Strax innan klockan 12 på natten dog min fru i mina armar. Några timmar senare dog också vår nyfödde son i mina armar. Det var natten den 22 december – två dagar innan julafton.
Jag kommer aldrig kunna glömma det.
Jag satt och skrev på min blogg. Den handlade om hur man säger God Jul och Gott Nytt År på massa språk.
Det skulle dröja nästan ett år innan jag blev påmind om vad jag egentligen skrev den kvällen.
Jag satt på min sängkant och skrev på min bärbara dator framför mig som jag hade på ett litet träbord som gick fälla ihop.
Då plötsligt kommer min höggravida fru Marie in i rummet. Klockan började nu närma sig tolv på natten. Barnet som hon bar på i sin mage hade beräknats komma den 22 december – två dagar innan julafton.
När Marie kommer in i rummet så säger hon till mig:
– Christer…
Det är det sista hon säger. Hon hukar sig lite grann och jag frågar:
– Är det dags för BB? och jag börjar leta i mitt huvud efter telefonnumret till BB. Men eftersom min fru hukar sig framåt så går jag fram till henne och hjälper henne att lägga sig i vår dubbelsäng i fotändan. Jag tänkte att jag sedan skulle gå till hallen och ringa till BB, men jag hann inte så långt eftersom mina planer slogs snabbt omkull. Du ska veta att det som nu händer, händer mycket snabbt.
Min fru var hela tiden i sin graviditet fullt frisk. Jag var nästan lite orolig över att hon kunde må så bra. Hon hade även mått bra den här kvällen.
När hon nu ligger där i fotändan av sängen börjar hon rossla och det kommer ett gurglande bubblande ljud från henne. Då sätter jag henne upp i fotändan av sängen, och håller henne i mina armar, men då glider hon ner från mina armar och sjunker ned mot golvet framför sängen och blir liggande där.
För att hon skall få plats på golvet så delar jag vår dubbelsäng genom att vika de båda sängarna utåt så att det blir som ett upp och nervänt V. När jag viker ut den ena sängen så trycks det lilla vikbara träbordet ihop så att min dator, som jag hade skrivit ”God Jul och Gott Nytt År” på, faller till golvet. Jag struntade i datorn. Den fick ligga kvar på golvet.
Jag ropade på min fru Marie flera gånger där hon ligger på golvet, men hon svarade inte mig, hon var tyst.
Nu kan jag egentligen inte tänka klart eftersom chocktillståndet började gripa tag i mig, men av någon konstig anledning fattar jag att jag ska ringa 112. Vilket jag gör. Jag springer fram till skrivbordet i hallen och hämtar den bärbara telefonen och springer tillbaka till min fru.
– Ett ett två, vad har hänt? säger en man i telefonen.
– Min fru är gravid och det har hänt någonting, säger jag i telefonen.
Vad jag sedan säger vet jag inte. Förmodligen berättar jag vad som har hänt. Då blir det plötsligt tyst i telefonen och jag ropar hallå. Jag förstod inte varför det blev tyst, men efter ett tag hör jag en röst igen. Tystnaden varade bara ett ögonblick men det kändes mycket hemskt. Idag förstår jag att den förste mannen kopplade mig vidare efter att han hade fått veta vad som hade hänt.
– Vad har hänt? frågade någon i luren och jag började om igen berätta vad som har hänt.
– Min fru är höggravid och det har hänt något, säger jag i telefonen.
Jag berättar att jag la henne i sängen, att hon rosslade, jag satte henne upp och att han sjönk ner mot golvet.
Du ska veta att jag skriker i telefonen och att det är fullständig tumult. Dessutom hade jag sprungit dånande nerför trappan för att öppna ytterdörren till huset så att ambulanspersonalen skulle kunna komma in.
På grund av detta så vaknade vår dotter Desiré, 2,7 år, och kom ut i hallen med en filt i handen. Hon hade legat och sovit i sitt rum jämte vårt sovrum. Hon ställde sig framför dörröppningen till vårt sovrum och tittade storögt. Där såg hon sin mamma ligga på golvet på rygg och med den stora höggravida magen vänd uppåt.
