Här är hela mitt vittnesbörd om hur jag blev frälst, döpt, andedöpt, och hur Jesus har varit med i både med och motgång!
Jag är inte rotlös eftersom jag har Jesus
Jag vet inte så mycket om mitt förflutna. Faktum är att jag vet knappt någonting alls om det. När jag första och enda gången träffade min mamma vid 30 års ålder fick jag veta lite fragment. Jag föddes på Stockholms allmänna BB klockan 14.00 på eftermiddagen. Innan visste jag bara att jag var skriven på Saltsjöbaden.
Jag hälsade på min mamma när jag var 30. Hon bodde då i Falkenberg. Jag hade blommor med mig till henne. Hon blev chockad över hur lika vi var.
Där träffade jag också två av mina halvsystrar. Jag har ytterligare en halvsyster som jag ännu inte har träffat. Jag har vid ett annat tillfälle också träffat en av mina helbröder. Jag har ytterligare en helbror i Stockholmstrakten som jag ännu inte har träffat.
Min pappa har jag aldrig träffat. Han blev dödad när jag var 15-16 år gammal. Jag vet i princip bara vad han hette och inte mycket mer. Annars vet jag knappt någonting alls om honom.
När jag träffade min mamma och mina två halvsystrar så berättade jag för dem om Jesus. Jag minns hur tysta och tagna de blev av min berättelse.
När jag träffade min mamma så fick jag veta att hennes föräldrar hade varit kristna. Kanske var det så att de hade bett för mig. Jag tror verkligen att folk har bett för mig eftersom när jag väl blev frälst så var jag starkt sökt av Gud.
Jag fick också veta kortfattat hur jag hade blivit till. Min mamma berättade för mig att hon ”mer eller mindre blev våldtagen” av min pappa, eftersom han var rädd för att mista henne. Men de gick skilda vägar alla fall.
Kan du förstå att jag är glad att hon inte gjorde abort? Jag blev inte straffad för att min pappa bar sig dumt åt!
När jag var fyra veckor gammal så blev jag allvarligt sjuk. Jag fick vätska i mitt huvud, blev medvetslös och blev opererad akut på sjukhuset. Än idag har jag operationsärr i mitt huvud som tecken på hur nära döden jag var.
Vid fyra månaders ålder lämnades jag bort till socialen. Förmodligen kom jag till ett barnhem och vid 15 månaders ålder kom jag till en fosterfamilj på landet. Där bodde jag tills jag flyttade hemifrån.
Trots att jag inte vet så mycket om min bakgrund så är jag idag ändå inte rotlös. Detta är jag säker på beror på att jag vid 20 års ålder tog emot Jesus och blev frälst.
Den grund och rot jag har -den har jag i Jesus. Jag behöver inte fråga ”vem är jag?” och ”vart är jag på väg?”. Jag vet vem jag är och jag vet vart jag är på väg.
Som barn var jag sökt av Jesus
Min barndom och uppväxt hade kunnat ha varit en lycklig tid, men det var den inte. Jag kände mig inte älskad och önskad.
Jag hade en fyra år äldre fosterbror. Han fick vara med på gården och hjälpa till medan jag blev undanskuffad. Egentligen blev han utnyttjad som arbetskraft. Jag satt mest inne, ritade, tecknade böcker och skrev långa äventyrsromaner med min skrivmaskin.
Jag växte inte upp i en kristen familj, men det hände en gång att min fostermor hade hängt upp en tavla jämte sin säng med namnet Jesus. Efter att grannpojken hade fått veta detta tog hon ned tavlan.
Men jag har aldrig glömt bort tavlan med namnet Jesus. Namnet var skrivet med röda bokstäver på en vit bakgrund. Denna upplevelse över att jag såg namnet Jesus ovanför sängen var en stark upplevelse som har följt med mig än idag.
En gång kom jag in i finrummet. Jag kunde vara 7, 8 år. Min fostermor hade satt på en skiva där de sjöng ”Till en stad jag är på vandring”. När jag stod framför stereon och lyssnade så målades himlen upp för mitt inre som den plats där rosor aldrig dör. Jag tänkte ”finns det en sådan plats så vill jag dit!”.
