Eftervård av sexualbrottsutsatta ett svart hål

Av , , Bli först att kommentera 4

Christin Sandberg intervjuar Gita Rajan i Fempers

– Det finns inget strukturerat omhändertagande av personer med sena konsekvenser efter sexuellt våld i Sverige. Det finns inte heller någon kunskap eller struktur varken för att generera eller sprida genererad kunskap, trots att det är så vanligt och skapar stora problem både på individuell-, familje- och samhällsnivå, säger forskaren Gita Rajan i ett videosamtal från Stockholm.

 

Läkaren och forskaren Gita Rajan disputerade i juni 2021 med avhandlingen Sexual violence – epidemiology, treatment and access to health care vid Karolinska institutets sektion för allmänmedicin och primärvård. Rajan är även medicinskt ansvarig och verksamhetschef för Wonsa, samt ordförande i den relativt nya läkarföreningen Paks.
Avhandlingen handlar om sexualbrottsutsatta och om hur deras sjukvårdsbehov och sjukvårdstillgång ser ut. Utifrån ett kunskaps- och människorättsbaserat perspektiv.
Gita Rajan beskriver omhändertagandet av personer som utsatts för sexuellt våld som ett svart hål.
– Det finns inget strukturerat omhändertagande av personer med sena (inte i akutskede) konsekvenser efter sexuellt våld i Sverige. Det finns inte heller någon kunskap eller struktur varken för att generera eller sprida genererad kunskap, trots att det är så vanligt och skapar stora problem både på individuell-, familje- och samhällsnivå, säger hon i ett videosamtal från Stockholm.

Negativ spiral

På senare år har sjukvården försökt hantera patienter som har utsatts för sexualbrott inom akutsjukvården genom att där ta hand om fysiska skador och erbjuda krisstöd vilket också kan fungera som bidrag till rättsprocesserna.
– Det finns dock ingen beredskap för de långsiktiga skadorna vi vet ofta följer på sexualbrott. Och det är problematiskt eftersom majoriteten av dem som utsätts inte söker akut.
Det blir en negativ spiral.
– Saknas kunskap i vården så blir det även svårt för samhället i övrigt att hantera det.
Det blir till exempel väldigt svårt för vårt rättssystem att fungera om de inte förstår sig på offrens skador. Det blir också svårt för kommuner och socialtjänst att se vilket typ av stöd som behövs, eller vad barn och ungdomar behöver för hjälp eller hur man ska bryta en våldsspiral om man saknar förståelse för vilka skador utsatthet för sexuellt våld skapar, resonerar Rajan.
Hon drar en parallell till lort-Sverige och bostadsfrågan. När man en gång i tiden förstod hur smittspridning och tuberkulos påverkade hela samhället, så förstod man att man behövde ta tag i bostadsfrågan.

Blindfläck inom sjukvården

För att göra något åt det här tomrummet som hon beskriver som en blindfläck inom sjukvården tog Rajan för några år sedan initiativ till att starta WONSA – en svensk insamlingsstiftelse med en vision om en värld utan sexuella övergrepp. WONSA driver även en klinik samt bedriver forskning.
Nu flera år senare ser situationen likadan ut och därför är den här aktuella avhandlingen viktig.
Syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om hälsokonsekvenser av sexuellt våld, undersöka hur tillgången till hälso- och sjukvård av god kvalitet bland offer för sexuellt våld i Sverige ser ut samt att identifiera nyckelfaktorer med potential att öka tillgången till god kvalitetssjukvård för offer för sexuellt våld.
Rajan undersöker samsjuklighet, det vill säga om det finns en större närvaro av en eller flera sjukdomar eller diagnoser hos offer för sexuellt våld jämfört med de som inte utsatts för sexualbrott genom att gå igenom sjukvårdens egna databaser.
Och det framkommer oerhört starka kopplingar.
– Vi fick fram extrema siffror. Det är 15 gånger så vanligt att få psykosdiagnos om man varit utsatt för övergrepp och 25 gånger så stor risk för män att utveckla alkoholmissbruk av samma anledning. Stressrelaterade sjukdomar och ångest är 10 gånger så vanligt och så vidare, säger Rajan.
Men det som framför allt slog henne under studiens gång var att det var så få fall av övergrepp registrerade, (936 registreringar hos 2,5 miljoner individer).
– En konsekvens av att så få fall registreras inom vården är att den blinda fläcken kvarstår och det blir svårt för sjukvården att uppskatta sjukvårdsbehovet om vi faktiskt inte kan se var de här personerna finns.

