Kaffe utan Lindqvist

Anders Lindqvist vid kaffemaskinen i januari 2010. 
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

Frusna själar har alltid kunnat värma sig i Anders Lindqvists borg på träningsanläggningen Grosbois en bit utanför Paris. Kaffemaskinen inne i det lilla kontoret har varit räddaren i nöden när vintern slagit fel (eller är det rätt?) i Frankrike.
Lite konjak eller whisky i kaffet har gått att få vid större travhelger som den med Prix d’Amerique.

I vinter kommer Lindqvist inte att vara med och bidra till det trevliga surret vid sin kaffemaskin. Han är fortfarande matt efter operationen och måste vara noga med att inte dra på sig infektioner och förkylningar.

– Jag kommer att försöka hålla service för mina gäster. Däremot kommer jag inte att hålla personlig service, utan försöka hålla mig för mig själv för att inte råka ut för några smittor.
Det kommer att vara öppet här och vi försöker ordna lite trevligt för alla som dyker upp –  men det blir utan mig, berättade Anders när jag pratade med honom i förmiddags.

Världens snällaste Umeåbo i exilen gör alldeles rätt i att vila och pigga på sig. Det brukar annars vara håll igång i borgen med folk i en strid ström från både när och fjärran. Soffan full av hästskötare, transportörer och kompisar från travets Sverige.
Trond Andersen har jag sett i nattsärken gående nerför trappan från sovrummet,  John D Campbell på kaffe hemma hos Anders och Iona, Heinz Wewering studerande travtavlor.
Men ingen har kunnat sköta kaffemaskinen som Lindqvist. Den hakar upp sig ibland.

– Jag håller på att lära upp personalen på maskinen, så det kommer att lösa sig. Inget trav blir det för mig heller på plats. Jag kommer inte att åka till Vincennes förrän kanske till finalen av vintermeetinget i februari. Det blir tv:n och datorn för mig i år, säger Lindqvist.

Heinz Wewering dricker kaffe hos Lindqvist i januari 2010.
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

En gång fick jag ihop ett reportage genom att ställa mig vid Anders Lindqvists kaffemaskin en timme och skildra det jag såg under en helg med Prix d’Amerique.
Det här var 2010 och det var då Heinz Wewering, världens genom tiderna segerrikaste kusk, var en av många besökare som syntes i vimlet med en kaffekopp.
Den tyske travtränaren (närmar sig sjuka 17.000 segrar!) hade nyss fyllt 60 där för åtta år sedan och fick en gratis kopp kaffe av sin svenske kollega när det blev känt. 30 cent, tre kronor, var annars priset för en kopp den gången.
Björn ”Skräcken” Linder och Lena ”Sirocco” Berglund var andra som kom förbi timmen jag stod där.
Sirocco stod och trängdes med kollegerna Anu Halme och Petra Ekh, en trio med var sin värmande kopp kaffe i händerna.

– Det finns inget fik här så jag är ofta här och värmer mig i Lindqvists kontor. Nu när det är kallt och ruggigt är det helt perfekt. Varför envisas fransmännen med att köra världens största travlopp just tiden då vädret är som sämst i Paris? sa ”Sirocco” 2010 då hon fortfarande jobbade åt Stig H Johansson. I våras slutade hon för att trappa ner med Eva och Jonas Klebergs dressyrhästar – detta efter 36 år som hästskötare hos Stig H.

Anders Lindqvist är inne på sin sjätte eller sjunde kaffemaskin sedan han flyttade till Frankrike för 23 år sedan.
– Ett tag hade jag gratis kaffe för alla som kom hit. Men när det börjar kosta 16 000 kronor i månaden och folk kom från hela Grosbois – ja, från hela världen för att ryktet gick om gratis kaffe så var jag tvungen att ställa om maskinen i betalningsläge, säger Lindqvist.

<<<<fortsättning Lindqvist i borgen

Varenne hyrdes in i borgen hos Lindqvist inför sina starter i Prix d’Amerique.
Foto: Martin Langels, TR Bild

Linkan uppskattar att ett hundratal svenska travtränare har bott i borgen under åren. Och då räknar vi inte in alla som varit hyresgäster med sina hästar.
2001 och 2002 hyrde Jori Turja in (som jag tycker) världens genom tiderna bästa travare Varenne i en av boxarna. Det blev två raka segrar i Prix d’Amerique.
Intresset för Varenne var stort. Suget efter kaffe lika så. 2001 och 2002 tvingades man sätta in en extra kaffemaskin i kontoret på Grosbois.

Under åren har det blivit ett tiotal starter i Prix d’Amerique för hästar Lindqvist tränat. Huxtable Hornline och Louise Laukko är exempel på lindqvistska djur i det stora loppet. Bästa placeringen är en femteplats 2000 med stoet Fee de Billeron.

Göran Jerreholt med Jean Michel Bazire på Solvalla 2008.
Foto: Maria Holmén, TR Bild

Göran Jerreholt var en kämpe och en av de vänligaste själarna på jorden. I veckan avled ”Hjärtat” som alla kallade honom i en ålder av 64 år efter att ha kämpat med sin sjukdom i många år.
Det blev en sådan sorglig dag. Jerreholt finns inte mer. Han sörjs av stora delar av travets Sverige och bland kollegerna var det nog travjournalisten Lennart Persson den som kanske stod ”Hjärtat” närmast. Persson var min chef perioden 2002-2008 under min tid på travnet.se.
Hjärtat” extraknäckte hos oss på Daytime/travnet som översättare, så gott som halvfransos efter alla sina år i Frankrike.

Jerreholt log alltid sitt snällaste när jag brukade ställa standardfrågan inför Elitloppet om vilken häst han trodde skulle vinna.
– Jag tror på fransmannen!
Han visste att jag alltid ville ha det svaret. Och han trodde nog alltid på de franska hästarna också.

Jerreholt kunde det där obegripliga språket franska. När han drog hästarna ur travprogrammet inför Prix d’Amerique lät det vackert, som något ur en fransk film.

Lennart Perssons rader facebook/twitter om kompisens bortgång:
”Fick på morgonen ett dystert besked som gjorde mig mycket ledsen. Göran Jerreholt har gått bort. En av de finaste människor jag har känt. Jag lärde känna Göran under Prix d´Amerique 1983. Sedan dess har vi haft kontakten. Året efter vann Peupions Lurabo Prix d´Amerique. En häst som Göran skötte och älskade. Vid varje resa till Frankrike var Göran en hjälpande hand. Han kände alla och älskades av alla. Dit Göran kom stod alla dörrar öppna. Sedan ”Hjärtat” kom hem till Sverige började han hjälpa oss på Dagens Spel med små uppdrag. Alltid på samma goda humör, alltid lika vänlig. Jag kommer att minnas Göran som en verklig vän och en person som spred glädje omkring sig.”
(slut citat Lennart Persson)