Vid ett annat tillfälle såg jag på tv. Där vittnade en svart gospelsångerska frimodigt om Jesus. Jag blev förundrad över hur hon kunde vara så övertygad om att Gud fanns. Hon pratade på ett sådant sätt som om han var personlig för henne och att hon hade en personlig upplevelse och relation med honom. Detta gav mig ett oförglömligt intryck.
Till sist vill jag berätta om ett annat starkt barndomsminne som hade en stor betydelse för att leda mig in på frälsningens väg. Det låg en gideonitbibel hemma. Jag började läsa i den, och jag blev så fascinerad över Jesus och berättelsen om korset. Där fanns det ett oerhört kraft som grep tag i mig. Alla dessa små berättelser som jag här kort har försökt återge har jag förstått senare att det var Gud genom den helige Ande som påverkade mig för att jag skulle ta emot Jesus och bli frälst. Jag var sökt av Jesus!
Jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder
På grund av att situationen hemma var ohållbar flyttade jag hemifrån till en egen lägenhet när jag var 17 år gammal. Jag skulle bo själv ända tills 40 års ålder då jag gifte mig.
Vid den här tidpunkten, när jag var 17 -20 år, var jag mycket sökt av Gud. Jag minns att jag vid ett tillfälle gick förbi ett tält där jag senare fick veta att det var ett kristet möte. När jag hörde musiken inne från tältet så hade det en dragningskraft på mig, men eftersom jag inte visste vad det var gick jag bara förbi.
Vid den här tidpunkten mådde jag inte bra eftersom jag fortfarande inte kände mig älskad eller önskad. En mörk regnig kväll gick jag ut på en landsväg. Jag funderade på att kasta mig framför en lastbil eller bil. Gråtande såg jag hur lyktorna kom farande mot mig i regnet.
När jag gick där på vägen tänkte jag: ”Om jag kastar mig framför en bil eller lastbil och jag dör eller blir skadad så kanske han som kör på mig får lida av detta resten av livet”.
Då plötsligt fylldes jag av en otrolig glädje! jag vände mig om och sprang hela vägen hem. Hemma i min lägenhet grät jag av glädje och tänkte: ”Är detta som de kallar för frälsning?”. Jag visste ingenting om Gud och Jesus, men det var så jag tänkte.
Idag är jag helt övertygad om att jag mötte Jesus där på landsvägen. Denna upplevelse vågade jag inte berätta för någon så det bleknade snart bort för mig.
Men jag var fortfarande sökt av Gud och går man inte till Jesus så går man till någonting annat. Så jag började träna karate vid 18 års ålder. Det var inte på grund av självförsvar jag tränade, utan det var för att jag förstod snabbt att karaten var andligt och att det fanns en religion i den.
Jag satsade stenhårt på karaten och blev med tiden mycket duktig. Jag kunde träna 6 -7 dagar i veckan och fyra timmar om dagen. Till och med på julaftonen kunde jag träna.
Vid det här tillfället gick jag vårdlinjen med inriktning på att jag skulle bli en skötare inom psykiatrin. Då på en lunchrast pratade en missionärsdotter med mig om Gud och Jesus. Det var bara hon och jag vid bordet eftersom de andra hade gått.
Detta glömmer jag aldrig. Gud var personlig för henne och det var som om hon kände honom. Hon talade om Guds kärlek till oss människor. Jag tänkte att ”om Gud finns så måste han ha skapat hela universum. Och i allt det här stora ser han mig!”.
Det här samtalet hade stor betydelse för mig när jag senare vid 20 års ålder tog emot Jesus och blev frälst!
Jesus kom in i mitt hjärta och jag blev frälst
På grund av karaten hade jag en kompis som tränade taekwondo. Vi brukade träna tillsammans. Han hade blivit frälst på ett tältmöte då en missionär hade bett för honom. Min kompis som hette Tomas pratade med mig om pingstkyrkan och att pastorn där var bra och duktig. Han tyckte jag skulle följa med på ett möte.
Tydligen hade han tjatat mycket på mig om detta för jag hade sagt vid ett tillfälle: ”Jag ska följa med, så sluta tjata!”. Men vid det här tillfället då jag träffade min kompis så var jag en mogen frukt att plocka. Gud hade förberett mig under årens lopp och påverkat mig genom den helige Ande så nu var det dags för mig att bli frälst.
Du förstår att vi människor har sökningstider från Gud så det gäller att ta tillfället i akt och ta emot Jesus och bli frälst. En dag kan det faktiskt vara försent av en eller annan anledning.