Hög risk för självmord bland unga

I en annan delstudie tittar Rajan närmare på den grupp som var mest utsatt och sårbar, vilket var flickor mellan 12 och 17 år. Inom den här gruppen finns det mycket hög risk för självmord och självmordsförsök.
– Vi fann att de här flickorna sökte vård i högre utsträckning än andra flickor i samma ålder under de två år som föregick registreringen av att de utsatts för sexuellt övergrepp, säger Rajan.
Det innebär att det med tillräcklig kunskap skulle gå att fånga upp den här gruppen flickor, när de söker för olika typer av problem såsom sömnproblem, ångest etcetera innan de drivs till självmord.
– Övergrepp är en av de största riskfaktorerna för självmord och destruktiva saker över huvud taget, säger Rajan.
– Vi vet också att många kvinnor som vänder sig till akutmottagningar efter sexuella övergrepp har varit utsatta tidigare utan att söka hjälp.
I en tredje delstudie undersöks hur det går när övergreppet är registrerat och flickan fortsätter ha kontakt med vården.
Risken för självmordsförsök steg avsevärt bland de flickor som berättade om övergreppen. Trots att de i snitt hade ett 30-tal vårdkontakter därefter var det alltså fler som försökte ta sitt liv efter att de berättat för vårdpersonal om övergrepp de utsatts för än bland de som aldrig berättade.
– Det är horribelt och ett ordentligt misslyckande. Det är klart att man mår dåligt när man berättar, men det måste finnas rutiner och system som gör att de får stöd så att de kan få må dåligt utan att vilja ta livet av sig.

Få söker vården akut

Raja säger att de på WONSA är väl medvetna om att många som har försökt söka hjälp inte upplevt att det som har erbjudit har hjälpt, men att det skulle bli sämre för dem som fick vård hade hon inte kunnat föreställa sig.
– På akutmottagningarna fungerar det aningen bättre. Men det är otroligt få som söker akut. Det är vanligare att de söker till primärvården eller psykiatrin.
Och där krävs, enligt Rajan, kompetens, känslomässig beredskap och en struktur som gör att patienterna kan hänvisas vidare till specialistinsatser inom sjukvården.
Den sista delen av avhandlingen är en utvärdering av en engångsterapi-behandling för posttraumatisk stressstörning (PTSD) efter penetrativt sexuellt våld
– 72 procent av de unga kvinnor som var med i studien blev av med sin PTSD efter bara två timmars behandling. Det är fantastiskt. Man räddar ett liv på två timmar. Det är häftigt.
Metoden går ut på att man hjälper hjärnans sätt att hantera minnen efter en traumatisk upplevelse.
– Det är en jätteviktig studie, även om det var en liten pilostudie. Vi håller just nu på att planera en större jämförande studie för att se om resultaten håller.

