Maud B

”Om kvinnor bara kunde lära sig att säga ifrån”,
var en kommentar som jag fick i samband med ”Metoo” och som fick mig att totalt rasa samma känslomässigt hösten 2017.

Jag kände en ilska som jag inte känt förut och en maktlöshet utan gräns. För första gången på nästan femtio år stod jag inför ett tydligt och smärtsamt minne av mina våldtäktsmän och kände hur jag fullkomligt tappade greppet. Jag som under hela mitt liv lärt mig kontrollera och gömma undan mina minnen från min barndom om de övergrepp som jag då utsattes för.

Jag blev våldtagen som barn inte bara en gång utan vid flera tillfällen och av flera män. En liten vilsen flicka på tolv år som i samband med sina föräldrars skilsmässa blev helt utelämnad, oskyddad och ensam i en värld full av monster. När kommentaren om att säga ifrån fälldes så kom alla minnen från den tillbaka med fullkraft och jag ramlade ner i en mörk grop av förtvivlan och maktlöshet som jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig upp ur igen. Jag hamnade i ett mörker utan slut och kunde inte göra annat än att gråta och ligga i ett mörkt rum för mig själv.

Jag tog kontakt med min hälsocentral och fick omgående träffa en läkare som remitterade mig till en psykolog. Det tog tid att få komma till henne men så småningom träffades vi och jag fick börja berätta min historia. Vi träffades ett antal gånger och hon var tydlig med att hennes kunskaper om PTSD och om behandling av sexuellt våld och övergrepp var begränsad. Med hennes hjälp fick jag ändå möjlighet att börja bearbeta mina minnen. När vi träffats en tiotal gånger och hon började förstå vidden och konsekvenserna av de övergrepp jag utsatts för i form av ångest, skam och skuld, tillits- och relationsproblem, förträngning, självskadebeteenden etc, så hon skrev en remiss till ASTA.

På hösten 2018 fick jag komma på ett första förberedande möte med ASTA. På ASTA har jag ingått i en grupp av sju kvinnor med olika upplevelser och erfarenheter av sexuella övergrepp och sexuellt våld och vi träffades tjugo gånger under 2018/2019. Med hjälp och guidning fick vi möjlighet att berätta och dela våra upplevelser. För mig var det en läkande och helande process att inse att jag inte är ensam och att skammen och skulden inte är min. Vi fick tillsammans med erfarna samtalsledare möjlighet att beskriva och sätta ord på våra minnen och känslor. Jag fick bit för bit i en trygg och kompetent miljö lyfta fram och formulera minnen som jag förträngt och tryckt undan allt för länge. Utan den erfarenhet och kunskap som våra samtalsledare hade så tror jag inte att jag vågat eller förmått att berätta om det svåra som jag varit med om.

Tack vare den hjälpen ASTA gav mig så har jag kunnat påbörja min läkningsprocess. Det har inte varit enkelt eller smärtfritt men idag mår jag bättre och känner att jag befinner mig på en plats där jag kan hantera mina känslor på ett bättre sätt och kan se på mig själv med förståelse och acceptans.

Så snälla, lägg inte ner ASTA utan låta ASTA få finnas kvar med all den kloka, kunniga, varma, empatiska och kompetenta personal som finns där. Den erfarenhet och den kunskap som teamet på ASTA besitter är ovärderlig för oss som blivit utsatta för sexuella övergrepp och sexuellt våld. Jag känner stolthet och tacksamhet över att vi har kloka politiker och beslutsfattare i Umeå och Västerbotten som skapat en plats där kunskap och kompetens i dessa frågor kan möta
behovet hos oss blivit sårade, sargade, skadade och utsatta för något som kan vara svårt för omgivningen att förstå.

”Om kvinnor bara kunde lära sig att säga ifrån”.
Nu har jag sagt ifrån och jag hoppas att ni lyssnar.

Roks – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige har uppmärksammat vår kamp för adekvat vård för sexualbrottsutsatta.

När vården brister ökar trycket på kvinnorjourer och tjejjourer att hjälpa de sexualbrottsutsatta kvinnorna.

