Att utflyttningen av folk och av företag kommer att ske, kan ej längre råda några tvivel om. Bygden blöder mer än vanligt och människor undrar var det positiva låg i att fatta ett beslut som ger dessa följdverkningar.

Frågorna kommer att fortsätta.

Detta är ingen händelse som människor kommer att glömma bort, sluta dryfta sinsemellan eller debattera offentligt. Detta är ingen liten detalj, som går att sopa under mattan, ignorera och därmed hoppas på att pratet och tjatet om ämnet försvinner.

Det har skrivits av flera, att de sexton personer som röstade för att ta bort högstadiet från Fredrika, kommer att hållas ansvariga för de konsekvenser detta medför. Så är det.
Många människor har frågat mig om vilka det var som röstade igenom det beslutet. Detta går nämligen ej att utläsa ur protokollet. Konstigt nog.

Ta chansen att berätta var det fantastiska ligger med det som händer nu.
Var är det positiva med en sådan här utveckling, eller ska jag säga avveckling?

Ingen av er kan hävda att information ej delgivits om vilka konsekvenser ett beslut som det ni fattade skulle ge. Ingen. Om ni valde att betrakta den informationen som fria fantasier, då var det ert val och ni är likväl ansvariga.
Om ni valde att underlåta att beakta all information som fanns att tillgå i ärendet innan ni röstade, då var det ert personliga val och ni är likväl ansvariga.

Människor kommer att fortsätta påminna er om detta, fortsätta ställa frågor om varför ni valde att rösta som ni gjorde och fortsätta fråga varför ni ansåg att detta var ett bra beslut.

Så, ni kan ju lika gärna svara dem nu.
"Jag anser att det är bra för Åsele kommun att ta bort högstadiet från Fredrika, därför att…."
Fundera dock över vad ni ska säga till svar på följdfrågorna.
För de kommer de också.

Ha en trevlig torsdag där ute.

Jag tänker låta bli att blogga om politik och samhällsklimat och annat elände idag. Jag är helt enkelt utled på allt som har med det att göra. Om ni någon gång funderar på att försöka engagera er i något som har med ovanstående att göra. Se då till att ni har bra batteriladdare för kropp och själ. Annars är det som Dantes resa genom helvetet. Han kom ju visserligen ut på andra sidan och kunde leva la dolce vita. Men, det var ju han det.

Vi har säsongsavslutning på UG (ungdomsgården) i byn ikväll. De senaste tre läsåren har de föräldrar som varit intresserade av att ställa upp, drivit denna verksamhet på helt idéell basis. Vi har turats om att vara där en kväll i veckan. På vår ungdomsgård kan man spela biljard, pingis, sällskapsspel eller Wii. Man kan rita, måla, pyssla och läsa böcker och tidningar. Ibland har vi bakat. Vi har varit ute och grillat, vi har haft Halloweenfest och vi har haft besök från Västerbottens Museum. Vi har själva renoverat två av de fem rummen i den lokal vi håller till. Vi har lagt nya mattor samt målat och tapetserat. Materialet stod kultur- och fritidsnämnden för. Vi har skänkt möbler dit och så har även andra bybor gjort. Fast de själva ej har barn som nyttjar UG.

Vi lade förresten från Fredrika föräldraförening in en ansökan om bidrag för att kunna hitta på något roligt med våra barn/elever nu till kommande terminsavslutning. Det lär ju bli den sista i Fredrika för många av dem. Vi får väl se om kommunen anser att de kan avvara en liten slant.

Ikväll ska vi i alla fall gå och äta pizza, alla barn som varit på ungdomsgården och alla föräldrar som ställt upp och hjälpt till det här läsåret.
Jo, man kan äta pizza i Fredrika också.

Ha en trevlig fortsättning på onsdagen.

Sedan imorse är det offentliggjort att Frekab flyttar till Bjurholm.
Förmodligen kommer det i tidningen imorgon.

I sommar kommer företaget att byta kommun och lokaler och ägarfamiljen kommer att byta bostadsort. Det kommer några av deras anställda också att göra. Alla vill ju inte pendla till jobbet. Precis som alla inte vill pendla till grundskolan.