Behövs specialister

Rajan hoppas att avhandlingen ska leda till att ansvariga politiker och beslutsfattare erkänner hur undermålig och akut situationen för sexualbrottsoffer med sjukvårdsbehov är.
Precis som det finns specialister såsom ortopeder och onkologer, menar Rajan, att det måste finnas personer inom vården som är både kunskapsmässigt och emotionellt rustade att bemöta de här personerna.
– Man kan inte förutsätta, eller tvinga all personal överallt att arbeta med denna patientgrupp. Precis som det finns specialister med kunskap och vilja att arbeta med cancersjuka, och strukturer för detta, så behöver det finnas specialister och strukturer för sexualbrottsutsatta, både inom primärvård och specialistvård. .
I nuläget ser hon tyvärr ingen öppning.
Hon skulle också önska att det öronmärks pengar för forskning kring sexualbrott.
Dessutom menar Rajan att man inom sjukvården behöver egna definitioner av de sjukvårdsbehov som personer som utsatts för sexualbrott har.
– Vi behöver verkligen hitta andra begrepp som inte är kopplade till de juridiska. Förekomst av skador och skadebedömning kan inte vara avhängigt av en rättsprocess – man måste kunna prata om vad man har upplevt och vilka skador det har gett upphov till utan att bli dömd för förtal.
Rajan hoppas även att avhandlingen kan bidra till kunskap när det gäller den svenska preventiva suicidmodellen.
– Den preventiva suicidmodell bygger mycket på att hitta ångest och depression, men i den här studien så ser man att det är starkare kopplingar mellan hur mycket interpersonella trauman, det vill säga hur mycket elände andra personer har åsamkat en person och suicid, än vad man skattar för depression eller ångest. Samma resultat återkommer i internationella studier och vill vi verkligen minska risken för suicid så behöver vi agera utifrån den kunskap som finns

Se artikeln här:

https://fempers.se/2021/13-augusti-2021/eftervard-av-sexualbrottsutsatta-ett-svart-hal/?fbclid=IwAR28b0o84xw4yLscm6JOYyi9llRS8gbX7PtMe4mBIIXTa5hXtdC-DCTFE08

Patientberättelse 9

Av , , Bli först att kommentera 2

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Ida

Det är väldigt svårt att sätta ord på hur mycket Asta mottagningen och teamet betyder för mig, och hur stor skillnad de har gjort och fortsätter göra i mitt liv. Jag inser vilken otrolig tur jag haft som råkade flytta till Umeå och kunde få hjälp hos dem. Jag vågar inte tänka på hur det hade gått annars. Jag hade inte orkat leva längre. Jag tänkte ju så länge att det måste vara något fel på mig.

Jag har lidit av ångest så länge jag kan minnas, prestationsångest, var rädd, konstant rädd. Ångest och hög stress fanns i mig redan i så ung ålder att jag inte förstod att man inte ska behöva leva så. Jag var extremt vaksam på min omgivning, vågade inte lita på någon.
Mitt inre var som en tryckkammare och allt gjorde ont. Mitt självhat var bottenlöst. Och det växte bara med tiden. Jag var så övertygad om att jag inte var värd att få leva, jag skulle plågas. Jag var en äcklig, självisk och en hemsk människa. Jag började få svårare och svårare att se mig själv i spegeln, fick fobi för att fotograferas. Om någon rörde mig utan att jag var beredd så fick jag panik.

Jag började hålla andan och hålla in magen, skapade regler för hur jag fick och inte fick sitta, stå och hålla händerna. För att min omgivning inte skulle äcklas så mycket av mig. Jag hade kroppskomplex på kroppskomplex och till slut hade jag regler för hur jag skulle ligga och sova i min säng. Min lillebror som hade rummet bredvid berätta att jag grät mig till sömns varje natt. Jag minns inte. Jag minns bara att allt gjorde ont i mig. Jag kunde glömma bort vart jag var, eller hur jag kom dit. Jag började oroa mig för att jag var allvarligt psykisk sjuk. Allt i mitt liv skapade ångest, att andas gav mig ångest. Ju äldre jag blev ju värre blev det.
Folksamlingar stressade mig, fobierna blev fler. Jag blev mer pedantisk och delar av min kropp slutade fungera, en dag kunde jag inte lyfta ena armen. Sen fick jag problem med mina hälsenor, det började krampa och gjorde så fruktansvärt ont att jag inte kunde gå. Jag började få magsmärtor när jag åt, och kunde inte behålla maten. Jag gjorde alla tester man kunde göra, men läkarna hittade ingenting. En klok läkare föreslog flera gånger att jag skulle söka till Asta mottagningen. Till slut så gick jag med på det och där började en resa som har förändrat mitt liv.