Idag är det suicidpreventiva dagen

Jenny

Haft kontakt med Asta när jag var yngre. Sexuella övergrepp/ incest/ psykisk misshandel av min styvpappa (var inte den enda utsatta, han blev dömd och fick ”fängelsestraff”.)

Gick först i samtal på bup men de gjorde mer skada än nytta. Inte förens Astateamet fick jag verkligen stöd och hjälp.

Gick hos Marie-Louise. Kommer alltid att se hon som en ljusängel. Lever bra idag, kommit vidare och långt. Har barn (flicka 10 år) och en underbar sambo sen snart 17 år.

Asta kommer alltid att stå mej varmt om hjärtat, blir förskräckt när dom planerar att lägga ner den mottagningen!

Asta-mottagningen flyttades in ”i linjen” i psykiatrin. Men det räckte inte med organisationsförändringen. Det blev en kvalitativ förändring av verksamheten också. Trots att beslutet som fattades enbart gällde var rutan ”Asta-mottagningen” skulle finnas i organisationsplanen. Asta fick försvinna och tjänsterna som följde med  fick bli en integrerad del i den ordinära psykiatriverksamheten.

Nu idag har Regionstyrelsen för första gången fattat ett beslut; att föreslå Regionfullmäktige att anse Moderaternas motion om att återupprätta Asta-mottagningen besvarad. Vad betyder det?

Det betyder att nu har politiken sagt att det var ok att förvaltningen la ner Astamottagningen utan att det fanns ett beslut om det. För det tidigare beslutet innebar att Astamottagningen skulle bevaras i den nya organisationen.

Man kan diskutera om det är en demokratisk brist att förvaltningen förvanskar den politiska viljan – helt på eget bevåg. Jag anser det.

Man kan diskutera om beslutsunderlagen är tillräckliga när politiken fattar ett beslut som förvaltningen lätt som en plätt kan runda. Jag anser inte det.

I sakfrågan om vikten av att behålla behandling med samma kvalitativa egenskaper som Astamottagningen hade, vill jag bara påpeka följande:

Om den vård den ordinära psykiatrin bistår med hade varit bra och effektiv för gruppen sexualbrottsutsatta så skulle det inte finnas anledning att arbeta så hårt att återupprätta Asta-mottagningen. Men faktum är att de patienter som sökte sig till Asta-mottagningen redan fått vård och behandling av den ordinära psykiatrin. Inte bara en gång utan under många år. Utan att de upplevt någon lindring av sina besvär som grundats av våldsutsattheten.

90 % av dem som söker sig till WONSA, för en liknande behandling som Asta-mottagningen gav, har efter många år inom den ordinära psykiatrin FORTFARANDE grav PTSD. Behandlingen de fått hjälper inte!

All logik säger att då borde man rimligen byta strategi och återupprätta Asta-mottagningen. Om man ville att de allra svårast sexualbrottsutsatta skulle få en adekvat vård.

Idag vet vi – majoriteten i Regionstyrelsen anser att den kritik som vi i ”Initiativet Stäng inte Asta” och andra patientföreningar för sexualbrottsutsatta framfört inte är något värd.

Beslutet idag har rättat till den demokratiska bristen. Men bristen i vården är långt ifrån löst.

Här är en bild från överlämningen av namninsamlingen:

Niklas Sandström (M), LiseLotte Olsson (V) och Peter Olofsson (S)

”Initiativet Stäng inte Asta” överlämnar sin namninsamling för att förmå Region Västerbottens politiker att återupprätta Astamottagningen imorgon, tisdag den 7 september kl 12.40 vid Regionhusets entré, till regionråden Peter Olofsson, LiseLotte Olsson och Niklas Sandström.

Asta-mottagningen var unik i Sverige. Det var den enda offentligt finansierade specialistmottagningen för sexualbrottsutsatta, utsatta för hedersvåld och partnerrelaterat våld i Sverige.

Asta-mottagningen arbetade med våldsutsattheten i fokus. Det var ett sammanhållet team runt patienterna som såg till att patienterna var trygga och trodda så att det blev möjligt att bearbeta de trauman som patienterna fått pga. våldsutsattheten. Behandlarna hade psykoterapiutbildning.

