Leif GW Persson i tv-programmet Veckans brott

”Leif GW och Stig H på travet”
Se där en riktig dragarrubrik!
Du kunde inte motstå den va?

Professor Leif GW Persson används hela tiden som ammunition till rubriker i våra kvällstidningar och eftersom det bara fortsätter måste det ju fungera.
GW är arg på Björn Ranelid och GW har bantat och GW om det senaste fallet…

Själv kan jag aldrig bli riktigt less på den här mannen och skulle gladeligen betala för att sitta och prata med honom över en kopp kaffe.
Jag kanske inte skulle vara beredd att punga ut med 16 700 kronor som artisten Justin Bieber tog för det dyraste VIP-paketet när han var i Sverige (plats på konserten och selfie) men kanske ett par tusen ändå?

Leffe GW är underhållande när han är lite gramse och är en sådan man gärna lyssnar till.
Då får det handla om nästan vad som helst.
Han har knäckt konsten att vinna på trav också. Hur nu det har gått till?

Jag småhulkade mig igenom professorns bok ”Gustavs grabb”. Vad fint han skriver om sin pappa. En vacker beskrivning av knegaren Gustav och hans son.
Mamman däremot. Herregud vilken kapning av modern. Leif GW gör verkligen upp med sitt förflutna i boken.

Den där knastertorra humorn han har. Jag kan skratta ihjäl mig.

Han nämner spel på trav också, lite kort så där. Och jag förstår inte ett dugg. Vad menar GW? Kan han inte lära ut tricket bara till mig.
Citat…”de få gånger jag spelat har jag för övrigt alltid vunnit pengar på att göra det. Som när jag spelat på hästar, till exempel, och utnyttjat det faktum att jag inte vet ett dugg om hästar men en hel del om spelteori och sannolikskalkyler och att det tydligen finns helt öppna lopp trots att få riktiga spelare tycks ha fattat det”.

Öppna lopp? Jag blir inte klok på vad han menar.
Det kanske är det vi ska prata om när vi fikar någon gång?

Stig H Johansson är ett annat rubriknamn som håller. Jag bläddrar i de gamla tidningsläggen på Västerbottens-Kuriren för min forskning om lokalhistoria.
Kommer då ofta på mig själv med att stå och läsa om gammalt trav.
Uppslaget ovan är till exempel från juni 1982 på Umåker. Stortrav och full V65-omgång i Umeå och jag var där och lirade mina 10 vinnare och plats och kollade på de fina hästarna.

Vi stod vid staketet den här tiden för att komma riktigt nära alltsammans. Bortre lång syntes inte så bra, upploppen desto bättre.

Stig H var den störste och jag kommer ihåg dubbelsegern han tog på V65. Lass Safari var favorit och allt var i sin ordning. Men hur kunde folk släppa upp Stig H till 14 gånger pengarna på vinnarspelet med en häst som hette Poster?
Minns att vi diskuterade det där ganska högljutt. Stig H liksom. Det var ju bara att lira!
Märkligt. Andra gången han körde på Umåker, stor affischpojke i annonserna – och så får han vinna med en 14-oddsare .

”Det är sannerligen inte ofta Stig H vinner till ett så högt odds”, skrev Sixten ”Blombacka” Jonsson, signaturen ”Six” i Västerbottens-Kuriren.
Blombacka täckte det allmänna på VK:s travuppslag måndagen efter V65-lördagen. Ordinarie travskribenten Kjell ”Bergis” Bergström skrev referatet som vanligt.
(Jag intervjuade Bergis om en sak för en tid sedan, till en kommande travblogg).

V65-raden på Umåker, juni 1982
Gay Key – Torsten Forsell, vinnarodds 19,40
Poster – Stig H Johansson, oddset 14,45
Lass Safari – Stig H Johansson, oddset 2,60
Keeneland – Berth Johansson, odds 1,59
Hambest – Per Jonsson, odds 7,76
Al Joe – Berth Johansson, odds 1,99
Omsättning 10,8 miljoner
601 kuponger med sex rätt fick 5 856 kronor för sexorna, fem rätt gav 139 kronor.

