Tiden flyger och Sarah Bäckman har blivit mamma

Ulf Bäckman firas som 50-åring av dottern Sarah – t-shirten fick han i gåva av sina dåvarande kunder med hästarnas namn på.
Foto: Mikael Wikner

Sarah Bäckman har blivit stor, flyttat till Danmark och blivit mamma.
Tiden går.
Hon är en av de utflugna ungdomarna från Umåker som man följt under åren.
Det kan ha varit trav på Åby eller i Boden över 100 mil från Halmstad. Vem har klivit ur Kari Lähdekorpis hästbuss och dragit det senaste om hästarna, om inte Sarah.
På bilden jag tog 1998 (?) firar hon sin pappa Ulf Bäckman på dennes 50-årsdag. Det var fest i föreningslokalen Spiltan på Umåker med vänner, många med koppling till travet.
– Jag minns det där och det var ju kul med huvudlaget någon hade satt på honom, säger Sarah.

I februari 2009 gick Ulf Bäckman bort efter en tids sjukdom, 61 år gammal.
Hustrun Margareta, Ulf och tvillingpojkarna Peter och Johan hade flyttat ner till Halmstad samma höst för att komma nära döttrarna Åsa och Sarah.

Jag skrev om Bäckmans bortgång för Kanal 75. Kort och sakligt. Det blev inga utvikningar, exempelvis om det bästa han visste: resor till varmare breddgrader. Italien blev det flera turer till då Åsa bodde där. Att det där var en höjdare för Ulf var uppenbart. Han pratade ofta om de där resorna.

2002 och 2003 blev hans mest framgångsrika som kusk med nästan fyra miljoner kronor inkört båda åren. Segrar han ofta framhöll som sina roligaste var dem i V75 med sin och dottern Sarahs häst Rapid Blues.

Sarah Bäckman är född och uppvuxen i Umeå där hon som ung började jobba tillsammans med pappa Ulf Bäckman.
– Rapid Blues vann två V75-lopp, och så tror jag att han var på plats på V75 också några gånger. Jag fick honom av pappa då jag var 13 år då hästen precis blivit två år. Så det var en fantastisk resa vi hade med den. Det var en liten häst, nästan ponny-storlek på Rapid Blues, säger Sarah Bäckman.

Hon svarar i mobilen hemma i Odense när jag ringer. Hon gungar en barnvagn under samtalet.
–  Det blev en pojke. Jag fick honom för två månader sedan, så det är ju fantastiskt. Det är lite annorlunda nu för tiden! Han ska heta Louie. Vi har inte varit riktigt eniga men jag tror att vi har bestämt oss nu att han ska heta Louie.

Rapid Blues efter V75-seger på Bergsåker 2002. Sarah
åker på sulkyskalmen med pappa Ulf. 
Foto: Mia Törnberg, TR Bild

Efter lärlingsår hos Peter Untersteiner, sedan Italien, Kari Lähdekorpi och Marcus Lindgren styrdes Umeå-födda Sarahs steg över sundet till pojkvännen Jeppe Juel, den danske travtränaren som numera bor ihop med Sarah och nybliven pappa till gossen Louie.

Mamma Margaretha bor kvar i Halmstad och är på besök i Odense när vi ringer.
Danska ja… från tv har vi lärt oss att Jeppe Juel pratar den snabbare varianten av språket.

Hur är det nu – förstår Margaretha allt svärsonen säger?
– Ha ha! Det går helt okej. Men ibland ser jag på henne att hon inte förstår. Såna gånger svarar hon bara på något hon TROR att han sagt!

Sarah jobbar i stallet med sin man och bebben har precis fått börja hänga med på travresor, med amning i hästbussen mellan loppet och hela trav-kittet.
Hon har kört runt 90 lopp tror hon men nu ska det tydligen vara slut med det kapitlet i hennes travliv.
– Körde ju lite förra året men nu tror jag inte att det blir nåt mer. Jag var faktiskt med i danskt mästerskap för lärlingar men det gick inte så bra. Jag har en seger. Det är inte mycket att hänga i julgranen! Men den glömmer jag aldrig, det var ett sånt där Wången Cup och hästen hette Kakadou Laday och tränades av Petri Puro, säger Sarah.