Idag har specialistmottagningen organiserats in i psykiatrins traumalinje. Borta är fokus på våldsutsatthet, trygghet och psykoterapi. Kvar är helt ordinär psykiatriverksamhet. Likadan som på alla andra ordinära psykiatrimottagningar.

Asta-mottagningen var sedd som en förebild i landet av förra jämställdhetsministern och hade mycket goda resultat. Ca 80 % av de om fått behandling på Asta-mottagningen hade inget behov av hjälp från psykiatrin ett år efter avslutad behandling. En framgångsrik metod för gruppbehandling gav Asta-mottagningen möjlighet att lägga mer resurser på de allra svårast utsatta brottsoffren. De patienterna står idag utan adekvat vård.

Patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen har båda två satt fokus på patientens medverkan till sin egen behandling och att patienten ska ha rätt att välja vilken behandling hen vill ha. Region Västerbotten har i och med denna omorganisation berövat patienterna denna rätt.

Vi uppmanar Region Västerbottens politiker att stå för de feministiska åsikter de så ofta säger att de har.

Ge även de allra svårast utsatta kvinnorna rätten att läka!

H

”Men varför fortsätter du tänka på er relation, det var ju så länge sedan nu. Du måste sluta med det, det förstår du väl!”.
Vårdpersonalen tittar på mig med vassa ögon. Jag sitter på en vårdcentral för att ha sökt hjälp för mina problem med att jag är konstant på spänn, lättstressad och ångestfylld över vardagen. Det är cirka 7 år sedan som jag lämnade en destruktiv, mörk och stundtals farlig relation bakom mig.

Gränsen var nådd när han, sittandes på min bröstkorg, skrek att jag skulle dö, för att därefter storma ut i köket och slita ut knivlådan. Jag låg kvar. Det var en märklig känsla. ”Dör jag så dör jag”. Ingen panik, bara apati där jag låg på golvet med saliv i ansiktet efter hans skrikande. Nu dog jag inte, han stängde till slut in sig i sitt sovrum medan jag låste in mig på toaletten.

Det var inte första gången, absolut inte. Stryptag var mer eller mindre vardag, han försökte kasta ut mig naken i hans trapphus mitt i natten, han lämnade mig längsmed vägkanten mitt i skogen i ett län där den enda jag kände var honom, han hade kastat mig längsmed golvet, slagit sönder tallrikar, solglasögon och slagit hål på väggar. I min värld var det jag som var problemet, även om jag någonstans förstod att det inte var såhär det skulle vara. Det tog enorm kraft att lämna, och idag är det ungefär åtta år sen.

Jag sökte hjälp för de psykiska besvären kopplade till övergreppen flertalet gånger inom både psykiatrin och allmänvården, med varierande resultat. PTSD. Till slut fick jag ett ord att nyttja för de svårigheter jag upplevde under åren. Efter otaliga vårdbesök utan större verkan så insåg jag att det inte satt i min uppfattning av mig själv och den relation jag hade levt i. Det fanns en naturlig, logisk förklaring till min osäkerhet och oro kopplade till relationer. Och efter många om, och men, hittade jag tillslut den hjälp jag så länge hade letat efter men aldrig fått. ASTA-teamet i Umeå.

Jag fick omgående en plats i en gruppbehandling. Och för första gången kände jag mig inte onormal. Vi satt där, sex tjejer med olika upplevelser relaterade till övergrepp och våld, och tre behandlare. Och det jag kände var helt okej. Det var inte farligt, det var inte märkligt. Det var trauma.

Den specialistkompetens som ASTA sitter på är LIVSNÖDVÄNDIG för personer som upplevt våld i nära relation, sexuella övergrepp och andra traumatiska upplevelser. Att montera ner en av Sveriges få mottagningar som aktivt arbetar med detta skulle få förödande konsekvenser. Traumavård behöver ytterligare utrymme och synliggörande, inte motsatsen.

Svik inte de individer som varje dag lever med sviterna av övergrepp. Det är både ett önskemål och en begäran. Varje år mördas omkring 17 kvinnor av en man de har eller haft en partnerrelation med (Unizon.se). Var inte en del av problemet. Bistå med det som behövs. Hjälp, vård och behandling av de som utsätts.
Allt annat är inhumant.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset lämnade den 30 augusti sin senaste rapport till regeringen.

