Patientberättelse 6

Av , , Bli först att kommentera 3

Stina

Min berättelse börjar på 70-talet i Mellansverige då jag föddes in i en allmänt dysfunktionell familj/släkt. Barndomen kantades sedan av regelbundna och oräkneliga sexuella övergrepp av en nära manlig släkting och ibland flera för mig okända män. Detta började i 5-års åldern och pågick konstant som en del av vardagen under cirka 10 års tid. Jag lyckades sedan ta mig igenom tonårstiden, student och påbörja arbetslivet innan jag vid runt 23-års ålder höll på att tappa greppet helt.

Mitt sätt att hitta någon som helst kontroll på något ledde då till att jag utvecklade en grav ätstörning, och hamnade på ett behandlingshem för detta. Behandlaren där lyckades dock lista ut vad som var bakomliggande huvudproblemet och jag började då för första gången berätta för henne. Behandlingshemmet låg över 30 mil från min hemstad så efter slutförd behandling mot ätstörningen där skulle ju hemorten ta vid. Där kände jag att jag blev missförstådd – att jag var minst lika knäpp och konstig som jag redan innan kände blev min uppfattning. Man började från psykiatrin medicinera och ställa konstiga diagnoser, jag utvecklade fler och fler självskadebeteenden och började även överdosera och på andra sätt försöka ta mitt liv. Detta resulterade såklart i sjukhusvård och inläggningar inom psykiatrin. Jag kände mig mer och mer konstig o misslyckad och nedåtgående spiralen var igång. Försökte även via hjälp av en bekant bo och söka vård på annan ort vilket blev samma sak.

Lärde efter ett tag känna någon som gått igenom liknande saker och bodde i Umeå samt gick på Asta. Var och hälsade på vännen ett antal gånger och var även med henne som följe några gånger till hennes besök på Asta, och kände att DIT vill jag!! Sagt och gjort tog jag ett hastigt beslut och flyttade över 70 mil, för att dels kunna söka behandling på just Asta och dessutom kunna göra det på avstånd från släkten i min hemstad.
Väl i Umeå gjordes ett första bedömningssamtal på Psykiatrin där det bedömdes att jag inte var redo för Asta och deras traumabearbetning utan först skulle genomgå DBT-behandling. Denna behandling rörde till det ännu mer och jag kände mig ännu konstigare och mer misslyckad. Jag blev sämre och sämre, så till den grad att jag blev inlagd inom slutenpsykiatrin och inte kom därifrån på 3,5 ÅR! I mina panikattacker med dissociation samt återupplevande av trauman slutade det ofta att jag blev fasthållen och några gånger lagd i bälte, vilket gjorde det tillstånd jag var i där och då än värre. Men kunskapen finns inte om sådana tillstånd och jag kunde inte ens förklara själv vad som hände och varför. Mitt i detta gjordes den stora psykologutredningen, eftersom jag väl var för svår att förstå även inom psykiatrin och man letade förklaringar, vilket ledde till ytterligare en diagnos – Autismspektrumstörning. Något jag visste var fel och motsatte mig, men eftersom resultatet visade detta var det bara att acceptera ännu en felaktig diagnos och även som följd bemötande utifrån den!

Någonstans där under den inläggningen hamnade jag till slut på Astas bord, via samarbete med Ångestmottagningen där jag har min bas. Jag började gå i en grupp samt hade enskilda samtal. Och plötsligt hände det!!

Tidigare feldiagnoser upptäcktes, Autism-diagnosen togs snabbt bort och i stället kom man fram till att jag har Dissociativt syndrom samt komplex PTSD. Diagnoser jag själv aldrig hade hört talas om men som förklarade vääääldigt mycket om mig som människa, både i dåtid och nutid! Mycket genom att själv förstå mina reaktioner och sätt att tänka/känna/vara har jag börjat hitta lite nya sätt att hantera livet, men att i det även ha kompetenta behandlare inom denna problematik och hur det yttrar sig är av yttersta vikt för att få ihop allt.

Jag är en bra bit från färdigbehandlad, men nu har jag åtminstone ibland förmågan att se att jag ska kunna bli det någonsin. Jag är äntligen på rätt spår, men det förutsätter fortsatt behandling av någon som förstår sig på mina symtom, diagnoser, problem och hur det yttrar sig!
Och jag har inte behövt inneliggande vård eller vård pga. självskada på snart 5 år!

Om fler patienter som jag även i fortsättningen kan få möjlighet till den effektiva behandling som Asta i nuvarande form bedriver, av ytterst specialiserade behandlare och deras helhetstänk, kan både onödigt mänskligt lidande samt kostnader för vård som hade kunnat undvikas minskas!!

Fakta om sexualbrott

Av , , Bli först att kommentera 0

Fakta om sexualbrott

HUR VANLIGT ÄR DET MED SEXUALBROTT?