Keeneland vann säkert från ledningen som omgångens största favorit.
Umeåägde Attack Dirt och Jan-Erik Eriksson var bra trea i silverloppet där Lass Safari vann.
Skarvar och Gran var den stora frågan i kallblodens uppgörelse. Viggo Best och Hambest stod med tillägg och skulle få det för tufft trodde man. Nu galopperade båda och Hambest befäste sin position som bästa kallblod i landet just då. Viggo Best spurtade till andrapriset.

Men en dubbel alltså till Stig H som hade med sig fyra hästar till Umåker.
Johansson hade gjort lumpen i Umeå men det var bara hans andra tävlingsdag på travet i Björkarnas stad.
– Jag är mycket nöjd med den här resan. Synd bara att det alltid ska vara så bråttom, sa Stig H som hade lust att stanna till lite för att se sig om i stan.
Dan efter skulle han köra i Danmark, US Thor Viking startade i Copenhagen Cup, så det var bara att skynda vidare.

Stig H Johanssons barn rider och han har besökt Umeå ett par gånger i samband med hopptävlingar berättade han för mig en gång.
Stig H:s tid med hästar på kavalleriförbandet K4 kommer här nedan. En Historieskola jag skrev för Västerbottens-Kuriren i november 2016 och som egentligen ligger bakom så kallade ”betalväggar”.

Stig H Johansson i början av 2000-talet. På den här tiden gjorde han reklam för Rylan Vision, ett företag som försåg bland annat totomatombuden med tipsmagasin i tv.
Foto Kanal 75

Rubrik: Tuff tid för Stig H på K4
(Historieskola av Mikael Wikner i VK,  publicerad november 2016)

Stig H Johansson hålls av många experter som världens genom tiderna främste travtränare.
Han gjorde lumpen med hästar på K4 i Umeå och fick vara med om testerna som ledde till att armén bytte ut hästarna mot bandvagnar.

1963 ryckte Stig H Johansson in på K4 i Umeå. Tidigare samma år hade han tagit sin första seger som kusk och inlett en karriär som pågår än i dag.
6 222 segrar i sulkyn blev det för stortränaren som slutat köra lopp och numera bara tränar hästar.
För ett par år sedan var Solvallatränaren på återbesök i Umeå. Barnen är aktiva inom ridsporten och mellan några tävlingar passade han på att se sig om i staden.
– Jag var och körde där K4 låg tidigare men det hade byggts så mycket att det inte fanns en chans att känna igen fältet där kasernerna och stallarna låg. Umeå har verkligen blivit en stor stad, säger han.
VK:s Historieskolan har tidigare skrivit om Olof Palmes värnpliktstid på K4, åren 1945-1946. Palme fick en gata uppkallad efter sig på Dragonfältet där det även finns vägar som Ridhusgatan och Dressyrgatan.
Stig H Johansson kom till K4 som 18-åring 1963. Moder Svea kallade – men den unge mannen från Forsa i Hälsingland var inte särskilt begeistrad.
– Jag hade börjat jobba som lärling och nyss tagit min första seger, så det kändes inget vidare att rycka in. Men eftersom jag ändå var tvingad sökte jag mig till något jag gillade: hästarna. Jag lärde mig sko på K4 och fick gå en hovslagarutbildning och det har jag haft nytta av hela livet. Jag skodde mycket själv så länge jag hade rygg till det, säger Stig H Johansson.

På Norrlands dragonregemente, K4, handlade mycket om hästar. K4 var vid tiden det enda kvarvarande kavalleriförbandet i landet – och ett av de få i världen – som utbildade beridna hästjägare.
Där utbildades mot slutet årligen 400 ynglingar. 1967 utbildades de sista värnpliktiga i beridna jägarförband vid Norrlands dragoner. Sedan började armén motoriseras.
Övergången till bandvagnar hade föregåtts av en långvarig ”jämförande verksamhet”, som det hette. 1965 togs beslutet om att köpa in fler och bandvagnar.
VK skrev ”Bandvagnsbeslut avhästar nu K4”. De jägarförband som Norrlands dragoner utbildade för arméns krigsorganisation skulle framledes utrustas med bandvagnar i stället för hästar.