Jag började gå i gruppterapi på Asta och har sen dess gått i både grupper och enskild samtalsterapi där. Min terapeut såg det jag inte kunde se, det ingen hade sett innan jag kom dit, minnen och händelser som jag gömt långt inom mig som liten. Min kropp har bara försökt skydda mig. Och att allt som hänt sen dess är biverkningar på det trauma jag var med om i min uppväxt. Som min kropp och mitt psyke inte kunde hantera. Jag har PTSD. Att få sitta i grupp och höra att man inte är galen, att man inte är ensam. Att för första gången förstå med hjälp av sin terapeut varför man gör som man gör och få verktyg att hantera det. Jag kan inte med ord beskriva den lättnaden.

Jag hade provat allt innan jag kom till Asta, gått till kuratorer, läkare, psykologer, provat meditation, yoga, träning, alternativ medicin och läst alla böcker jag kunde hitta och gått i olika stödgrupper. Ingenting hjälpte. Men när jag kom till Asta så blev jag sedd, sakta blev jag tryggare. Min terapeut förklarade att det tar tid, men det går att må bra igen. Att jag var värd det. Att det som hände mig inte var mitt fel. Jag känner att jag kan andas för första gången i mitt liv. Jag ser fram emot saker, jag vill plugga, jag vill leva.

Så snälla låt Asta och teamet vara kvar, de förändrar liv.

Vad vill Vänsterpartiet?

Av , , Bli först att kommentera 5

Träff med Vänsterpartiet den 13 aug.

Vi genomförde en träff med Vänsterpartiets regiongrupp inför septembersammanträdet i Regionfullmäktige där Moderaternas motion om att ”Återställa Asta-mottagningen” ska behandlas.

Vi berättade om de senaste rönen när det gäller behandling av sexualbrottsutsatta och vi pratade om vilka skillnader den nygamla behandlingsmetoden psykiatrin igen använder sig av i förhållande till behandlingen som fanns på Asta-mottagningen. Det politiska beslut som fattades i Hälso- och sjukvårdsnämnden i maj ifjol innebar att Astas behandlingsmetoder skulle finnas kvar. Så blev det inte.

Vänsterpartiet har inte, under hela denna process, någonstans gett tillkänna att det beslut som fattades inte är korrekt genomfört. Man har heller inte kritiserat nedläggningen av vården för sexualbrottsutsatta utan hela tiden hjälpt S, MP och C att ställa de allra svårast utsatta utan adekvat vård.

Nu vill Vänsterpartiet lyfta in brottsofferperspektivet i Region Västerbottens verksamhet inför verksamhetsåret 2022!!!

Vi ställde frågan men fick inget svar:

Vad ska ni göra med de sexualbrottsutsatta när ni hittar igen dem? Nu när ni har lagt ner vården för den patientgruppen? På vilket sätt är brottsofferperspektivet intressant om ni inte har något intresse av att behandla brottsoffren?

 

Gita Rayans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Vilka diagnoser har du fått?

Av , , Bli först att kommentera 1

Rise – Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen

bildades 1981 och är Sveriges äldsta ideella medlemsförening för vuxna kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn.

Här kommer statistik från deras medlemsenkät 2018 som handlar om hur psykiatrin/sjukvården har diagnostiserat medlemmar från Rise.

 

Vilka diagnoser har du fått som du upplever är kopplat till de övergrepp du utsatts för?

(Du kan välja flera alternativ)

Posttraumatisk stress (PTSD) 73%
Depression 69%
Utmattningssyndrom 49%
Komplex traumatisering 31%
Ätstörning 26%
Självskadebeteende 25%
Kronisk smärtproblematik 20%
Dissociativ diagnos 19%
Dissociativ identitetsstörning 13%
Migrän 10%
Borderline 9%
Fibromyalgi 7%
Bipolär 6%
ADHD 2%
ADD 2%
Andra diagnoser som nämns är bland andra GAD, ångest, självmord, psykos, urinvägsproblem, social fobi och OCD.