Då ställer mannen i telefonen en fråga som jag inte har tänkt på:
– Andas hon?
Jag slutade upp med mitt skrikande i telefonen och fäste min blick på henne.
– Nej, sa jag förtvivlat i min chock.
Då började han instruera mig att jag skulle göra hjärt- och lungräddning. Han sa att jag skulle sätta händerna på henne och blåsa luft i hennes mun.
Jag var tränad att göra hjärt- och lungräddning, men jag fattade ingenting vad han sa. Jag förstod inte att detta som hade hänt kunde ha någonting att göra med hennes hjärta. Jag var i chocktillstånd och kunde inte tänka klart. Jag skulle senare komma tillbaka många gånger till denna händelse i mina tankar.
Men på något vis satte jag mina händer på henne och tryckte och det var inte så särskilt hårt. Jag böjde mig ner och blåste luft in i hennes mun. Då hördes det igen ett rosslande och gurglande ljud ifrån henne.
– Är de snart här? frågade jag i luren.
Mannen i luren berättade var ambulanserna var någonstans och sa att de skulle snart vara framme. Jag fick senare veta att de alltid skickar två ambulanser för sådana här situationer.
Då kom de två första ambulanskillarna med den första ambulansen. De gick in genom den öppna dörren och kom upp till lägenheten.
Det dröjde egentligen inte alls många minuter innan de kom, men för mig kändes det som en evighet. De kom några minuter innan klockan tolv på natten.
När de kom in så råkade ytterdörren gå i lås. När de två andra ambulanskillarna kom med den andra ambulansen så kom de inte in. Därför bankade de på ytterdörren. Jag rusade åter igen dånande nedför trappan och öppnade för dem. Då kom en granne ner till mig och undrade vad som hade hänt. Han hade vaknat i allt tumult av mina skrik och springande i trappan.
Han tog hand om min dotter under tiden ambulanskillarna var där. Han satte sig i soffan i vardagsrummet med henne i sitt knä.
En av ambulanspersonalen pratade med mig i hallen utanför rummet där de andra av ambulanspersonalen började med behandlingen på min fru.
– Vad är det som har hänt? Frågade jag honom.
– Vi vet inte, svarade han, men det är allvarligt.
– Jag fattar att det är allvarligt, sa jag i ett chocktillstånd.
Men jag fattade det egentligen inte. Jag trodde att hon skulle bli bra igen.
När de kör ut henne på båren genom hallen och bär henne nerför trappan så pratar jag med min granne som har min dotter i sitt knä.
Jag berättade för honom att han fick passa min dotter en liten stund, sedan skulle Bruno och Elisabeth, ett par vänner till Marie och mig, komma och ta hand om henne. Jag och min fru hade kommit överens med dem att de skulle ta hand om Desiré om min fru skulle föda på natten.
Ambulanspersonalen ropar till mig att jag måste följa med dem nu.
Precis innan jag skall gå så säger jag till min dotter:
– Vi kommer snart hem igen.
Hon tittade lite konstigt på mig men sa inget. Det var precis som om hon inte trodde på mig.
Jag satte mig på passagerarplatsen i en av ambulanserna som min fru inte åkte med i. Vi åker mot vänster, medan den andre ambulansen med min fru åker mot höger. Då ser jag att han vänder för att också åka mot vänster.
– Han hade inte behövt vända, det går att åka runt, sa jag till chauffören jämte mig. Jag var orolig över att det skulle ta för lång tid för honom att vända så att min fru skulle fara illa.