Stig H Johansson tio månader på kavalleriregementet blev tuffa. Hans utbildning till soldat infann sig nämligen tiden då hästar skulle vägas mot bandvagnar.
Ur VK: ”Härvid har de båda transportmedlens för- och nackdelar studerats. Chefen för armén har kommit fram till att bandvagnen är det bästa fortskaffningsmedlet”.
Testerna ute i fält beskrevs som hårda och realistiska. Häst- och bandvagnsutrustade förband fick tävla och sattes på avgörande prov.
– Vi låg på övningar i fält större delen av tiden. Minns många övningar i Kiruna bland annat där vi skulle se vem som tog fortast fram på skaren – hästarna eller bandvagnarna. Hästarna var chanslösa naturligtvis och det var löjligt rent av att jämföra så, säger Stig H Johansson.
Han minns långmarscherna då han hade ansvaret för skoningen av hästarna.
– Det blev många tappskor efter vägen med så många hästar. Så det blev många stopp. När jag hade jagat ikapp de övriga och kom fram trött till lägret, var det ofta tid att bryta upp och fortsätta. Tiden på K4 var hård men jag lärde mig mycket, säger Stig H.

Håkan Ahlqvist vid staketet på Solvalla 1999 Foto: Kanal 75

Hästsportjournalisten Håkan Ahlqvist känner ni från trav- och galoppsändningarna förr om åren. Samt från Travronden och diverse vinnarcirklar i landet (exempelvis intervjuare i Solvallas vinnarcirkel 1985 -2000).
Pappan Rune var redaktionssekreterare på Travronden 1936 -1990.
”Lill-Ahlen”, som Håkan kallas ibland, har varit med i alla upptänkliga hästsammanhang.
Utom då att sitta bakom en häst, höll jag på att skriva.
Jodå, Håkan Ahlqvist, har kört lopp han också, av typen jippolopp som var vanliga fram till 1980-talet någon gång.

En seger blev det på tre körda lopp – den med Pasell på Umåker i maj 1979.
Tioårige valacken Pasell tränades av Anders Lindqvist som hade lockat upp Travronden-medarbetaren Ahlqvist från Stockholm med löftet om att Pasell inte skulle gå att slå.

– Kontentan av Pasells seger är Anders Lindqvist är landets bästa travtränare. Den ende som tränat bra nog så till och med jag kunde vinna. Det brukar jag påtala för alla som orkar höra på, säger Håkan Ahlqvist.

Pasell stod med 40 meters tillägg i Pingststjärnan för hästar med högst 50 000 kronor intjänade, körda av press- och idrottsmän.
Lätt seger till oddset 2,27.
– Hästen som kom tvåa ledde i sista sväng och jag kom med full fart och…ja resten är historia kan man säga. Pasell hade en bra långspeed och hade ju vunnit flera lopp före det där så i den där konkurrensen var hästen ju skyldig att vinna oavsett vem som körde.

Handlade det om ett oerhört adrenalinpåslag alla pratar om, eller blev du bara paff över att du vann?
– Nja, på den tiden hade man inte den typen av ödmjukhet i kroppen att man tänkte att man kunde förlora utan jag åkte ju dit för att vinna. Anders hade ju lovat seger också. Jag fick en buckla som jag fortfarande har ståendes i hallen och lägger småmynt i när jag kommer hem om dagarna. Så jag tänker rätt ofta på det där, säger Lill-Ahlen.

gg

Anders Lindqvist minns loppet…eller så hakar han på och bara låtsas.
– Det där glömmer man ju aldrig! Det var en tränarbragd att få Ahlqvist att vinna lopp. Pasell hade ett stort steg. Han var inte stor men han hade bra spänst och såg mycket större ut på banorna än hemma i hagen, säger Lindqvist, med 1 359 segrar som kusk då han lämnade Sverige för Frankrike 1997, medlem av Tusenklubben 1990, vid 38 års ålder.

Tillbaka till Håkan Ahlqvist som i dag jobbar på Solvallas sekretariat. En medlem av Enseger-klubben.
– Jag körde lopp i Umeå året innan också av samma typ och då var jag tvåa med Dan Dalf, en häst som även den tränades av Anders. När jag körde av banan med Pasell in på stallbacken stod det en gubbe där och var sur och ropade något i stil med att ”ska det vara nån sport det där, när bästa kusken får bästa hästen!”. Då hade jag kört tre lopp i mitt liv, säger Håkan Ahlqvist och skrattar.