>>>>>Bäckman vann med Faksens pappa

Ulf Bäckman efter V65-segern i Skellefteå 1992 med Järvsöfaks pappa Trollfaks
Foto: TR Bild

Ulf Bäckman blev lånekusk på heltid i början av 2000-talet. 2002 körde han in nästan fyra miljoner och tog 94 segrar, 2003 blev det 95 förstaplatser och ett kuskchampionat på hemmabanan.

En annan seger han ofta tog upp var den i V65 (den tidens V75) sommaren 1992 på Skelleftetravet.
Hästen hette Trollfaks och blev Ulf Bäckmans första vinnare på rikstoton efter fem år som proffs (han startade proffskarriären sent).

Trollfaks klingar väl bekant? Det är ingen mindre än Järvsöfaks pappa, amatörtränad i Sverige på den tiden.
En hyfsad häst (det var ju bara en slump att Järvsö Anna gick till just den här hingsten) som tjänade 800 000 kronor i karriären.
Segern tillsammans med Ulf Bäckman i Sprinterpokalen i Skellefteå var värd 65 000 kronor och blev hingstens största i karriären.
Kallblod 1992: Favoriter i loppet var Spiltakungen (17 för 10) och Salsnes Troll (28 för 10), den senare med Jan-Olov Persson i sulkyn.
Ö-vikshästen Gyllfen var förhandstippad men ströks (Elisabeth Strandbergs, f.d. Solängets sekretariats ögonsten).

Trollfaks galopperade kort i starten och spurtade till seger längst ut i banan till skrälloddset 170 för 10 för svart och vit kusk.
Segerdefileringslåten hemma på Umåker var inte Black Or White – den hade Ulf Ohlsson som sin på Bergsåker.
Bäckman körde med Sten & Stanleys hit ”Jag vill vara din, Margareta”.

>>>>Inte nog med att Sarah blivit mamma

Kevin Oscarsson intervjuas av Johan Amsköld på Umåker 2005. Foto: Mikael Wikner

Apropå alla kids som växer som ogräs.
Kevin Oscarsson ska bli pappa!
Hörde det på omvägar och fick skicka ett meddelande och undersöka riktigheten.
Kunde det stämma att Lill-Kevin inte bara blivit 25 år, utan också skulle bli pappa?
– Det stämmer! Barnet är planerat till 18 november. Cathrine Strömberg heter min tjej.

Då fick jag anledning att reprisera en bild jag publicerat i Wikners TRAVliga blogg tidigare. En där Johan Amsköld intervjuar en då verkligt liten Kevin efter en ponnyseger på Umåker 2005. Kevin stammar från Västerbotten och Umeå där pappa Jim Oscarsson växte upp.
Det är ett fint ögonblick jag fick till med min kamera den dagen då lillkusken hade vunnit ett av sina många ponnylopp i Umeå.
– Den pojken kan det bli något av, tänkte vi nog.

>>>>>>Apropå Järvsöfaks

Vad rörde sig i huvudet på Järvsöfaks före segerloppet på Umåker? Vad stod han och funderade på? Snällare häst fanns inte. Foto: Mikael Wikner

Den störste på kallblodssidan Järvsöfaks är död.
Förlorade gjorde han ju väldigt sällan. 201 segrar på 234 starter.

200 segrar passerades precis i slutet av hästens karriär på Umåker. Med mindre än en månad kvar till tävlingspensioneringen jubilerade Järvsöfaks på Umåker.
När Järvsöfaks gästade Umeå i december 2009 för att ta sin 200:e var eder bloggare i stallet före loppet och fotograferade. Minns att skötaren Hanna Edvinsson lämnade Faksen på gången utselad och klar till den första värmningen.

Faksen bara stod där och dolade på lite. Hanna var inne i en box och ordnade med något. Jan-Olov ute på stallbacken någonstans. Det gick några minuter och jag plåtade kallblodskungen ur alla upptänkliga vinklar.
Han lät mig hållas.
Egentligen är det rätt fantastiskt hur lugna många topphästar är. Man läser ju om stjärnor med humör och högpresterande individer med egen vilja. Det finns sådana också. Men Faksen var inte en sådan. Snällare fanns inte.
(En annan nästan coolare kallblodsstjärna var Bork Rigel. Honom behövde de inte ens sela fast. Borken gick lös på stallgången inför en start på Bergsåker då jag var inne och tittade på honom en gång).