När vi är på väg till sjukhuset, Länssjukhuset i Ryhov i Jönköping, så hör jag en man i den andra ambulansen prata om Marie i radion:
– En kvinna, 44 år, som har hjärtstillestånd…
Då började jag inse hur allvarligt det egentligen var, men ändå fanns hoppet i mig att det skulle bli som vanligt. Jag ville egentligen inte inse. Eller så kunde jag det inte…
När vi kommer till sjukhuset så går allting mycket snabbt. Jag hänger inte alls med på vad som händer. De leder mig in i ett rum medan andra kör bort Marie till ett annat rum.
I mitt chocktillstånd förstår jag inte alls vad som händer.
Jag sitter ensam i ett tyst i ett litet dåligt upplyst rum i en stol och väntar. Inte så särskilt lång tid, men i det här läget har jag tappat mitt begrepp av tiden.
Efter ett tag kommer det in två sköterskor i rummet, Jag stiger upp från stolen, hälsar på dem och en av dem frågar:
-Är detta pappan?
”Pappan?” tänker jag och fattar ingenting. Jag hade tankarna på Marie och förstod inte alls vad de menade.
Då kommer ytterligare någon in och frågar:
– Är detta pappan?
Jag blev inte klokare. Desperat fick jag fram denna fråga:
– Lever Marie?
Jag vet inte varför jag frågade så, för jag trodde inte i min vildaste fantasi att hon var död. Så allvarligt trodde jag inte det var. Men jag ville ha en bekräftelse på att allting var bra.
Men de svarade inte på min fråga utan fortsatte att prata om någonting så jag frågade åter igen desperat:
– Lever Marie?
De svarade inte utan fortsatte att prata.
– Lever Marie? frågade jag en sista gång med förtvivlan i rösten.
Då säger en av kvinnorna med medlidande ton:
– Nej, det gör hon inte och barnet kommer förmodligen inte heller att klara sig.
Då blir det kortslutning i min hjärna och jag tar sats och börjar springa mot en dörr som jag fick syn på för att springa ut därifrån.
Snabba som blixten sprang de två sköterskorna direkt efter mig och jag förstod att det inte var någon idé att springa, så jag stannade.
De ledde mig in i ett rum. Där var Joel min nyfödde son. Han låg där på ett litet behandlingsbord medan överläkaren behandlade honom.
När min fru var gravid så var jag övertygad om att det var en pojke som hon bar på. Det enda tilltalsnamn som vi hade kommit överens om var Joel.
Namnet är efter den bibliske profeten, som profeterade att den helige Ande skulle komma. Jag tyckte att det blev bra eftersom Joel skulle peka på någonting positivt som skulle komma. Dessutom betyder namnet Joel ”Herren är Gud”.
Jag och min fru hade kommit överens om att alla namnen Joel skulle ha var Carl Christer Joel Åberg. Carl efter hans morfar, Christer efter mig. Morfar fyllde för övrigt år den här dagen…
Joel var jättefin. En välväxt pojke, svart tjockt hår och ett fint ansikte. De hade gjort ett akut kejsarsnitt på min fru för att få ut honom. I brådskan så hade de skurit lite grann på hans överläpp och näsa. Men han levde, han andades och både han och läkaren kämpade för hans liv.
När jag kommer in i rummet så säger läkaren till mig:
– Det finns inget mer jag kan göra. Därför har jag beslutat att avsluta behandlingen nu.
Jag invände inte mot honom. Jag hade ingen kraft att invända i det chocktillstånd som jag befann mig i.
Men jag har tänkt på detta flera gånger. Varför sa jag inte att han skulle fortsätta med behandlingen på Joel? Varför opponerade jag inte? Varför protesterade jag inte?
Jag hade ingen kraft till det.
När jag långt senare träffade överläkaren igen för att prata om det som hade hänt så frågade jag honom om jag hade kunnat säga att de skulle fortsätta med behandlingen. ”Det hade du”, sa han ”men vi hade gjort allt för att få dig att ändra dig”.
När jag var på väg till det dåligt upplysta rummet igen så frågade jag läkaren:
– Vad är det som har hänt?
– Vi vet inte, svarade han.
Det var det svaret jag fick den natten. ”Vi vet inte”.