Om ni undrar vad företaget har för verksamhet, så kan ni titta in på deras hemsida.

Eventuella tvivel gällande att en utflyttning från Fredrika (och därmed Åsele kommun) skulle bli en konsekvens av beslutet som fattades i november, torde härmed förhoppningsvis vara undanröjda. Detta är dessutom bara början.

Den 4 februari skrev jag om mina favoritplatser i kommunen. Det tycker jag att ni ska läsa. Klicka här.

Den största anledningen till att vi fortfarande har människor här i inlandet, är ju faktiskt att det (hör och häpna!) finns folk som trivs med att bo här. Alla vill inte bo i eller ens nära en stad.

Många människor vill ha det där lugnet. Det långsammare tempot. Där man njuter av närheten till (relativt) orörd natur och av den friska luften, som lavarna i träden är ett levande bevis på.

Någon gång ska jag bo i en stuga vid en sjö. Med en vedspis i köket.

Fotat vid Viskasjön, i oktober 2009.

I helgen som var såg jag ett antal vårtecken på olika orter. Svanparet som brukar hålla till i Borgsjön har landat. Krokusen blommar i Umeå och det svischar förbi motorcyklar på väg 92.

Snart är det sommar i Viska.

Jag ber om ursäkt för att jag har varit otydlig i mina texter. Jag känner till vikten av att vara övertydlig när man försöker uttrycka sig och jag beklagar att jag istället för att omsätta denna vetskap i praktisk handling, istället hemfallit åt allt för snabbt skrivande vilket leder till otydlighet.

Jag har hört att vissa saker kräver att tydliggöras. Så, nu gör jag det.

De gruppmöten som jag skriver om här inföll 2011-11-28 samt 2012-03-05.
Protokollen till dessa dagars kommunfullmäktigemöten ligger på kommunens hemsida.
Därefter har jag ej deltagit i något gruppmöte.

Anledningen till att mycket som sägs och skrivs nu, rör saker som inträffat tidigare, är mycket enkel. Så länge vi hade en förhoppning om att få behålla skolan i Fredrika i oförändrat skick, höll vi oss ifrån att gå ut offentligt med sanningar om hur vi upplever att saker och ting går till. För om vi hade gjort det tidigare, hade vi förmodligen retat upp de där som tog beslutet (ännu mer) och det hade liksom ej gynnat sakfrågan.

Just det där om gruppmötena skrev jag dock en insändare om. Texten finns här. Insändaren finns avbildad här, under texten som nyss skickades till lokaltidningarna.
Jag skrev även ner anteckningar om människan som var mest utmärkande vid dessa möten. De finns att ta del av om ni klickar här, vilket jag rekommenderar.

Nu är min förhoppning att detta skall vara tydligt nog.
I annat fall får jag vänligt men bestämt be er att fråga över saker ni undrar över, så att jag slipper höra det på omvägar. Det tar nämligen sådan extra tid innan ni får en förklaring om det ska gå via mellanhänder.

För övrigt finner jag det tryggt att veta att Socialdemokraternas partidistrikt i Västerbotten, under vårvintern (på förekommen anledning) informerat om att man som Socialdemokrater faktiskt kan ha skilda åsikter i frågor. Det är liksom ingen anledning till att man ska kliva ur partiet, eller ombedas göra detsamma.
Därom rådde hos vissa uppenbarligen visst tvivel.
Apropå tydliggörande.
 

Nej, jag orkar icke dra det en gång till just nu.
Jag har skrivit om detta så många gånger nu att jag börjar känna mig tjatig och jag ogillar verkligen att känna mig tjatig.

Dessutom har en massa andra människor också skrivit om det. Vi är många som mer eller mindre pedagogiskt gång på gång har försökt förklara sambandet mellan företagande i Fredrika och den minskande infrastrukturen på samma ort.

Just idag väljer jag att citera Ingemar Stenmark istället.

"Hä lönsch int förklar för den som int begrip."

Om ni nu ursäktar mig, tänker jag ta mig en kopp kaffe.
Jag hoppas att ni har en bra dag där ute.

