När Lindmark ”smygbar” Sabin

Bild 1.
Stig Lindmark med bjässen Sabin efter en seger på Solvalla 1974.
Foto: Kanal 75
Bild 2
Sabin blir smygburen av Lindmark och vinner på Solvalla elitloppsdagen 1973. Invändigt Svinn och Sören Nordin.

Det är V75 i Skellefteå på lördag  – vi hinner med en till om Stig Lindmark.
2003 satte jag igång en bandspelare när jag pratade med Stig. Med facit på hand…det borde jag ha gjort fler gånger.

Innehållet i den här blogg är ett kåseri jag skrev för travnet.se i december 2003. Texten är den enda berättelse om sig själv Stig lade ut på sin hemsida då den var aktiv.
Det grämer mig att både Stig Lindmark och Berth Johansson gav mig ett muntligt löfte om att jag skulle få tillåtelse att skriva deras bok.
Jag funderade på en samlingsbok ”Norrlands guld” (arbetsnamnet).
Finansiärer söktes som höll på och gruvade sig i åratal för att komma till skott. Sedan blev det för sent.

Här kommer i alla fall kåseriet, första gången publicerat 2003 (då Stig aviserade att han skulle lägga av).

Kung Lindmark

Saluter, applåder, bugningar och strama honnörer.
Det är han verkligen värd för sin insats som yrkesman, Stig Lindmark från Skellefteå.
3.190 segrar och 64 championat (sextiofyra!), ja det där kan ni.
Vilken tränare. Och vilken människa.

Stig känner mig bara ytterst flyktigt. Jag är en av alla dessa journalister som ringer då och då och vill höra sig för om Chanserna.
Aldrig en avmätt eller syrlig ton efter ett helt liv med tjatet i telefoner och på stallbackar.
– Vad tror du om den, Stig?
Han måste ha hört den frågan en miljard gånger under åren. Ändå orkar han, eller snarare vill, berätta. Om sina chanser, om sina hästar, om kommande lopp – och lopp som utspelade sig långt innan många av oss var födda eller ens påtänkta.

Farbröderna berättade
Lite nyfiket närmade man sig Stig Lindmark, Berth Johansson med flera norrlandsprofiler då man började gå på trav som 14-åring.
Hängde med på stallbacken tillsammans med travsekreterarens son Håkan Boström för att kolla till hästarna och höra farbröderna berätta.
Det var ofta de tog sig tid och skojade.
Berth gick i pension för något år sedan. Snart är även Stig där (kommentar: det här var som sagt 2003). Två travlegender och stora historieberättare.
Men faktiskt hur olika som helst på banan. Berth var spårsnål och smög med sina hästar, Stig var/är mera en anfallare och hade också tränat sina hästar för att tåla lite spår på vägen. Stig har nästan alltid gått på knock.

Stig kom igen
I mitten av 1990-talet fick Stig något åt hjärtat och segnade ner från sulkyn i (klar) ledning på upploppet en vinterkväll på Solänget med hästen Bråna Express.
Beskedet att Stig var på gång igen efter operation kom på omvägar några månader senare.
Stig hade sagt:
– Nu måste jag börja köra igen, loppen har börjat bli så uppullade på slutet.
Ständigt den där glimten.

Lågan klar
Det är hustrun Birgitta som brukar svara när man ringer efter stalltid och ursäktar sig. Aldrig några problem.
– Stig står i duschen. Men vänta…här kommer han. Stig, det är tidningarna.
Den gången stod han i badhandduken i hallen och berättade om sina chanser. I säkert tio minuter. Ville fatta mig kort för att störa så lite som möjligt, men Stig hade fått upp ångan. Det var något om en häst som inte gått så bra på slutet.
– …men snart ska det nog börja lösa sig för den här också. Ge honom ett par tre lopp bara.
Vilken beundransvärd låga efter ett helt liv med hästarna och alla frågvisa människor.
När det handlat om någon häst Stig inte alls varit nöjd med (och läget känsligt) har han informerat om det också.
– Mellan dig och mig, det här är ingen vidare bra häst…
Mellan raderna. För att spara snacket. Då vet journalisten ungefär hur han/hon ska behandla hästen i rankingen. Snabbt och informativt.

Den ”oslagbare” Sabin

Snart går Stig i pension och det mesta har redan skrivits om Skelleftetravets store.
Vi låter därför Stig själv berätta en av sina många historier från förr.
Vi styr in honom på den gången kallblodet Sabin, 182 segrar på 343 starter mellan 1964 och 1975 kom till Solvalla nedtränad och helt ur form en elitloppshelg i början av 1970-talet…

Lindmark berättar:
”Pappa Henrik (ägare och även tränare/kusk till Sabin i början) hade lovat att Sabin skulle ställa upp i ett storlopp trots att Sabin inte alls var i form. Han brukade inte starta på brodd överhuvud taget och hade ställts av i december. Det här var framåt vårkanten någon gång och Solvalla ringde 14 dagar innan loppet skulle gå. Det där var ju ett omöjligt projekt, Sabin skulle stå med 40 eller 60 meters tillägg. Sören Nordin hade fått in en häst som hette Svinn från Gottås från Östersund som stod start”.

Sören Nordin hade specialtrimmat sin häst Svinn och enligt Stig var det ett ”väldans skriveri i tidningarna” om något rekordjobb som Nordins häst hade svarat för någon vecka innan storloppet på Solvalla.

”Trött och slut”
Lovat var lovat. Sabin fick åka till Solvalla trots att Stig helst sett att han hade hållit sig hemma. Ägarfamiljen Lindmark från Skellefteå höll masken. Trots allt var det den väldelige och oslagbare Sabin som skulle starta.

Lindmark:
”Det otrevliga var att Sabin blev så helsickes het i loppet eftersom han inte hade startat på så länge. Han var inte alls mogen och jag kände mig väl egentligen slagen direkt då han på de första 500 metrarna hade tappat ytterligare 20 meter. 600 kvar låg vi sist – med Svinn och Sören i ledningen”.
Stig berättar att det, ”hur det än var”, började bita för Sabin i spåren genom sista kurvan. Jättefavoriten hade heller inga problem att springa fram utvändigt om andrahandsfavoriten.

Lindmark:
”Vi hann upp Svinn ungefär 200 kvar och fick direkt en längd på honom i andraspår. Men där var det stopp. Sabin hade dålig kondis och var trött och slut. Tvingades sitta och ”bära” min häst och överdrev det där så att det från sidan skulle se ut som om jag hade mycket att köra med och bara höll inne Sabin”.
Att Sabin nästan raglade av trötthet var det ingen som märkte, allra minst Sören Nordin som slutade köra på sin häst när Sabin hade ”kopplat grepp”. Respekten för Sabin var stor.

Lindmark igen:
”Sabin var ju så jäkla slut att det inte var klokt. Men jag lutade mig bakåt och smygbar liksom hästen – för hade jag släppt av honom så hade han galopperat. Några meter före mål var Sabin helt tom. Trots att Sören hade slutat köra på sin häst så kunde Svinn kontra på insidan och i mål blev det hårt. Målfoto”.

Krafter sparade…inte
Efter mållinjen blev Sören Nordin lite brydd, berättar Lindmark.
”Sören började väl ana något och körde därför upp mig innan jag skulle segerdefilera med Sabin och frågade:
– Lindmark, visst hade du kvar i Sabin?!
– Jo jo, svarade jag, HUR MYCKET SOM HELST.
– Jag TÄNKTE väl det! sa Sören – och så for han åt stallbacken till”.

Slut på bandet från intervju med Stig Lindmark