En ny studie som Stiftelsen Allmänna Barnhuset överlämnar till regeringen idag visar att andelen 18-åringar som utsatts för sexuella övergrepp ökat från var femte till var fjärde sedan år 2014. Drygt var tredje flicka uppger att hon har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp under sin uppväxt.

Drygt 3 000 gymnasieelever i slumpmässigt utvalda skolor har fått svara på frågor om deras erfarenheter av sexuella övergrepp och sexuell exploatering under uppväxten. Resultaten från studien visar en stabil situation på flera av de områden som undersökts, men även en rad försämringar sedan tidigare studier.

Det har skett en signifikant ökning vad gäller förekomsten av sexuella övergrepp sedan 2014. Det är inte längre var femte elev som uppger att de utsatts för övergrepp utan var fjärde elev och det är flickor som i högre utsträckning är utsatta, enligt årets undersökning. Drygt var tredje flicka uppger att hon har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp under sin uppväxt.

– Eventuellt kan en del av ökningen handla om att det blivit lättare för ungdomar att definiera det de varit med om som övergrepp och att de därmed kunnat ange det i enkäten. Men, oavsett vad ökningen beror på så är situationen allvarlig och ingenting tyder på att den förbättras, säger Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

En större andel ungdomar än vid förra studien har skickat avklädda bilder eller filmer på sig själva via internet och en större andel av de ungdomar som haft sex via nätet hade känt sig pressade eller tvingade. Ökningen fanns hos bägge könen, men var större för flickorna.

Det har även skett en markant ökning av självskadebeteende och andelen unga som skadat sig med sex har ökat sedan föregående studie. Flickor är betydligt mer utsatta än pojkar både när det gäller självskadebeteende generellt och att skada sig genom sex.

Andelen gymnasielever som uppgav att de har sålt sex har däremot legat stabilt under tidsperioden 2004–2020/2021.

– De ungdomar som någon gång sålt sex var liksom de ungdomar som skadade sig med sex betydligt oftare utsatta för sexuella övergrepp än andra elever. En följd av att utsättas för sexuella övergrepp kan vara att utveckla destruktiva beteenden som ett led i försöken att hantera det som hänt. Genom att tidigt fånga upp de barn som utsätts för sexuella övergrepp och erbjuda dem skydd, stöd och rehabilitering kan en sådan utveckling stoppas, säger Linda Jonsson, lektor i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

Eleverna skattade över lag sin hälsa sämre än 2014. Försämringen är statistiskt säkerställd och återigen större för flickor än för pojkar. Hälsan försämrades dessutom för varje insamlingsperiod, de ungdomar som svarade efter det att gymnasieskolorna stängdes skattade sin hälsa sämre än de som svarade innan stängningen.

– Vi vet ännu inte om ohälsan minskar när restriktionerna lättar och livet återgår till mer normala former. Men det är troligt att det finns en grupp unga som kommer att behöva mycket stöd för att ta igen sådant de missat under pandemin och må bra igen, säger Åsa Landberg, leg. psykolog och sakkunnig på Stiftelsen Allmänna Barnhuset.

Bakgrund till studien

På uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset har forskare från Ersta Sköndal Bräcke Högskola tillsammans med Statisticon genomfört en kvantitativ studie bland unga i gymnasieskolans år 3. Detta är den fjärde stora nationella studien på området ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering som har finansierats av regeringen. Svaren går att jämföra med tidigare år då samma frågor har ställts vid samtliga undersökningar.

Denna studie ställer även frågor kring några nya områden, bland annat ungdomars användning av och attityder till pornografi och ungdomars erfarenhet av och kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck, synen på jämställdhet, friskfaktorer, affektreglering, funktionsnedsättning, erfarenheter av #metoo rörelsen men även frågor som hur Covid-19 med distansundervisning påverkat eleverna.

Länk till rapporten:

https://www.allmannabarnhuset.se/produkt/unga-sex-och-internet-efter-metoo/