 

Psykiatrin i Region Västerbotten utgår numer från diagnostisering för att kunna behandla symptom. Med för låg kompetens att se sambanden mellan ”diagnosen” och de sexuella övergreppen är det inte konstigt att diagnosen/behandlingen inte blir effektiv.

 

Hos vilka yrkeskategorier har du SAKNAT kunskap och förståelse för hur sexuella övergrepp och dess konsekvenser påverkat dig?

1. Terapeut/psykolog 61%
2. Läkare inom psykiatrin/psykiatriker 56%
3. Läkare på vårdcentralen 54%
4. Gynekolog/kvinnoläkare 33%
5. Barnmorska 18%
6. Tandläkare 15%
Andra kategorier av professionella som också nämns under frivilliga svar är exempelvis kurator, chefer, provtagningspersonal, polis och Försäkringskassan.

 

Har du någon gång fått frågan från personal i vården om det kan vara så att du varit utsatt för sexuella övergrepp som barn och i så fall från vilken yrkeskategori?

1. Nej jag har aldrig fått frågan 72%
2. Terapeut/psykolog 15%
3. Läkare inom psykiatrin/psykiatriker 7%
4. Läkare på vårdcentralen 5%
5. Gynekolog/kvinnoläkare 5%
6. Barnmorska 3%
7. Tandläkare 2%

 

Här finns enkäten:

http://rise-sverige.se/wp-content/uploads/2018/09/medlemsenk%C3%A4t-rise-h%C3%B6st2017.pdf

Patientberättelse 8

Av , , Bli först att kommentera 5

Bakgrund

Jag publicerar patientberättelser som ”Initiativet Stäng inte Asta” samlat in i samband med att vi förstod att Asta-mottagningen riskerade att läggas ner.

Josefine S

Jag började hos Asta när jag var 18 år, jag blev direkt överflyttad från BUP till Asta. Jag var helt säker under hela min uppväxt på att jag aldrig skulle fylla 18 år, så länge vägrade jag leva och stå ut med allt det jobbiga.
Den sista månaden innan jag skulle fylla 18 blev jag därför inlåst på BUP för att dom var rädd för att jag skulle fullfölja mitt ”avtal” med mig själv och ta mitt liv.

När jag väl fyllde 18 så fick jag dagen efter träffa Lena (hon jobbar på Asta). Det kändes som att jag levde i en ”dimma”, allt var så overkligt. Hur kunde jag leva trots att jag nu var myndig. Jag hade lovat mig själv som 12 åring att aldrig fylla 18, hur var det möjligt? Jag var väldigt skeptisk till att gå hos Lena och jag vägrade prata om det som hänt tidigare. Jag ville inte prata om jobbiga saker överhuvudtaget men varför jag ens gick dit var för att en överläkare på psykiatrin hade sagt åt mig att om jag inte skulle gå på Asta = öppenvården så skulle jag bli tvångsinlagd igen. Jag var livrädd för att bli inlåst igen så jag gick till Lena.

Det tog 2 år innan jag började lita på henne eftersom pga. bakgrunden så hade/har jag otroligt svårt att lita på människor. Att anförtro mig så mycket åt någon att jag kan prata om uppväxten, övergreppen och massa annat trodde jag aldrig skulle kunna hända. Lena är en otroligt tålmodig och proffsig person. Utan henne kan jag lova att jag inte hade levt idag. Jag har vuxit som person så otroligt mycket tack vare henne, fått hjälp att se allting från ett annat perspektiv och hjälp med tankar och känslor. Jag känner en annan person som också går på Asta. Hon skulle inte klara sig om Asta skulle försvinna. Jag är osäker på om jag själv skulle klara av allting om dom skulle försvinna, jag tvivlar på det. Förut träffade jag henne en gång i veckan. Nu träffar jag henne varannan eller var tredje vecka men det känns svårt att ha så långa uppehåll även nu, trots att jag i år fyller 26.