Första gången min kompis tog med mig på ett förmiddagsmöte till pingstkyrkan så förstod jag precis ingenting! Det var första gången sedan konfirmationen som jag satte min fot i någon kyrka. Mötet var ganska långt eftersom de hälsade en ny ungdomspastor välkommen.
Pastorn i pingstkyrkan var Claes Frankner. Det var han som senare skulle viga mig och Marie när vi gifte oss och han skulle också senare hålla begravningen för min fru och vår son Joel.
Söndagen därpå tog min kompis med mig på förmiddagsmöte igen. Den här gången förstod jag precis lika mycket som förra gången. Alltså ingenting! Jag kunde som sagt ingenting men jag förstod så långt att det var någonting med Jesus som jag behövde. Efter mötet gick jag ut på parkeringen för att invänta min kompis där.
När Tomas var på väg ut till mig så stoppade missionären som hade bett till frälsning med honom i dörren. Han sa att han hade en kompis med sig som han trodde behövde bli frälst. Missionären bad honom att hämta mig igen.
Där i entréhallen började jag prata med en av ledarna i pingstkyrkan. Han frågade mig om jag ville bli frälst och jag sa ”ja”. Flera år senare fick jag veta av pastorn att han trodde att jag drev med dem, eftersom han trodde att så enkelt var det väl inte att få folk frälsta!
Han följde med mig in i kyrksalen där det nu inte var så mycket folk kvar efter mötet. Ungdomspastorn, Johnny Karlman, var där och det var han som fick leda mig fram till frälsning. Jag fick böja mina knän framme i kyrksalen vid första bänk. Trots att pingstkyrkan är ombyggd idag så vet jag fortfarande än idag vilken plats det var när jag blev frälst. Han frågade mig om jag var van att be, men eftersom jag inte var det så förestavade han en bön för mig som jag fick be efter. De lade sina händer på mig och jag bad Jesus komma in i mitt liv och bli min Herre och Frälsare. Jag minns att jag tänkte att kanske är detta bluff alltsammans men då visar det sig väl. Efter bönen andades jag ut och tänkte: ”Puh, nu var det gjort!”. Jag såg inga änglasyner eller hörde röster, men jag blev frälst! Jesus kom in i mitt hjärta och har varit med mig sedan dess.
Efter frälsningen träffade jag några personer utanför pingstkyrkan som fick veta att jag tränade karate. ”Det där kommer du sluta med”, sa en av dem, men jag tänkte ”nej aldrig!” men Jesus visade mig senare mycket tydligt att jag skulle sluta med karaten. Detta kommer jag berätta om i en senare del hur det gick till.
Jag döptes i tron på Jesus
När jag hade tagit emot Jesus och blivit frälst förstod jag att jag behövde bli döpt. Detta undervisar bibeln om. Jesus själv döptes och vi som följer honom ska göra likadant. Jag kan inte minnas att jag fick en speciell undervisning om detta från pingstkyrkan utan jag bara förstod att jag behövde bli döpt.
Det är ju så att är man verkligen frälst, följer Jesus och läser bibeln så talar den helige Ande till oss vad vi ska göra. Han lägger ned en längtan i våra hjärtan vad som är rätt och riktigt. Jag hade inte en tanke på att jag ”alla redan var döpt som barn”, utan jag förstod bara att jag behövde bli döpt eftersom jag nu tror på Jesus. Jag hade heller ingen speciell kunskap om dopet. Det var ett beslut från min sida att jag ville bli döpt eftersom bibeln sa det. Bibeln undervisar om först tro och sedan dop. Aldrig tvärtom. Skulle vi göra som bibeln säger skulle det inte bli så många problem och svårigheter för oss.
Min vän, Tomas, som vann mig för Jesus skulle också låta döpa sig, men någonting hände på vägen som gjorde att han avföll från tron. Flera år senare skulle jag få vinna honom tillbaka, och döpa honom i pingstkyrkan i tron på Jesus. Men världens lockelser drog i honom så han avföll igen. Men den dagen jag döptes var jag mycket nervös. Det var jag och en 10-årig pojke som skulle döpas. Det var en söndagskväll och hela pingstkyrkan var full av folk. Hela kyrksalen och läktaren var fylld av människor, och alla tittade, som jag tyckte, på mig. Efteråt har jag förstått varför. Det är ju någonting mycket stort och fantastiskt när någon vill följa Jesus och döpas i hans namn! En arbetskamrat hade sett att det var mycket bilar utanför pingstkyrkan den där söndagskvällen. Då fick jag berätta för honom att det var dop och att jag döptes!
