldreomsorg efterlyser när de skriver om tystnadskulturen inom äldreomsorgen i VK. Jag vill vara med och motarbeta för det tror jag att många vinner på.