Jag har fortfarande ett enormt behov av Asta. Även självmordstankarna hjälper hon mig att hantera så gott det går. Ofta blir jag frustrerad över att allting tar sån tid, att jag nu snart har gått hos henne i 8 år men att jag fortfarande från och till är väldigt ostabil. Det går inte snabbt att bearbeta trauman och det tar enorm tid att lära sig leva på nytt. Skulle Asta försvinna så skulle jag aldrig våga att ens prova släppa in någon ny terapeut. Jag är van vid att folk sviker och skulle jag av någon anledning måste sluta på Asta när jag inte känner mig redo så skulle vissa delar inom mig gå tillbaka till gamla mönster på en gång och stänga ute alla igen. Jag har än idag, 8 år senare fortfarande svårt att prata med henne om vissa saker för att det är så otroligt svårt att anförtro mig åt någon när det gäller såna privata och svåra saker.

Att börja om från början skulle jag aldrig göra och jag är 110 % säker på att ingen annan heller skulle orka börja om från början. Asta är outbytbart. Det går inte att hitta någon bättre vårdenhet. Det går inte heller att hitta någon ersättare för dom som går där. Jag är säker på att det inte bara är jag som känner såhär.

Asta måste finnas kvar, det räddar så otroligt många liv.

Psykiatrins nya behandling ger mer skador.

Av , , Bli först att kommentera 3

Ju längre behandlingstid desto fler diagnoser…

När man ska hjälpa en sexualbrottsutsatt att läka måste fokus vara på våldsutsattheten. Det är nyckeln till framgång vid den här typen av behandling.

Den nya traumalinjen som skapats inom psykiatrin håller sig långt borta från den inställningen. Vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” har stött på uttalanden där man säger att psykiatrins uppgift är att diagnostisera och behandla symptom. Vad det gäller våldsutsattheten ska man i samarbete med ”Centrum mot våld” (CMV), ett kommunalt/regional samarbete som framför allt riktar sig till våld i partnerrelationer skicka över frågor om våldsutsatthet till CMV.

För det första; CMV har inte det uppdraget. Snarare ett uppdrag att fånga in och remittera människor i behov av specialistpsykiatri till psykiatriverksamheten. Inte tvärt om.

För det andra; de patienter som utsätts av den nya traumalinjens behandling (jag talar nu om sexualbrottsutsatta) blir sjukare ju mer behandling de utsätts för.

I Gita Rajans avhandling visar hon hur människor som letat sig fram till WONSAs behandlingsmottagning ofta har slussats runt i en verksamhet som diagnostiserar och behandlar symptom under många år. Individerna har i genomsnitt 6,2 diagnoser som de behandlats för och de är fortfarande inte friska. 90 % har svår PTSD trots mångårig behandling inom psykiatrin. De har mao inte blivit bättre av sin långvariga exponering av psykiatriverksamhet. När de får behandling med våldsutsattheten i fokus försvinner symptomen.

Detta är samma erfarenhet som Asta-mottagningens gamla patienter har. Det gäller även patienter från patientföreningen Medusa – en patientförening för personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Jag undrar stillsamt varför det är så viktigt att ta bort en fungerande verksamhet och byta ut den mot en ickefungerande? Det kan vara för att sakkunskapen inom psykiatrin slängde ut barnet med badvattnet när de beslutade om omorganisationen. Konsekvensen för de sexualbrottsutsatta är förödande.

 

Gita Rajans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Patientföreningen Medusa:

https://patientforeningenmedusa.com/

 

Centern – dubbelmoral eller struntar de i kvinnofrågorna

Av , , Bli först att kommentera 6

Centerkvinnorna

Centerkvinnorna har tagit fram ett omfattande 43-punktsprogram för att komma tillrätta med våldet mot kvinnor.

Här skriver de initierat om våld i förordet till 43-punkteprogrammet.

Det finns även en punkt 28 som gäller behandling av våldsoffer.

Samtidigt…

har Centerpartiet i Region Västerbotten tagit ställning för att lägga ner den enda offentligt finansierade specialistbehandlingen som fanns i Sverige, Asta-mottagningen.