Nu var jag inte längre ensam i rummet. Det satt nu flera av personalen med mig. Den kvinnlige läkaren som hade behandlat Marie satt också i rummet.
Jag fick senare veta att hon hade gråtit över att min fru Marie var död.
– Ni får söva ner mig, säger jag till alla av personalen som sitter där utspridda i det lilla rummet tillsammans med mig.
Men de bara tittade. De varken sa eller gjorde någonting.
Jag brukade skoja med min fru när hon levde, att om hon skulle dö så var de tvungna att lägga in mig på institut med en spruta. Men nu var det inget skoj längre.
En av sköterskorna säger till mig att de ska ringa efter sjukhusprästen. ”Men vad ska han här och göra?” Tänkte jag. ”Vad kan han göra?” Så jag ville egentligen inte att han skulle komma. Jag är själv kristen och frälst, tror på Jesus, men jag tyckte att han inte behövde komma. Men jag gav med mig, de fick ringa efter honom så han kom.
Det var bra att han kom, för han hjälpte mig oerhört mycket den natten.
Prästen fick mig att ringa efter en vän som skulle stötta mig. Jag ringde efter Bruno. Det var Bruno och hans fru Elisabeth som tog hand om min dotter. De såg ambulanserna precis köra när de kom för att hämta henne.
Jag berättade kort för Bruno i telefonen vad som hade hänt.
– Snälla kom, vädjade jag till honom.
Så han kom.
Den natten styrde sjukhusprästen mig. Jag kunde inte ta egna initiativ. Jag var handlingsförlamad i chock.
Han styrde mig att gå in i rummet där min frus döda kropp befann sig. Jag bad dem att få vara ensam där inne ett tag.
De hade tänt ett stearinljus och hon låg i sängen vänd snett mot fönstret. Hennes händer låg på varandra på hennes mage med en vit näsduk instoppad emellan händerna.
Jag pratade inte med henne för jag visste att hon inte var där. Det var bara hennes kropp som var där. Själv var hon hos Jesus i himlen. Så jag pratade med Gud.
Jag kände på hennes panna – den var kall. Jag kände på hennes händer – de var kalla. Hon var död.
När jag står där så tycker jag plötsligt se henne andas. Jag stirrade till och började titta mer koncentrerat och noga. Men jag insåg snabbt att det var mina ögon som spelade ett spratt.
Prästen och Bruno kommer in i rummet. Vi ställer oss en halvcirkel runt sängen och de ber hörbart varsin bön.
Prästen frågar om vi ska sjunga en sång. Jag föreslår sången ”Där två eller tre är tillsammans i mitt namn så är jag mitt ibland dem”. Det är efter ett bibelord. Det bibelordet är skrivet i Maries och min ring. Så vi sjöng sången.
Joel låg i en liten vagn. Han hade svårt att andas. De hade lagt en filt runt om honom men inget på huvudet.
Jag blev orolig att han skulle frysa om huvudet så någon sköterska kom och stoppade om honom.
Jag var också orolig att Joel inte hade något att äta, så jag frågade en läkare om han kunde få något. Läkaren tittade till honom, men han fick inget att äta.
Läkaren sa till mig att andningen som Joel hade var onormal. Det var bara timmar kvar innan Joel skulle dö.
Jag satt i en stol i det fortsatt dåligt upplysta rummet och sjukhusprästen fick mig att hålla min son Joel i min famn.
Jag såg på Joel där han låg i min famn i den vita filten. Han var så fin. Jag tittade på hans svarta fina hår, hans fina ansikte, läppen och näsan som var lite skuren… Och plötsligt i ett ögonblick tittade Joel upp. Detta glömmer jag aldrig.
En sjuksköterska fotograferade Joel och mig när jag satt honom i min famn i stolen med armstöd. Du kan se en av bilderna här. Det är dyrbara bilder för mig.
Joels läppar var nu blåa och en luftbubbla hade bildats av hans saliv på hans ena läpp.