Varje år polisanmäls runt 19000 sexualbrott
Men många avstår från att polisanmäla sexualbrott och få brott klaras upp. Det gör att både antalet polisanmälda sexualbrott och antalet fällande domar är missvisande om vi vill förstå hur vanligt sexualbrott egentligen är.
Men verklighetens siffror är långt större
Skillnaden mellan antalet polisanmälda sexualbrott och det verkliga antalet sexualbrott kallas för mörkertal. För att få fram mörkertal i brottsstatistiken intervjuar Brottsförebyggande rådet, varje år 12000 slumpvis utvalda personer över 16 år, och jämför med hur många av dem som uppger att de har utsatts för brott med antalet polisanmälda brott. Vid sexualbrott på vuxna har man konservativt beräknat att mörkertalet är 80%. Det betyder att endast 2 av 10 vuxna som utsätts för ett sexualbrott polisanmäler brottet. Beräkningar för barn visar att endast 1 av 10 barn som utsätts leder till polisanmälan. (Källa: Stiftelsen Allmänna Barnahusets rapport: “Det gäller en av fem”)

POLISANMÄLDA VÅLDTÄKTER/ÅR I SVERIGE
– ETT GENOMSNITT 2012–2016

6334 polisanmälda våldtäkter/år, av vilka:
93% eller 5899 gäller våldtäkter på kvinnor/flickor
7% eller 435 gäller våldtäkter på män/pojkar
55% eller 3500 gäller våldtäkter på vuxna
45% eller 2834 gäller våldtäkter på barn 0–17 år
89% eller 2535 av barnen är flickor 0–17
63% eller 1780 av barnen är flickor 0–14
27% eller 755 av barnen är flickor 15–17
10% eller 299 av barnen är pojkar 0–17
9% eller 257 av barnen är pojkar 0–14
1% eller 42 av barnen är pojkar 15–17

LAGFÖRDA VÅLDTÄKTER/GROV VÅLDTÄKT,
ETT GENOMSNITT 2012–2016

379 domar per år, av vilka
80% eller 304 domar gällde lagförda män
0,5% eller 2 domar gällde lagförda kvinnor
19% eller 73 domar gällde lagförda ungdomar 15-20 år
43% eller 163 domar gällde brottet våldtäkt/grovvåldtäkt på barn

Källa: Brottsförebyggande rådet

Hela tiden nya brottsoffer – var finns den adekvata vården?

Av , , Bli först att kommentera 2

Hela tiden nya brottsoffer – var finns den adekvata vården?

Vi kunde i dagarna läsa om en misstänkt pedofil i Lycksele. Om hur rättsprocessen mot den misstänkte mannen löper vidare. Men vad händer med brottsoffret?

Om någon, oftast kvinnor och barn, blivit utsatt för sexuellt våld behövs specialistvård. I Umeå fanns tidigare den specialiserade Asta-mottagningen som arbetade med utgångspunkt från våldsutsattheten. Mottagningen hade goda resultat.

Idag finns en traumalinje där alla former av PTSD ska behandlas och specialistkunskaperna minskats rejält efter att traumalinjen bytt inriktning från psykoterapi med våldsutsatthet om behandlingsmetod till kortare behandlingsmetoder där man fokuserar på patientens sjukdomsbild (dvs symptom istället för sjukdomsorsak). Flera från den tidigare Asta-mottagningen valde att sluta arbeta inom Region Västerbotten som följd av omorganisationen.

Vad blir konsekvensen för brottsoffret?

En sexualbrottsutsatt flicka får i större utsträckning än en icke-sexualbrottsutsatt flicka psykiska problem, t ex ångest eller psykotiska störningar. Det finns en dessutom en ökad suicidrisk.

Vad händer då denna sexualbrottsutsatta flicka vänder sig till vården för att få hjälp?

En konsekvens: Om flickan inte bemöts på rätt sätt ökar suicidrisken och de symptom som kommer av våldsutsattheten blir kvar.

Detta visar Gita Rajan i sin avhandling:”Sexual violence – Epidemiology, Treatment & Access to Health Care”

Det är därför vi kämpar för att återupprätta Asta-mottagningen. Flickor måste få rätt till specialiserad behandling.

Brottsoffer måste få adekvat behandling – även de som utsatts för sexualbrott!

 

Här finns Gita Rajans avhandling:

https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/47643/Thesis_Gita_Rajan.pdf?sequence=3&isAllowed=y

Patientberättelse 5

Av , , Bli först att kommentera 6

Edith

Jag blev utsatt av ett sexuellt övergrepp av min pappa då jag var 13 år. Efter det bröt vi kontakten. Jag fick ingen hjälp eller stöd då och utvecklade snart anorexia.

18 år senare sökte jag mig till Asta, hade mycket fysisk ohälsa/sjukdomar och kronisk trötthet & blivit tipsad om Asta av en privat beröringspedagog. På Asta fick jag börja i en grupp med 5 andra, och en psykolog & en sjukgymnast. Detta var första gången jag fick hjälp och stöd med fokus på övergreppet jag varit med om. Jag kunde dela mina erfarenheter av att varit utsatt för sexuella övergrepp med andra som också hade liknande erfarenheter, vilket var ovärderligt för mig.

Jag insåg hur mycket mina erfarenheter format mig och att min fysiska ohälsa och utmattning inte var något konstigt. Inte heller var mina erfarenheter tabu, här kunde jag dela det med andra som verkligen förstod. Vi jobbade både med själen & kroppen, och att förstå sambandet i hur de sitter ihop. Jag lever fortfarande med kronisk sjukdom och utmattning, men Asta har fått mig att acceptera mig själv och situationen som den är, och inte lägga skuld & skam på mig själv. Jag tycker om mig själv, livet och det jag kan göra, trots mina begränsningar och min historia. Och jag vet att jag inte är ensam eller konstig, att min historia inte är unik.

Jag delar erfarenheter med många, många där ute – många som också skulle kunna få möjlighet att läka & förstå sin historia med hjälp av teamet på Asta. De har en bred kunskap inom just våld & sexuella övergrepp, en feministisk analys och en lång erfarenhet inom området. De jobbar med både kroppen och själen, på ett sätt jag aldrig mött tidigare inom vården. Det behövs flera mottagningar som Asta, med specialister just inom detta område.

Lägg inte ner denna unika & ovärderliga mottagning!