Tvåa i Pingststjärnan – för press- och idrottsmän – slutade Skellefteå AIK-spelaren Christer Johansson med hästen Jozo Boy, trea Earl Evling med radiomannen Lars Sundström från Radio Västerbotten i sulkyn.
Kuriosa är att Christer Johansson ersatte, Per ”Tjuven” Johansson på Jozo Boy. Skellefteå AIK:s störste genom tiderna Hardy Nilsson slutade oplacerad med Scott Star.
Den kedjan – Johansson-Johansson och Nilsson – brukar sägas vara den största anledningen till att Skellefteå vann SM-guld 1978.
Kuriosa 2: Christer Johansson har också gjort sig ett namn, främst som tränare till segerrika hästarna Mexi Khan och Chili Khan. Den senare – Chili Khan – är mamma till stjärnan Maharajah.

Västerbottens-Kurirens mångårige travskribent Kjell Bergström var med i loppet, så även Björklöven-spelaren Karl Ahlander, Lars Åkerlund (Öviks Allehanda) och Sören Nilsson (Västerbottens Folkblad).


Speedy Min (pilen) slutar tvåa i Elitloppet 1981 med Karl-Gösta Fylking i sulkyn. Leopold Verroken vinner med Jorky. Foto: Kanal 75

Vi kan inte släppa Håkan Ahlqvist utan att prata Speedy Min – en av de mest framgångsrika hästarna från Umåker genom tiderna.
Gunnar Lindgren från Umeå tränade och ägde Speedy Min som faktiskt slutade tvåa i Elitloppet 1981 bakom franske storfavoriten Jorky.

Speedy Min hade vunnit SM-loppet på Åby året innan och Håkan Ahlqvist på Travronden trodde att hästen skulle göra utmärkt bra ifrån sig även på sprinterdistans.
Ahlqvist var med och ryckte i trådarna för att Speedy Min skulle få en plats i Elitloppet.
– Jag hade bra kontakt med Gunnar Lindgren och för Gunnars räkning kontaktade jag elitloppspromotorn Rune Stolt. Speedy Min var ju inte alls känd som någon sprinter och Rune Stolt sa att visst är det en bra häst men jag har inte sett tillräckligt. Han ville se mera, berättar Håkan Ahlqvist.

Rune Stolt, ”Mr Elitloppet” kallad, villkorade uppstickaren Speedy Mins medverkan i Elitloppet 1981. Håkan Ahlqvist föreslog en matchning veckorna före det stora slaget.

– Rune sa att Speedy Min var tvungen att vinna gulddivisionsloppet på Åby helgen innan. På den tiden var det loppet samma som Gävle är i dag, alltid veckan innan och alltid ett sprinterlopp. Ett elitloppstest även om det inte fanns en biljett som väntade på vinnaren som det gör nu. Det här var ett lopp som visade att man hörde hemma i Elitloppet helt enkelt.

SM-mästaren Speedy Min skulle visa sig på styva linan på sprinterdistans. Tiden var knapp och för det första gällde det att få hästen ner till södra Sverige för att slippa alla resor.
Håkan Ahlqvist hittade ett lämpligt lopp i Halmstad, ett sprinterlopp för alla hästar.
– Gunnar var med på att det måste till ett lopp innan Åby och det blev det här loppet i Halmstad.  Jag att det finns en kille där nere som inte är blyg, vi ska fråga honom, han är visserligen lärling men han är jäkla bra på att köra. Det var Lennart ”Kusken” Forsgren.
Jag pratade med honom och sa att din uppgift är att köra banrekord med hästen som behöver få fart i kroppen och visa upp sig. Och visst blev det banrekord med Speedy Min i Halmstad. Därefter satte sig Karl-Gösta Fylking upp och vann loppet på Åby mot ett meriterat gäng. Då var saken klar, Speedy Min var given i Elitloppet, säger Håkan Ahlqvist.


Speedy Min.

Gunnar Lindgren, den framgångsrika amatören från Umåker, kan stoltsera med en andraplats i Elitloppet. Jorky var en gigant från Frankrike och i en klass för sig men resten slog alltså den lille käcke Speedy Min (i försöket körde Karl-Gösta Fylking i ledningen och slutade trea).
Lindgren och Fylking fortsatte sedan till Danmark med Speedy Min där det blev en tredjeplats bakom Jorky och Ideal du Gazeau i Copenhagen Cup och en andraplats efter galopp i ”Elitlöpet”.
Gunnar Lindgren har förstås massor att berätta om sin karriär. Jag hoppas få återkomma till Lindgren i den här bloggen när jag pratat med honom.