Lindgren engagerad ända till slutet

Västerbo Loveboat vann Speedy Mins Minne på Umåker 2015.
Gunnar Lindgren delade ut pris och fotograferades med Erik Adielsson.
Foto: Peter Hegethorn, VK

Peter Fahlén, Umåkers sportchef på Umåker, kände Gunnar Lindgren väl.
Ett år fungerade han till och med som privattränare åt travprofilen från Umeå som i veckan somnade in, 88 år gammal.

– Det var väl runt 1985 som jag tränade åt Gunnar under en period då han inte hade någon av sina större stjärnor igång. Det var Black Frost och Janne Flax de bästa hästarna hette då och de tillhörde ju inte alls någon av hans bästa, säger Peter Fahlén.

Enligt banans beräkningar ägde Gunnar Lindgren en bit över hundra hästar genom åren. Hamra, med 113 segrar på 241 starter, och elitloppstvåan Speedy Min var de två bästa.
Gunnar Lindgren var stammis på Umåker in i det sista och missade aldrig något av travsällskapets större medlemsmöten.
– Han var mycket engagerad och hade på slutet en idé om att han ville belöna kuskar som tog sin första seger på just hans bana Umåker. Gunnar hade ett varmt hjärta. Han månade om folk och intresserade sig för andra människor. Vi på sekretariatet blev exempelvis bortskämda med att han ofta kom förbi med fika, säger Fahlén.

Gunnar Lindgren var affärsman och sålde bland annat Umesläpet i travets Sverige. Han drev även bilskola.
– Han var en affärsman med många järn i elden och tog hjälp med hästarna för att hinna med allt. Med tanke på att han hade Speedy Min och Hamra, en av varje ras, visar bara det hur duktig han var som amatör.

Hamra och Gunnar Lindgren. 

Under en travdag på Umåker här i vinter bjöd jag in mig själv vid bordet på restaurangen där Gunnar Lindgren brukade sitta med vänner.
Med över hundra egna hästar kan det bara svårt att bestämma sig…men som jag uppfattade det hade Lindgren Hamra som sin absoluta favorithäst av alla han ägt, tränat och kört.
Kallblodsstoet Hamra vann 113 lopp på 241 starter. Lindgren körde henne själv till över hundra segrar och berättade att det gällde att köra på speed, Hamra var mycket snabb.

I en tidigare blogg skrev jag om Hamras överlägsenhet men att Hans Parkén en gång fick det till att hans Panor var den bättre. En rolig historia Lindgren själv berättade många gånger.

http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2017/06/02/speedy-min-pa-mitt-spel-fran-alga/

Hamra inledde karriären hos Dannero-amatören Nils Dahlberg för vilken hon tog sin första seger och hann med tio segrar som tre- och fyraåring (nio hos Holger Skoglund på Bergsåker) innan Gunnar Lindgren fick köpa henne. En bra affär!

En sparad Expressen från 1992.

Under kvällen med Gunnar Lindgren på travrestaurangen kom Karl-Gösta Fylking upp några gånger. En av Sveriges första lånekuskar hjälpte Lindgren med Speedy Min i Elitloppet med flera större lopp.
(Min blogg om Speedy Min och Elitloppet
http://blogg.vk.se/wiknerstrav/2018/01/05/lill-ahlen-pasell-och-speedy-min/ )

Jag letade fram den här sparade tidningen. ”Korpen”, som Fylking kallades, segnade ner efter ett segerlopp på Solvalla 3 februari 1992.
Småspelarnas vän vann sitt sista lopp med Pagan. Någon minut efter målgången föll han från sulkyn och var död. Lars Jakobsson tog bilden på målgången som Expressen köpte och drog på hela förstasidan dagen efter.
Liza Marklund, senare deckarförfattare, skrev artikeln.

Karl-Gösta Fylking (vinnare av 1.160 lopp) var en skämtare och jag frågade Gunnar Lindgren om berättelsen stämde; den man hört om när Lindgren och Fylking stod på Arlanda inför en resa i Europa med Speedy Min.
Fylking höll upp sin plånbok innan de gick på planet och bad om hästägaren Gunnar Lindgrens uppmärksamhet.
– Titta på den här ordentligt nu Gunnar, för det blir sista gången du ser den på den här resan!

Fick historien verifierad av Lindgren som skrattade gott.

Avslutar med ett underbart klipp från Västerbottens-Kurien en kall januaridag 1958. Där för 60 år sedan var det inte allt för ovanligt att ta sig fram med häst på gatorna. Bilden är från en gata vid Gammlia i Umeå.
”I minus 20 grader var det kontraster – några har det ruggigt bra och andra bara ruggigt”, konstaterade fotografen Harry Lindwall.