Ansvar

Godmorgon.

Idag kommer tio barn att åka över kommungränsen för att hälsa på i den skola de kommer att börja i till hösten.
Om två veckor kommer de att sluta i den skola som de och deras föräldrar trodde att de skulle få gå i tills de går ut nionde klass.

Ansvaret ligger hos er, som fattade det politiska beslutet att flytta högstadiet från Fredrika till Åsele och därmed underminera grunden för en lovande framtid för barnfamiljer i den här sidan av kommunen.

Jag har orsakat hjärtesorg i min levnads dagar. Det är en insikt som smärtar och det är lätt att försöka skaka den av sig och låtsas som om ingenting har hänt. Som om ansvaret ligger någon annanstans. Hos omständigheterna. De är alltid praktiska att skylla på. Men, även om man försöker lura sitt samvete, så kommer det alltid ikapp. Ingen av gångerna jag varit direkt eller indirekt orsak till att någon annan människa blivit sårad, ledsen och/eller besviken, har jag medvetet velat orsaka smärta. Det är lyckligtvis få utav oss som har den läggningen att vilja det. Likväl är vetskapen om att mina handlingar orsakat ledsamheter för andra, en tung börda att bära. Jag kan bara hoppas att de människor som drabbats har läkt snabbare än vad jag själv har gjort och att de en dag kan finna i sina hjärtan att förlåta mig för mina obetänksamma handlingar.

Ändå har jag aldrig orsakat smärta med en sådan löjligt, värdslig anledning att skylla på, som pengar. Hur värderar man en människas liv? Hur många kronor och ören är ett barns uppväxt i trygghet och harmoni värt?

Hur som helst måste det rimligen kännas flera gånger värre, att bära på vetskapen om att man är orsak till att många människor på en och samma gång drabbas av smärta, hjärtesorg och får sina drömmar förstörda och sina liv upp- och nervända.
Om man är stark nog att i dagsläget kännas vid sitt samvete vill säga. Det tvivlar jag på att någon av er är. Jag tror ej att ni besitter den styrka det krävs, att se sig själv i ögonen och erkänna sin egen skuld.

Att hålla med utan att behöva tänka själv, att fatta beslut om saker som är så abstrakta att det blir overkligt att dessa beslut påverkar människors liv. Det är enkelt.
Att ta eget ansvar för sina handlingar och inse att dessa handlingar man har valt att utföra, söndrar en levande bygd och skadar människor. Det är svårt och det kräver styrka och mod.

Därför, tror jag personligen ej att någon av er, kommer att göra vad ni egentligen borde.
Be barnen i Fredrika om förlåtelse.

För även om det är deras föräldrar som väljer att ta steget utanför kommungränsen. Så var det er handling, som tvingade fram det valet.
Det yttersta ansvaret är och förblir ert.

Tårarna och smärtan, är vår.
Vi kommer att leva igenom detta också. Precis som vi levt igenom den stress ni lagt på oss alla, de senaste två åren. Vi kommer att hitta ett sätt att forma en ny vardag och ett nytt liv, för oss och för våra barn.
Men, det kommer aldrig att bli som vi hade drömt.
Vi flyttade nämligen hit till byn av en anledning.
Det är ett underbart ställe för barn att växa upp och gå i skola på.
Om de får.