Dopet gick till så att jag steg ned i vattnet, i en dopbassäng (dopgrav) som fanns på estraden i pingstkyrkan. Ungdomspastorn Johnny Karlman sa ”På min Mästares befallning och på din egen bekännelse och tro och sinnesändring döper jag dig till Kristus, i Faderns, Sonens och i den helige Andes namn”, och fällde mig sedan bakåt ned i vattnet så att vattnet omslöt hela mig. Därefter hjälpte han mig upp igen.
Dopet är bland annat ett vittnesbörd för världen att jag nu vill följa Jesus. När jag döptes var jag klädd i vita kläder. Detta är en symbol för renheten i Jesus Kristus, men du behöver inte vara klädd i speciella kläder. Det viktigaste är att du är ren i Jesus och vill döpas. Ren i Jesus blir du när du tar emot honom. Då får du dina synder förlåtna.
I ett senare tillfälle hörde jag Gud tala till mig att mina synder var förlåtna. Om detta tänker jag berätta om i en senare del.
Hur jag blev andedöpt
När jag var i pingstkyrkan första gången så var det någon som talade ett språk längst bak. Eftersom jag aldrig hade hört någonting sådant trodde jag att det var finska, men det var tungotal. Den helige Ande kan ge olika språk om man är andedöpt.
Jag blev frälst 1984. 1985 döptes jag till Kristus i vatten och året därpå, 1986, blev jag andedöpt och började tala i tungor. Om detta ska jag nu berätta för dig hur det gick till.
Egentligen hade jag kunnat bli andedöpt alla redan år 1995. Det var en stor konferens i Stockholm som vi ungdomar var med på, Pingst 95. I ett av mötena gick jag fram tillsammans med så många andra. En vän bad för mig och jag kände en längtan över att jag ville tala i tungor. Han frågade mig om något som jag inte förstod vad, men jag sa ”ja” och han blev jätteglad och prisade Jesus. Kanske trodde han att jag blev andedöpt, men jag blev inte det den gången.
Men hade någon talat om för mig att det bara var att ta emot den helige Anden, öppna munnen och börja tala i tungor, så hade jag blivit andedöpt. För så enkelt är det att bli andedöpt.
I bibeln frågade Paulus: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” och i berättelsen om Kornelius hus säger Petrus: ”Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?”. Det finns fler exempel, men vi ser av dessa två exempel att man tar emot den helige Anden för att bli andedöpt.
Men detta var ingen som undervisade mig om, utan detta fick jag läsa mig till. Jag hade köpt Leif Swenssons bok (han omkom senare i Estoniakatastrofen), Andens nya liv, och där undervisar han tydligt det bibliska att man tar emot den helige Anden när man blir andedöpt. Sedan öppnar man sin mun i tro och börjar tala i tungor.
Jag beslöt att pröva detta hemma, ensam i min lägenhet. I tro tog jag emot den helige Anden och i tro öppnade jag min mun och började tala i tungor. Det fungerade! Jag blev andedöpt och har varit det sedan dess.
”Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” (Apg 2:4).
Jag blev frälst 1984, 1985 döptes jag och 1986 blev jag andedöpt genom att jag tog emot den helige Anden. Egentligen hade jag kunnat fått allt detta direkt om någon hade visat mig hur det skulle gå till. Man behöver alltså inte vänta.
Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn. (Apg 22:16).
Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. (Apg 2:38 ).
Senare har jag fått leda andra människor fram till Andens dop så som bibeln säger att det ska gå till och de har blivit andedöpta och börjat tala i tungor.
Guds övernaturliga tilltal om karaten
Nu var jag frälst, döpt och Andedöpt, men jag fortsatte ändå att träna karate. Detta var ingen som sa till mig att jag skulle sluta med. Den enda gången som någon antydde detta var precis då jag hade blivit frälst. ”Det där kommer du sluta med”, sa hon, men jag tänkte ”Nej, aldrig!”.