Järvsöfaks, den snälle som medelmåttorna i Jan-Olov Perssons stall var på och vill spöa ibland. Robert Okpu som skrev boken om Faksen berättar att kallblodskungen var illa ute en gång.
Järvsö Harry, den luvern, hade tydligen laddat länge för att trycka till Faksen en gång för alla. Så skedde också i ett obevakat ögonblick och personalen fick gå emellan.

– Järvsöfaks är ju ingen som vill slåss. Han är extrem åt det hållet för att vara en hingst. Tjuren Ferdinand liksom, berättar Kanal 75-redaktören Robert Okpu.

Tillbaka till decemberkvällen på Umåker. Faksen ville ut i stället för att stå där i stallgången och hänga. Skrapade lite med en framhov. En försynt protest.
Hanna tillrättavisade honom:
– Äsch, Faksen. Sluta med det där!
Faksen ryckte till och tittade åt Hannas håll. Såg nästan ut att sucka lite. Halvtimmen senare tog Järvsöfaks sin historiska seger nummer 200.
”Monstret” Järvsöfaks bad väl de andra hästarna om ursäkt när han passerade dem.

>>>>Arga insändare efter Faksens besök

Ett större fyrverkeri pangade över Umeå den där decemberkvällen då Järvsöfaks hade nått milstolpen 200.
Marknadsbossen Kristian ”Mugge” Rågfeldt hade tryckt upp t-shirts och brassat på lite extra i marknadsföringen och det var tjockt med folk den här decemberkvällen för 11 år sedan.
– Det är ett av mina starkaste minnen av en av sportens största, berättar Mugge.

Men ett fyrverkeri – på en travbana?
– Ja, fyrverkeriet blev ingen lek. Jag hade köpt lådan av ett företag som garanterade att denna låda var harmlös Man hade bland annat använt fyrverkeriet vid hundutställning sades det. Lite vackert bara och ljudet beskedligt.

Det blev arga insändare i lokaltidningen och uppretat hästfolk som tog kontakt efter tävlingsdagen. Hur hade Umåker tänkt egentligen?

– Harmlöst fyrverkeri. Jo, tjena! Det pangade på rätt bra. Bert Jonsson som jobbade på anläggningen satte sig på lådan i ett försök att stoppa bombanfallet. Tur att Järvsöfaks var så klok och lugn. Han bara spatserade stolt och lugnt runt banan under tiden fyrverkeriet pågick. Sedan fick vi diverse insändare i tidningen kring livrädda hundar och skenande hästar, Faksen blev i alla fall kungligt hyllad, säger ”Mugge” Rågfeldt.

>>>>>>Lissi bakom drömfilmen

Järvsöfaks har gett oss fantastiska minnen.
Av alla dokument, filmer och texter som serverats oss genom åren står producenten Lissi Gustavssons film i en klass för sig tycker jag.
Den 23 minuter långa dokumentären ”Drömmen om Järvsöfaks” från 2010 ligger ute på youtube.

Lissi Gustavsson var producent på Kanal 75 när hon gjorde filmen. Eftersom redaktör Gustavsson inte kom från travdjupen, närmade hon sig Järvsöfaks på ett sätt ingen annan hade gjort tidigare.
Fanns där inte någon storebror med i bilden också? Hon gick en hel del på det spåret.
Ingemar Perssons historia ville Lissi berätta. Brodern till Jan-Olov lyftes in i rampljuset efter ett helt liv i bakgrunden med att försöka avla fram den perfekta individen.
Köpet av Jäntungen 1966 och alla nitar efter det.
Det blev kostsamt och höll på att sluta i ett enda stort intet.
Känslor, drömmar. Vi får följa blodslinjen grafiskt i filmen.
Det blev Järvsöfaks till slut. Bra att Ingemar Persson fick komma fram.
Det där pirret vi känner när vi minns tillbaka på kallblodskungen är delvis Lissis förtjänst med den här dokumentären. Hon använder människor och musik och en kallblodskung och är som alltid underbar med sin speakerröst.

Jag brukar alltid få något vått i ögonen när jag ser filmen. Faller dit gång på gång. Jäkla Lissi.
2014 blev Lissi Gustavsson den första att ta emot Remy Nilsons Pris. Stipendiet delas ut till personer som verkar i Remy Nilsons anda. Enligt beskrivningen någon som ”vågar vara nyskapande, gå sina egna vägar och på sitt sätt skapar intresse för hästsporten”.

Det var allt för den här gången i bloggen som varvar nonsens med travnostalgi.