När jag sprang på Vincennes

Tummen upp från Örjan Kihlström efter segern i Prix d’Amerique. Blöt i bakgrunden går jag.
Foto: Lars Jakobsson

Om man gillar trav är det inte fel att ha varit med om två av de mest minnesvärda loppen i historien. Sett med svenska ögon då. Jag var publik och stod på E-läktaren på Solvalla i maj 1994 när Copiad besegrade Pine Chip i den där Duellen med stort D.
20 år senare jobbade jag då Maharajah skrällvann Prix d’Amerique i Paris.
Inte allt för många svenskar var på plats den gången. Jag var där och har räddat undan bevisen. Förutom ett par jeans i garderoben, prickiga av kolstybben, har jag bilden ovan.
2014 hade jag jobbat där nere tre omgångar och hoppats att något stort skulle hända. 2010 (Oyonnax) och 2011 då Maharajah slutade tvåa bakom Ready Cash samt 2013 då Royal Dream vann och Maharajah blev oplacerad.

Nu stod vi på stallbacken. Ingen visste var Maharajah stod formmässigt. Det skulle bli hästens sista försök i världens tuffaste löpning. Det regnade. Kanske kunde det bli en tredjeplats…

Stefan Hultman har fått tag på Öööörjan! I bakgrunden Thomas ”Blomman” Blomqvist bakom kameran och Tony Ryttar i kostym
Foto: Lars Jakobsson

Texten nedan är en intern krönika jag skrev dagen efter loppet.

Rubrik: Vi bara sprang på Vincennes

Helt plötsligt var vi ute på banan och sprang i regnet.
Jag såg loppet på stallbacken upptryckt mot en vägg och tyckte väl att det såg väldigt bra ut för svenskt vidkommande.
…men det var då faen också att Maharajah skulle bli fastlåst i ledarryggen. Så typiskt liksom.
Någon minut senare befann jag mig själv springande på banan. Sedan sprang vi där av och an mellan Hultman, Kihlström, Lisa (skötaren) och Maharajah.
Ett franskt tv-team (tror jag det var) var först framme vid Hultman.
– I’m so happy! Fantastic!
Tony och ”Blomman” hade sprungit åt andra hållet för att fånga Kihlström och Maharajah för tv.
Även Hultman ville ha tag på duon som hade gjort det.
– Var är HÄSTEN?! Och ÖRJAAAN!!!

Fotografen Lasse fick stopp på sina blixtar på grund av regnet. Jag halade upp min lilla, immiga och tänkte hjälpa till. De bilderna blev katastrofala. Som tur var fixade Lasse biffen ändå genom en snabb inställning i kamerorna. Sedan sprang vi igen.
– Grattis Kihlströööööm!!!

Ett gällt skrik hördes från staketet som bröt igenom allt annat skrål.
Maharajah fick gå av sig lite på Vincennes långa upplopp i närmare en halvtimme efter segern.
Några svenskar hade tagit sig fram nära banan när Örjan Kihlström fortfarande satt bakom hästen. Ett gäng från Växjö som tyckte att händelsen var lika overklig som alla andra.
– Hade ni lirat nåt då? undrade jag.
– En sjuhundring vaaar! sa de fyra-fem där på andra sidan staketet.

Stefan ”Tarzan” Melander, gamle Prix d’Amerique-vinnaren ni vet, hade kameran med sig och ville ha en så bra bild som möjligt av Kihlström och Hultman framme vid podiet.
– Handlar’n, handlar’n – flytta dig närmare Örjan!

Podiet ja. Jag är den blödiga typen och det var helt klart läge att bli lite gråtmild där efter Maharajahas seger i Prix d’Amerique. Samtidigt gällde det att hålla koll på bitarna (samt försöka komma åt att ge Maharajah en snabb klapp så att jag skulle ha något att berätta för dottern när jag kom hem vilket jag lyckades jag med).
Det var först när hela vinnarskocken stod uppe på podiet och svenska nationalsången spelades som det kom lite vått i ögonen på mig.
Margaretha Wallenius-Kleberg, uppfödare och en lady som satsar-på-travet, stod och sjöng Du gamla, du fria och höll ena handen på hjärtat.

(Slut på kåseriet ”Vi bara sprang på Vincennes”)

Claes Kärrstrand på plats på Vincennes Maharajah-årgången 2014.
Foto: Mikael Wikner

Så klart var fotografen Claes Kärrstrand på plats den där Prix d’Amerique-dagen 2014. Jag tog en bild av ”Kärran”.
Claes diabetes gör att han håller sig hemma den här vintern.
(Rekommenderar artikeln ”Den envise fotografen” i Travrondens vinternummer som kom i går!)

Franske stjärnan Bellino II kliver undan till seger i Prix d’Amerique 1976. Det blev tre raka i loppet åren 1975, 1976 och 1977 för Jean Rene Gougeon. Maurice Macheret tränade.
Bellino II är en ur en trio hästar Claes Kärrstrand minns bäst under alla de…blev det 35-36 Prix d’Amerique-årgångarna han var
på plats för att jobba.
Bellino II var en stjärna och vann även montéloppet Prix de Cornulier när han stod på toppen där i mitten av 1970-talet. Hästen dubblerade alltså. Inte kattskit.
Jag pratade med Kärran om PdAen gång och han nämnde då tre vinnare av alla han samlat på sig.
– Ourasi, Ideal du Gazeau och Bellino II minns jag nog bäst. Det var en jäkla uppståndelse när de vann också, populära som de var i Frankrike.
Ourasi var förstås den som det var mest runt om kring, sa Kärrstrand den gången.

Några vintrar i Paris har det blivit. Men han började tröttna redan 2014. Kärran har alltså jobbat 35 eller 36 vintrar i Paris.
– Det är ett fantastiskt lopp, Prix d’Amerique. Men det är ett jäkla liv egentligen. Mycket folk. Man får fasen slåss för att jobba!