Oavsett vad många andra säger så tycker jag att Björklöven gör alldeles rätt.

Att bygga en stomme av årets trupp kryddad med lokala återvändare och skippa dyra, kanadensare, letter, grekkanadensare, finnar och allt vad det varit de senaste åre är klokt.

Kanske det klokaste man gjort sedan Olle Rydfjäll och några andra någon gång i början av 80-talet bestämde sig för att satsa på egna spelare och talanger från norr.

Den gången bar det till SM-guld. Nu kan det i alla fall bära till allsvenskan på några års sikt.

Bara den som aldrig själv försökt få ihop pengar till driften av en idrottsförening. Bara den som är självutnämnd expert och på avstånd följer något kan komma med idiotiska förslag som fortsatt satsning och vara för ett liv på lånta pengar. Ett liv som för varje idrottsförening, eller bolag som nu Björklövens A-lagsverksamhet är, bara leder till problem.

Låt det ta några år då, de flesta av oss i Umeå har väntat länge ändå så några år hit eller dit spelar ingen roll.

Spel i division 1 och allsvenskan också för den delen är 75 procent hjärta och 25 procent taktik och talang.

Hjärtat kan man inte köpa för miljoner. Taktik kan man lära sig och talang, ja den finns faktiskt den också om än inte i överflöd så fullt tillräckligt för att kunna klättra till allsvenskan.

I alla fall om drygt hälften av det där med hjärta uppfylls.

Hej då dieselluktande tunnlar, poliser i varje gathörn Sibirisk kyla och ett alldeles suveränt skidskyttestadion med en låt vara fanatiskt men otroligt inlevelsefull publik.

Chanty Mansijsk vara bara några hus fram till 50-talet. Nu växer stan så det knakar tack vara olja och gas ute på taigan runt staden.

Är inte övertygad om att alla här håller med om att som det står i Wikipedia att stan är rik, det finns för många riktigt risiga bostäder för det, men den innehåller det mesta vad städer i den storleken har i väst och kanske lite till.

Tack Helena Ekholm också för två medaljer.

Hoppas det blir tre i damstafetten

Medaljtankar som gick upp i rök.

Annat kan man inte konstatera efter dagens masstarter. Helena Ekholm sköt en bom för mycket men var ändå sjua, Fredrik Lindström träffade 19 av 20 skott och blir elva. Jättebra av en VM-debutant.

Men vad ska man säga om Björn Ferry och Carl-Johan Bergman?

Sex respektive sju bom i mål bland de absolut sista.

Det var rent dåligt.

Nu ser jag fram emot att åka hem.

Helena Ekholm sköt bort medaljchansen i sista ståskyttets fjärde skott.

Helena missade och hade sedan för dålig fart på skidiorna för att kunna blanda sig i medaljstriden.

Själv säger hon att det kändes lite segt i kroppen och att hon var ruskigt besviken och förbannad. En sjundeplats var långt ifrfån vad hon hoppats på.

Dessutom förlorade hon världscupledningen till Kaisa Mäkäräinen som slutade fyra i loppet.

Vann gjorde VM-drottningen Magdalena Neuner trots fyra bom, två fler än Ekholm.

Imponerande.

Nu är det strax dags för Ferry och nya svenska medaljdrömmar.

Det blev ingen tredje gången gillt som de svenska stafettherrarna hoppats. Istället blev det treje fjärdeplatsen på mästerskap.

Något inte minst Björn Ferry och Carl-Johan Bergman hade kunnat vara utan-

.

De har kämpat tillsammans i tio år för en stafettmedalj i VM eller OS. Istället har det blivuit fjärdeplatser,

Minst en för mycket om man ser det ur Ferry och Bergmans synvinkel.

I går fattades det 3,8 sekunder, en grisblink i en tävling som varade nästan 80 minuter.

Nu finns det bara en chans kvar till en herrmedalj.

Solen lyser, och värmer också för den delen. För första gången sedan jag kom till Chanty Mansijsk droppar det från taken.

Termometern visar visserligen på några minus men det spelar ingen roll. Folk tittar fram ur husen och läktarna är redan nu, en timme före start, välfyllda innen på stadion.

Förhoppningsvis ett gott tecken. Vädret alltså, för inte är det väl så att vi svenskar gör oss bäst i kyla, hård vind och yrsnö som det var när Helena Ekholm vann guld.

Hoppas inte det, hoppas istället att lag nummer sju, Lindström, Jonsson, Bergman och Ferry skjuter som gudar och åker fort som snövesslor.

Det vore kul att se den långe från Storuman åka för medalj på slutvarvet.

Vid frukost var allt som vanligt. sedan har Björn Ferry och kompani slutit sig mer för sig själva. Den slutliga laddningen inför kvällens, eftermiddagens svensk tid, stafett har börjat.

Det svenska tjejlaget har tävlingsfritt och har redan hunnit med ett lättare träningspass men för inte mycket väsen en sådan här dag.

De vet att killarna vill ha lugn och ro inför tävlingen och agerar därefter.

Många sitter på sina rum, kommuniserar med kompisar via nätet, lyssnar på musik eller läser. Någon ser en film. Oftast en och en. Varje åkare har sitt eget sätt att ladda upp på.

Det är inte mycket prat en sådan här dag. Lunchen blir förskjuten ett par timmar för att passa tävlande på kvällen. Annars är allt som vanligt.

Den tystnad som råder talar om djup koncentration och fokus på den kommande uppgiften.

Den dynamiske tyske tränaren Wolfgang Pichler har varit tränare i Sverige i 16 år. Han har sakta med säkert byggt ett landslag som blivit allt mer konkurrenskraftigt. Från början handlade allt om Magdalena Forsberg. Nu finns det flera stjärnor.

Pichler är inte längre tränare för herrarna men hans engagemang finns kvar.

Lika så hans drömmar. En har Björn Ferry redan förverkligat när han vann OS-guld förra året.

Återstår gör en seger i stafett på ett stort mästerskap.

Chansen finns att det kan ske redan i dag men då krävs det en hel del tur enligt Pichler. Inte bara att de svenska åkarna i stort sett alla måste överträffa sig själva, några konkurrenter måste göra bort sig också…