Men när jag började vandra med Jesus kändes det inte rätt att träna. Efteråt har jag förstått att det var den helige Ande som talade till mig. Han talar nämligen i oss och i våra tankar.
I karaten förekom det meditation och buddistisk religion. Det var alltså inte bara vanlig träning. Och det går inte åtskilja själva träningen och religionen åt. De är så sammansvetsade med varandra. För om du rätt ska slå ett slag i karaten efter alla konstens regler så är det ingenting annat än en ren religion och meditation.
Jag bad till Jesus att han skulle visa mig om jag skulle sluta med karaten. Karaten var stor del av mitt liv. Jag tränade 6 -7 dagar i veckan och fyra timmar om dagen. Jag tränade och undervisade även andra.
Efter att ha bett bönen om jag skulle sluta så slog jag på teven efter att ha haft mitt nattjobb på ett hotell. Där var Lasse Holmqvist som hade ett tv-program om amerikanska kyrkor. I en kyrka visade han hur de tränade karate (!).
Detta resulterade i att jag fortsatte att med karaten, men det kändes ändå inte rätt, eftersom Guds Ande fortsatte att tala till mig. 1986 var det träningsläger i Gamla tennishallen i Malmö och jag skulle ta svart bälte där. Två dagar innan graderingen frågade jag Jesus i mitt hotellrum: ”Ska jag fortsätta med karaten, eller ska jag sluta?”.
Nästa dag i slutet av det andra träningspasset kom det in en kvinna genom en stor port vid gaveln som var öppen för värmens skull. Jag har aldrig sett henne. Varken före eller efteråt. Hon gick fram till den svenske chefstränaren som hade 5 svarta bälten. Där var många ”karatemästare” och några från andra länder men även nybörjare. Vi var kanske omkring 200 i lokalen. Men den svenske chefstränaren ville inte prata med henne, utan han vände henne ryggen.
Då vände hon sig till oss och sa mycket vänligt och kärleksfullt att vi ska sluta med karaten, vända oss till Jesus, för det var farligt med karaten eftersom vi kunde gå till helvetet. Jag blev helt paff och tittade rätt ner mot golvet. Folket runt omkring mig blev mycket arga och upprörda. De skrek högt och svor åt henne.
Därefter gick hon därifrån och jag har aldrig sett henne mer efter detta. Jag är övertygad om att Jesus sände henne dit för att säga detta som svar på min bön!
Nästa dag var det gradering men jag klarade av en eller annan anledning inte den. Du får själv räkna ut varför. Några månader senare slutade jag med karaten och Gud kunde börja leda mig ännu mer genom den helige Anden!
Syndafallet och Guds tilltal om förlåtelse
Efter att jag hade slutat med karaten började Gud leda mig övernaturligt. Vid den här tiden bad jag väldigt mycket och läste bibeln. Jag hade en sådan längtan att få lära känna Jesus ännu mer. Men då hände något som inte fick hända: Jag gjorde en handling som inte var bra. En del tyckte att det var bra, men jag mådde väldigt dåligt över det och kände mig fördömd. Jag bad Gud om förlåtelse men djävulen anklagade i mina tankar och sa: ”Det är ingen idé du ber grabben, du är på väg till helvetet!”
Jag vågade inte berätta min kris för någon och visste inte vad jag skulle ta mig till. Ingen hade berättat för mig om djävulens attacker mot en som levde ett överlåtet liv åt Jesus. Denna brutala erfarenhet fick jag själv uppleva då jag överlät mitt liv åt Jesus.
Ensam i min lägenhet hade jag min bönekamp. Jag satt på min soffa och ropade gråtande till Gudom nåd och förlåtelse. Än idag kan jag se i mitt inre när jag satt där på soffan framför min lägenhet på högsta våningen. Jag vet inte hur länge jag satt där. Var det flera timmar?
Plötsligt hörde jag ett sus, och någonting som såg ut som en fyrkant lämnade mig och for rakt upp i luften. Det blev helt lugnt. Därefter hörde jag Gud tala i mina tankar:
– Nu är dina synder förlåtna, men tror inte att du slipper undan prövningar för det! Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma bort denna upplevelse och Guds fantastiska tilltal. På grund av att jag hade syndanöd och verkligen fick mina synder förlåtna så har jag aldrig lämnat Jesus. Jag har hållit fast vid honom eftersom han förlät min synd.
