Patientberättelse 13

H

”Men varför fortsätter du tänka på er relation, det var ju så länge sedan nu. Du måste sluta med det, det förstår du väl!”.
Vårdpersonalen tittar på mig med vassa ögon. Jag sitter på en vårdcentral för att ha sökt hjälp för mina problem med att jag är konstant på spänn, lättstressad och ångestfylld över vardagen. Det är cirka 7 år sedan som jag lämnade en destruktiv, mörk och stundtals farlig relation bakom mig.

Gränsen var nådd när han, sittandes på min bröstkorg, skrek att jag skulle dö, för att därefter storma ut i köket och slita ut knivlådan. Jag låg kvar. Det var en märklig känsla. ”Dör jag så dör jag”. Ingen panik, bara apati där jag låg på golvet med saliv i ansiktet efter hans skrikande. Nu dog jag inte, han stängde till slut in sig i sitt sovrum medan jag låste in mig på toaletten.

Det var inte första gången, absolut inte. Stryptag var mer eller mindre vardag, han försökte kasta ut mig naken i hans trapphus mitt i natten, han lämnade mig längsmed vägkanten mitt i skogen i ett län där den enda jag kände var honom, han hade kastat mig längsmed golvet, slagit sönder tallrikar, solglasögon och slagit hål på väggar. I min värld var det jag som var problemet, även om jag någonstans förstod att det inte var såhär det skulle vara. Det tog enorm kraft att lämna, och idag är det ungefär åtta år sen.

Jag sökte hjälp för de psykiska besvären kopplade till övergreppen flertalet gånger inom både psykiatrin och allmänvården, med varierande resultat. PTSD. Till slut fick jag ett ord att nyttja för de svårigheter jag upplevde under åren. Efter otaliga vårdbesök utan större verkan så insåg jag att det inte satt i min uppfattning av mig själv och den relation jag hade levt i. Det fanns en naturlig, logisk förklaring till min osäkerhet och oro kopplade till relationer. Och efter många om, och men, hittade jag tillslut den hjälp jag så länge hade letat efter men aldrig fått. ASTA-teamet i Umeå.

Jag fick omgående en plats i en gruppbehandling. Och för första gången kände jag mig inte onormal. Vi satt där, sex tjejer med olika upplevelser relaterade till övergrepp och våld, och tre behandlare. Och det jag kände var helt okej. Det var inte farligt, det var inte märkligt. Det var trauma.

Den specialistkompetens som ASTA sitter på är LIVSNÖDVÄNDIG för personer som upplevt våld i nära relation, sexuella övergrepp och andra traumatiska upplevelser. Att montera ner en av Sveriges få mottagningar som aktivt arbetar med detta skulle få förödande konsekvenser. Traumavård behöver ytterligare utrymme och synliggörande, inte motsatsen.

Svik inte de individer som varje dag lever med sviterna av övergrepp. Det är både ett önskemål och en begäran. Varje år mördas omkring 17 kvinnor av en man de har eller haft en partnerrelation med (Unizon.se). Var inte en del av problemet. Bistå med det som behövs. Hjälp, vård och behandling av de som utsätts.
Allt annat är inhumant.