Patientberättelse 9

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Ida

Det är väldigt svårt att sätta ord på hur mycket Asta mottagningen och teamet betyder för mig, och hur stor skillnad de har gjort och fortsätter göra i mitt liv. Jag inser vilken otrolig tur jag haft som råkade flytta till Umeå och kunde få hjälp hos dem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått annars. Jag hade inte orkat leva längre. Jag tänkte ju så länge att det måste vara något fel på mig.

Jag har lidit av ångest så länge jag kan minnas, prestationsångest, var rädd, konstant rädd. Ångest och hög stress fanns i mig redan i så ung ålder att jag inte förstod att man inte ska behöva leva så. Jag var extremt vaksam på min omgivning, vågade inte lita på någon.
Mitt inre var som en tryckkammare och allt gjorde ont. Mitt självhat var bottenlöst. Och det växte bara med tiden. Jag var så övertygad om att jag inte var värd att få leva, jag skulle plågas. Jag var en äcklig, självisk och en hemsk människa. Jag började få svårare och svårare att se mig själv i spegeln, fick fobi för att fotograferas. Om någon rörde mig utan att jag var beredd så fick jag panik.

Jag började hålla andan och hålla in magen, skapade regler för hur jag fick och inte fick sitta, stå och hålla händerna. För att min omgivning inte skulle äcklas så mycket av mig. Jag hade kroppskomplex på kroppskomplex och till slut hade jag regler för hur jag skulle ligga och sova i min säng. Min lillebror som hade rummet bredvid berätta att jag grät mig till sömns varje natt. Jag minns inte. Jag minns bara att allt gjorde ont i mig. Jag kunde glömma bort vart jag var, eller hur jag kom dit. Jag började oroa mig för att jag var allvarligt psykisk sjuk. Allt i mitt liv skapade ångest, att andas gav mig ångest. Ju äldre jag blev ju värre blev det.
Folksamlingar stressade mig, fobierna blev fler. Jag blev mer pedantisk och delar av min kropp slutade fungera, en dag kunde jag inte lyfta ena armen. Sen fick jag problem med mina hälsenor, det började krampa och gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kunde gå. Jag började få magsmärtor när jag åt, och kunde inte behålla maten. Jag gjorde alla tester man kunde göra, men läkarna hittade ingenting. En klok läkare föreslog flera gånger att jag skulle söka till Asta mottagningen. Till slut så gick jag med på det och där började en resa som har förändrat mitt liv.

Jag började gå i gruppterapi på Asta och har sen dess gått i både grupper och enskild samtalsterapi där. Min terapeut såg det jag inte kunde se, det ingen hade sett innan jag kom dit, minnen och händelser som jag gömt långt inom mig som liten. Min kropp har bara försökt skydda mig. Och att allt som hänt sen dess är biverkningar på det trauma jag var med om i min uppväxt. Som min kropp och mitt psyke inte kunde hantera. Jag har PTSD. Att få sitta i grupp och höra att man inte är galen, att man inte är ensam. Att för första gången förstå med hjälp av sin terapeut varför man gör som man gör och få verktyg att hantera det. Jag kan inte med ord beskriva den lättnaden.

Jag hade provat allt innan jag kom till Asta, gått till kuratorer, läkare, psykologer, provat meditation, yoga, träning, alternativ medicin och läst alla böcker jag kunde hitta och gått i olika stödgrupper. Ingenting hjälpte. Men när jag kom till Asta så blev jag sedd, sakta blev jag tryggare. Min terapeut förklarade att det tar tid, men det går att må bra igen. Att jag var värd det. Att det som hände mig inte var mitt fel. Jag känner att jag kan andas för första gången i mitt liv. Jag ser fram emot saker, jag vill plugga, jag vill leva.

Så snälla låt Asta och teamet vara kvar, de förändrar liv.