Det stör mig och det skrämmer mig, att människor kan uppvisa ett sådant nonchalant beteende, där de fullständigt ignorerar de människor vars liv de har beslutat att förändra och sen till synes raderar ut detta ur sina medvetanden och fortsätter med sina liv precis som om ingenting hade hänt.

Om de hade funnits, hade jag rekommenderat dessa.

Empati 500 mg.
För ett samhälle med bristfälliga relationer.

Jag önskar er alla en fin söndag.
Och när jag skriver alla, så menar jag precis det.
Trots allt.
Jag önskar nämligen det bästa för mina medmänniskor.
Det är väl mitt straff här i livet.
Jag är åt skogen för snäll.

Två års kamp för bygdens och byns överlevnad och utveckling har misslyckats.
De som motarbetade oss vann. (Grattis!)

I år är det allra sista gången som det kommer att delas ut avgångsbetyg på skolavslutningen vid Fredrika skola.
I julas var det sista terminsavslutningen i kyrkan med alla årskurser närvarande, från förskoleklass till klass nio.
Det är mycket som är sista gången numera.

I två års tid har vi ständigt burit på oro över framtiden, samtidigt som vi försökt hålla modet uppe för våra barns skull, som burit på samma oro. Det visade sig att all denna stress och oro som vi haft som följeslagare tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året, mynnade ut i en kombination av sorg och av fortsatt ovisshet.

För ingen av oss har fortfarande fått svar på, varför?

Vi ville leva tillsammans här. Allt vi ville, var att få vara i fred med våra liv så att vi kunde arbeta för bygdens utveckling och framtid. Det låg ju liksom i vårt intresse att göra det.

När min son gick i sexårs, i förskoleklass, planterade skolans elever ett träd på skolgården här i byn. Det trädet skulle representera freden och påminna oss om att vara rädd om vår miljö.
Fred för mig är att leva i frid. Att vara rädd om vår miljö innebär för mig även att vi ska vara rädda om varandra, att vi ska visa respekt för såväl varandra som för den natur som omger oss.

Därför känns det som ett hån, varje gång jag får syn på den här bilden. För det var fler än våra barn som var med och planterade det där trädet. Tre av personerna som är med på det här fotot, var med och röstade bort vår frid i Fredrika. En av dem medverkade till att initiera utredningen som förelåg våra två år av stress och oro.

Min son går i fjärde klass nu. Min önskan var att han skulle gå alla sina nio år här i Fredrika. I en skola rik på gemenskap. I en by som andas frid, frihet och friluftsliv.
Den där lille killen på fotot som har kamouflagebyxor, är samma kille som fyra år senare bad mig att göra allt jag kunde för att rädda hans skola.

Sorgen över att jag misslyckades bär jag alltid med mig.

Alla vuxna som barn och ungdomar kommer i kontakt med på något sätt, i verkliga livet eller genom något media, är förebilder vare sig de vill eller ej.

Det borde väl därför åligga oss alla att försöka föregå med så goda exempel som möjligt? Jag skriver försöka, för jag vet att ingen av oss är perfektionismen förkroppsligad.
Alla gör vi misstag lite då och då. Men, när vi vet med oss att vi gjort ett misstag, har vi ju genom den vetskapen chans att rätta till detta och visa att vi är klokare idag än igår.

I detta nu är det precis en vecka sedan Anders Westman lade ut detta på Tyck till.

Jag har ingen aning om ifall Anders Westman har fått någon ursäkt eller ej.
Den har i så fall åtminstone icke synts till offentligt.

Om det var något av våra barn, eller någon av våra elever, som uppmanades av någon att be om ursäkt, skulle vi förmodligen uppmana honom eller henne att framlägga ursäkten. Alltså ligger det nära till hands att tänka att vi även ska göra så själva.
Det brukar såvitt jag vet höra till god ton och vanligt hyfs att be om ursäkt, när det kommer till ens kännedom att någon tagit illa upp över något som man har sagt eller gjort.
Om vi som vuxna underlåter att göra så, vad ger det för signaler till den generation som  kommer efter oss?