Gud sa att jag inte skulle slippa undan prövningar. Detta är viktigt. Trots att man är frälst så kommer man möta prövningar, men då är Jesus med och hjälper. Det finns två slags människor när prövningar kommer. Den ene flyr från Jesus, den andre till Jesus.
Och flyr vi till Jesus kommer vi bli starka i tron, och ingenting kommer att kunna rubba oss! Imorgon berättar jag om min kallelse.
Kallad att vinna människor
När jag började leva ett överlåtet liv åt Jesus så började Guds Ande också tala till mitt hjärta om det som Gud hade kallat mig till. Först förstod jag inte att det var Guds Ande som talade. Jag trodde att det var mina egna fantasier, tankar och dagdrömmar.
Efter att jag hade varit på möten i Göteborg tillsammans med några vänner började jag drömma och fantisera om att jag själv skulle få predika på ett sådant sätt jag hade sett där. Jag började läsa böcker och hemma i min lägenhet prövade jag ”predikostilen”.
Snart började det bli tal om att jag skulle gå bibelskola och min ungdomspastor hjälpte mig med detta. När en ung kvinna i församlingen frågade mig om jag skulle bli en evangelist så högg det till i mitt hjärta, men min ungdomspastor förstod inte detta och jag sa ingenting.
Jag gick i två bibelskolor. Bibel och språklinjen på Kaggeholms Folkhögskola och Bibelskolan Pingst i Jönköping. Det var den bibelskolan som Leif Swensson var rektor och huvudlärare i. Hanvar en av de som senare omkom när M/S Estonia förliste på Östersjön 1994.
Därefter har jag på olika sätt hjälpt till i kristna sammanhang att predika, undervisa, sjunga och spela. Jag har arbetat som evangelist både som ideellt och anställd.
En gång ringde en person till mig som jag inte kände. Hon hette Ulla-Britt Carlsson och undrade om jag ville åka till Teneriffa, bo där i ett halvår, hjälpa till med att nå skandinaver med evangeliet i Skandinaviska Turistkyrkan. Detta var en dröm för mig att få bo i ett land där det fanns palmer! Jag skulle få resan dit betald, lägenhet och lön. När jag berättade för ofrälsta vänner om detta och sa att ”jag tror att det är Gud i det”, så blev de avundsjuka direkt och sa ”ja, det är det nog”. Denna händelse var ett exempel hur Gud kan leda när vi lever ett överlåtet liv åt Jesus!
När jag började med att vittna och predika, både inför folksamlingar och till en och en, så var jag väldigt noga med att tala om Jesus. Jag förstod att det handlade om Jesus. Fick inte folk tag på Jesus så skulle de missa allting.
Med stor frimodighet ledde jag människor fram till frälsning, personligt med en och en, men också i möten. I ett tältmöte utanför Torhamn blev cirka 30 stycken frälsta, både barn och vuxna, när de kom fram i slutet av mötet och tog emot Jesus. Jag har rest i Sverige med evangelium och i en del andra länder.
Jag har också varit väldigt frimodig när det gäller helande. Frimodigt har jag lagt händer på folk och bett trons bön och folk har flera gånger fått uppleva helande. Även har människor blivit befriade från onda andar och döpta i den helige Ande och börjat tala i tungor.
Jag brukar säga till folk ”om du visste vad Gud har i beredskap för dig så skulle du häpna”. Vi har ett fascinerande liv som tror på Jesus. Han vill använda oss i sin tjänst. Vi har fått gåvor från Gud som vi ska använda till att vinna människor för Jesus.
Mitt syfte har alltid varit att vinna människor för Jesus och att människor skall växa i tron på honom. Det är det som jag är kallad till.
Imorgon som är sista delen så här långt berättar jag om min familj.
Jag miste halva min familj
Jag gifte mig 2004 med Marie Åberg. Jag hette Nilsson men hon ville inte heta så så vi tog hennes efternamn som äkta makar. Marie var ett Guds under. Hon hade samma inställning och värderingar till tron som jag.
Vigseln förrättades av Claes Frankner i Bjärka Säbys Slottskapell. Det var alltså samme Claes som var pastor när jag blev frälst. Lindbergarna med Lennart ”Nenne” Lindberg höll i musiken. Det var ett fantastiskt bröllop som många minns. Någon påpekade att han har aldrig sett någon så glad som jag den dagen.
