Patientberättelse 8

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Josefine S

Jag började hos Asta när jag var 18 år, jag blev direkt överflyttad från BUP till Asta. Jag var helt säker under hela min uppväxt på att jag aldrig skulle fylla 18 år, så länge vägrade jag leva och stå ut med allt det jobbiga.
Den sista månaden innan jag skulle fylla 18 blev jag därför inlåst på BUP för att dom var rädd för att jag skulle fullfölja mitt ”avtal” med mig själv och ta mitt liv.

När jag väl fyllde 18 så fick jag dagen efter träffa Lena (hon jobbar på Asta). Det kändes som att jag levde i en ”dimma”, allt var så overkligt. Hur kunde jag leva trots att jag nu var myndig. Jag hade lovat mig själv som 12 åring att aldrig fylla 18, hur var det möjligt? Jag var väldigt skeptisk till att gå hos Lena och jag vägrade prata om det som hänt tidigare. Jag ville inte prata om jobbiga saker överhuvudtaget men varför jag ens gick dit var för att en överläkare på psykiatrin hade sagt åt mig att om jag inte skulle gå på Asta = öppenvården så skulle jag bli tvångsinlagd igen. Jag var livrädd för att bli inlåst igen så jag gick till Lena.

Det tog 2 år innan jag började lita på henne eftersom pga. bakgrunden så hade/har jag otroligt svårt att lita på människor. Att anförtro mig så mycket åt någon att jag kan prata om uppväxten, övergreppen och massa annat trodde jag aldrig skulle kunna hända. Lena är en otroligt tålmodig och proffsig person. Utan henne kan jag lova att jag inte hade levt idag. Jag har vuxit som person så otroligt mycket tack vare henne, fått hjälp att se allting från ett annat perspektiv och hjälp med tankar och känslor. Jag känner en annan person som också går på Asta. Hon skulle inte klara sig om Asta skulle försvinna. Jag är osäker på om jag själv skulle klara av allting om dom skulle försvinna, jag tvivlar på det. Förut träffade jag henne en gång i veckan. Nu träffar jag henne varannan eller var tredje vecka men det känns svårt att ha så långa uppehåll även nu, trots att jag i år fyller 26.

Jag har fortfarande ett enormt behov av Asta. Även självmordstankarna hjälper hon mig att hantera så gott det går. Ofta blir jag frustrerad över att allting tar sån tid, att jag nu snart har gått hos henne i 8 år men att jag fortfarande från och till är väldigt ostabil. Det går inte snabbt att bearbeta trauman och det tar enorm tid att lära sig leva på nytt. Skulle Asta försvinna så skulle jag aldrig våga att ens prova släppa in någon ny terapeut. Jag är van vid att folk sviker och skulle jag av någon anledning måste sluta på Asta när jag inte känner mig redo så skulle vissa delar inom mig gå tillbaka till gamla mönster på en gång och stänga ute alla igen. Jag har än idag, 8 år senare fortfarande svårt att prata med henne om vissa saker för att det är så otroligt svårt att anförtro mig åt någon när det gäller såna privata och svåra saker.

Att börja om från början skulle jag aldrig göra och jag är 110 % säker på att ingen annan heller skulle orka börja om från början. Asta är outbytbart. Det går inte att hitta någon bättre vårdenhet. Det går inte heller att hitta någon ersättare för dom som går där. Jag är säker på att det inte bara är jag som känner såhär.

Asta måste finnas kvar, det räddar så otroligt många liv.