Strax innan halv fem på morgonen dog Joel – min son Carl Christer Joel Åberg.
Jag fick bara lära känna honom i några timmar, men jag kommer aldrig att glömma honom.
– Vad skall jag säga till min dotter på 2,7 år? frågade jag prästen.
– Säg precis som det är, svarade han.
Och det gjorde jag. Jag berättade att hennes mamma Marie var död och att hon nu är hos Jesus i himlen. Detta har gett min dotter Desiré stor tröst. Jag har också berättat för henne att hennes lillebror Joel, som hon aldrig fick träffa, också är i himlen hos Jesus.
Aftonbladet gjorde ett uppslag några dagar senare vad som hade hänt.
Klockan halv sex på morgonen fick jag komma hem hos Bruno och Elisabeth för att sova där.
Jag fick en sömntablett från sjukhuset som jag tog innan jag lade mig den morgonen men jag vaknade kvart i 12 på dagen.
Då skrev jag det här blogginlägget på Brunos och Elisabeths dator som fanns i rummet som jag sov i:
Min fru Marie och vårt nyfödda barn Joel dog i natt
I natt blev min höggravida fru Marie plötsligt akut sjuk strax innan klockan tolv. Ambulansen kom efter fem minuter. På akuten strax efter klockan tolv förklarades min fru död.
De förlöste henne med akut kejsarsnitt. Det var en pojke som jag hade trott. Innan hade vi bestämt att han skulle heta Carl Christer Joel Åberg, där Joel är tilltalsnamnet. Joel dog efter några timmar i min famn.
Om du vill får du gärna be för mig, vår dotter Desiré 2,7 år, och för våra anhöriga. För mig är det som har inträffat totalt overkligt och jag vill inte tro på det. Men jag håller fast vid Gud och Jesus. Jag tvivlar inte en sekund på deras existens. Marie var frälst genom tron på Jesus. Idag är hon hemma hos Jesus i himlen.
Jag sa det tidigt efter det inträffade och jag säger det än idag: Utan Jesus skulle jag aldrig ha klarat det!
Jag och min dotter Desiré, då 3 år gammal. Det är sommaren efter julhändelserna.
1 Tess 4:13-18
Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.
Den 22 december på
apg29 kommer Christer Åberg skriva mer om detta!
Dessutom håller Christer Åberg skriva en bok om händelserna som kommer ut i nästa år 2016.
-1398600088.jpg "Christer Åberg 50 år (39).")
-1398599180.jpg "Christer Åberg 50 år (19).")
-1398599590.jpg "Christer Åberg 50 år (31).")
-1398599624.jpg "Christer Åberg 50 år (32).")
-1398600136.jpg "Christer Åberg 50 år (37).")
-1398599724.jpg "Christer Åberg 50 år (36).")
-1398599211.jpg "Christer Åberg 50 år (20).")
-1398599243.jpg "Christer Åberg 50 år (21).")
-1398599271.jpg "Christer Åberg 50 år (22).")
-1398599296.jpg "Christer Åberg 50 år (23).")
-1398599327.jpg "Christer Åberg 50 år (24).")
-1398599352.jpg "Christer Åberg 50 år (25).")
-1398599448.jpg "Christer Åberg 50 år (26).")
-1398599423.jpg "Christer Åberg 50 år (27).")
-1398599488.jpg "Christer Åberg 50 år (28).")
-1398599519.jpg "Christer Åberg 50 år (29).")
-1398599562.jpg "Christer Åberg 50 år (30).")
-1398599652.jpg "Christer Åberg 50 år (33).")
-1398599680.jpg "Christer Åberg 50 år (34).")
-1398599700.jpg "Christer Åberg 50 år (35).")
-1398599767.jpg "Christer Åberg 50 år (38).")
-1398610154.jpg "Christer Åberg 50 år (40).")
På lördag kommer jag ha fest i Nässjö pingstkyrka. Klockan 18.00 är det öppet hus då alla är välkomna.
Senaste kommentarerna