2006 fick vi en fantastisk dotter, Desiré. Det betyder den önskade. Hon fick det namnet av oss eftersom hon var ett mycket önskat barn. ja, hon var ett bönesvar. Som du minns så berättade jag innan att jag själv inte var ett önskat barn, men från Guds sida är vi alla önskade och vi har inte blivit till av någon slump eller olyckshändelse. Detta fick jag erfara då jag blev frälst.
Min fru blev gravid igen. Detta var hon mycket glad för. Jag själv trodde inte att vi kunde få fler barn. Hon berättade för mig att det var en dröm för henne att få två barn och familj. Jag var övertygad om att det var en pojke och vi kom överens om att han skulle heta Joel. Jag tyckte det passade bra efter den bibliske profeten. Joel skulle vara ett profetiskt tilltal till att någonting positivt skulle komma i framtiden. Min fru mådde jättebra i hela graviditeten. Hon var så fräsch och fin så att jag flera gånger blev förundrad över att hon kunde må så bra.
En kort tid innan den beräknade födseln satt jag vid min dator och jobbade med hemsidan. Då plötsligt började jag tänka på att både min fru Marie och sonen Joel var döda! En otrolig stark sorg kom över mig och jag tänkte: ”Men vad är det för någonting jag tänker på?” Därefter slog jag bort tankarna från mig.
Sent på kvällen till den 22 december satt jag vid min dator igen. Min höggravida fru kommer in till mig strax innan klockan 12 och säger mitt namn, sjunker ihop, och jag lägger henne på sängen. Men där får jag ingen kontakt med henne, hon börjar rossla, så jag sätter henne upp på sängkanten. Men hon kasar ner mot golvet. Där dör hon i mina armar.
Två ambulanser kommer fem minuter senare och på sjukhuset dödförklaras min fru strax efter klockan tolv på natten. De förlöser Joel med ett akut kejsarsnitt. Han blir skuren ovansidan av läppen och på näsan. Jag håller honom i min famn när han några timmar senare dör.
Det som hände var totalt overkligt och en chock för mig, men i allt detta tvivlade jag inte på Gud och Jesus. Eftersom jag vet vad han har gjort för mig. Han hade frälst mig och förlåtit alla mina synder. Min fru Marie var också frälst. Hade hon inte varit frälst så hade jag sörjt utan hopp. Men nu finns det ett hopp och det hoppet heter himlen. Detta lärde mig att vi har inga garantier för morgondagen. Det gäller att ha allting klart med Jesus.
Jag frågade Claes Frankner som vigde oss om han också ville hålla i begravningen. Han gjorde det jättebra och Lindbergarna med Lennart ”Nenne” Lindberg höll i musiken. På detta sättet påmindes begravningen om bröllopet fyra år tidigare. Framme i podiet fanns de två vita kistorna. En stor och en liten.
Jag miste halva min familj, men jag är inte bitter på Gud. Det är nämligen inte han som har gjort detta, men både Marie och Joel är hemma hos Gud. Tänk om Marie inte hade haft Jesus. Då hade det varit en ännu större katastrof och konsekvenser. Tänk om inte jag hade haft Jesus, ja, då hade de fått lägga in mig på institut med en spruta. Ärligt säger jag detta.
Första tiden när Marie och Joel hade dött kände jag en otrolig Gudsnärvaro. Flera tusen bad för mig och min dotter Desiré, som var 2 år och 7 månader. Även i andra länder bad de för oss. Kristna vänner åkte flera mil för att komma med tröst och ställa upp med hjälp. Jag har verkligen fått uppleva att den kristna syskonkärleken och tron på Jesus fungerar, vad som än händer!
Jag har aldrig ångrat mig den dagen då jag tog emot Jesus som 20-åring, och jag tänker aldrig lämna Jesus. För varför skulle jag göra det? Han har ju frälst mig och förlåtit all min synd. Och han kommer heller aldrig överge mig!
Tack
Det var mitt vittnesbörd så här långt. Jag tackar dig för ditt intresse att läsa mitt vittnesbörd.
Det här vittnesbördet får du dela med dina medmänniskor hur mycket du vill men du får inte ta betalt för det.
Christer Åberg, Äng, 4 januari 2014
www.apg29.nu
www.apg29.nu/index.php?artid=13927
Senaste kommentarerna