De vill inte heller prata om hur den avhandling som kom den 22 juni i år, Sexual Violence – Epidemiology, Treatment and Access to Health Care av Gita Rajan, kan komma att påverka deras syn på regionens nuvarande behandlingsmodell av sexualbrottsoffer.

Är det dubbelmoral eller har inte kvinnorna i Centerpartiet något att säga till om när det handlar om hur det blir i den faktiska politiken?

 

43-punktsprogrammet:

https://www.centerkvinnorna.se/download/18.35f8faa5179876e65ad1de3/1622136919749/43_punktsprogrammet_210517.pdf

Gita Rajans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

 

Patientberättelse 7

Av , , 3 kommentarer 4

Anna

Om inte ASTA funnits där för mig hade jag aldrig levt på det sätt jag gör idag.
Jag levde i ett riktigt helvete under några år. Men inte i en och samma relation. Utan jag blev utsatt för bl a  psykiskt, fysiskt och sexuellt våld av totalt fem olika förövare.

Det började med en våldtäkt av en man jag hade en kortare relation med. Efter många om och men polisanmälde jag händelsen men förundersökningen lades ner pga. ord stod mot ord. Vilket ökade på min skam- och skuldbörda.

Jag var fast i en destruktiv spiral. Efter några månader blev jag våldtagen på nytt, en fruktansvärd våldtäkt med enormt starkt fysiskt våld. Att det också var en våldtäkt skulle jag dock inte förstå förrän flera år senare.

Efter det hamnade jag i destruktiv relation på destruktiv relation på destruktiv relation. Den ena värre än den tredje. Jag har bla. blivit förminskad, förlöjligad, nedtryckt, våldtagen, slagen, biten, strypt, piskad, spottad på, skriken på, kissad på och i, tvingats på ögonbindel, tvingats på hörlurar, fastspänd, bunden på olika sätt, utnyttjad ekonomiskt and so on.
Allt det bar jag inom mig under flera år.

Hos ASTA kunde och vågade jag berätta vad jag varit med om. Och kände mig SÅ trygg och förstådd. Utan ASTA kan jag inte lova att jag funnits idag.

Innan ASTA levde jag med daglig panikångest, PTSD, flashbacks, fruktansvärda mardrömmar och var självdestruktiv på många sätt. Idag lever jag utan ångest, PTSD, mardrömmar och självdestruktivitet.

Det går inte att nog understryka vikten av att ASTA-teamet med sin enorma kompetens och erfarenhet får finnas kvar som den enhet de är idag.
Snälla. ASTA räddar liv!

Evighetspatienter

Av , , Bli först att kommentera 3

Hur länge är det acceptabelt att må dåligt efter att ha varit utsatt för sexualbrott?

Ett argument som vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” hör nu och då är det lite slarviga: ”Man kan ju inte ha evighetspatienter i psykiatrin.”

Underförstått att patienterna i rent okynne fortsätter att nyttja Region Västerbottens svårt ansatta vårdapparat utan att egentligen behöva det. Det är också det öde vissa patienter hos den gamla Asta-mottagningen drabbats av. De har genomgått ett nytt Bedömningssamtal och befunnits vara utan vårdbehov. Tack och hej. Utgången är där borta. Andra har bedömts behöva 10-20 samtal med behandlare och sedan morsning och goodbye.

Det är en av konsekvenserna av att byta synsätt. Från att läka en våldsutsatt till att behandla symptom på psykisk sjukdom. Målsättningen är inte längre att läka utan att lära de våldsutsatta att hantera sin ångest och sina bisymptom av våldsutsattheten.

Det känns som en logisk volt. Om man inte läker patienterna det är ju då vi får evighetspatienter. Om vi tillåter patienterna att få vård som läker då återkommer de inte till psykiatrin. 

Vi uppmanar Region Västerbotten att inte skapa evighetspatienter. Ur både ekonomiskt perspektiv och med utgångspunkt i att minska de våldsutsattas lidande var den gamla Asta-mottagningen en vinstlott.

WONSA – World Of No Sexual Abuse

Av , , Bli först att kommentera 2

Att hålla sig informerad

När vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” varit i kontakt med Region Västerbottens politiker har vi ofta fått en kommentar. ”Jag har inte kunskap i sakfrågan.” Vi har därför försett politikerna med material och information för att de ska kunna förhålla sig till de sparförslag som regionens tjänstepersoner presenterar.

Den här artikeln publicerades i Göteborgs-Posten 210110.

Vem hjälper sexualbrottsutsatta att läka sina skador?

När fler tillbringar mer tid i hemmet ökar risken för våld. FN kallar det ökade våldet för en ”skuggpandemi” och WHO uppmanar nu EU-länderna att stärka stöd och vård till våldsutsatta.

Vad många kanske inte vet är att Sverige nästan helt saknar specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta. I regeringsförklaringen 2019 kom en efterlängtad utfästelse om att ”fler mottagningar inrättas för sexualbrottsutsatta”. Sedan dess har ingenting hänt, trots påtryckningar från stöd-, patient- och jourorganisationer, #metoo-rörelsen samt från GREVIO (europarådets expertgrupp – våld mot kvinnor).

Situationen akut

Antalet personer i Sverige som utsattes för ett sexualbrott tredubblades mellan 2014 och 2017, från 2 procent av befolkningen till över 6 procent (BRÅ, 2020). För denna grupp vårdsökande är situationen akut. Det finns inga sammanhängande vårdkedjor och heller ingen nationell strategi för att få dem på plats.

WONSA – World of No Sexual Abuse, är Sveriges enda forskningsinriktade specialistmottagning för sexualbrottsutsatta i ett icke akut skede. Sedan WONSAs start 2014 har organisationen fått två miljoner kronor från regeringen för att ta fram ett utbildningsmaterial för primärvården och psykiatrin. Detta bidrag blev en livlina för WONSA. Nu har beskedet kommit att bidraget helt uteblir – trots att behovet av vård till personer som utsatts för sexuellt våld bara ökar.

Inte fått hjälp

Flera regioner i Sverige menar att det inte finns något behov av specialiserad vård för sexualbrottsutsatta. Detta trots rapporter som pekar på motsatsen. I en accepterad studie från KI framgår det att 80 procent av vårdsökande inom ideella sektorn redan sökt men inte fått hjälp inom den befintliga vården. Dagligen kontaktas WONSA av människor som vädjar om hjälp. Idag står över 900 vuxna och barn i kö till WONSAs klinik. Vissa har köat sedan 2017, och självmordsförsök och självmord har förekommit.

En ny studie från KI visar på en kraftigt ökad risk för självmordsförsök hos flickor efter sexuella övergrepp, som stiger till 26 gånger högre än hos jämnåriga. Hur kan Sverige med sin självbild av välfärd och jämställdhet låta dem som utsatts för sexualbrott fortsätta att lida och även dö – i onödan?

Vård är en mänsklig rättighet och en del av Sveriges åtagande om bästa möjliga hälsa för alla. Förutom ett enormt lidande för de utsatta leder vårdbristen till höga samhällsekonomiska kostnader.

WONSA har kopierbara koncept både för specialistmottagningar och fortbildningar för yrkesverksamma. Vi är beredda att hjälpa både regioner och enskilda vårdaktörer att öppna mottagningar över hela landet. Det som krävs av politiken är insikt och vilja. När kommer vi se detta från ”världens första feministiska regering”?

Maya af Geijerstam, människorättsexpert, WONSA

 

Länk till artikeln:

https://www.gp.se/debatt/vem-hj%C3%A4lper-sexualbrottsutsatta-att-l%C3%A4ka-sina-skador-1.39582996?fbclid=IwAR325LnTQcsZqiKxP7VfFBHp9jo8-l8cMHm9T6cFP9GD4EssWmd22Tas1GA

Länk till WONSA:

https://www.wonsa.se/