Etthundra år idag, 19130630 – 20130630.

Det bor en dam som heter Göta här i byn. Hon bor på servicehuset Duvan och jag hoppas att hon får fortsätta med det resten utav sitt liv. Vi bodde grannar ett tag, jag och Göta. Hon är en mycket beundransvärd dam av många anledningar. Full av kunskap, klurigheter och erfarenhet. För några år sedan räknade hon ut att vi var släkt, på något vis som jag tyvärr ej minns. Jag är långt ifrån lika duktig som en del andra på att komma ihåg namn och sammanhang när det gäller folk.
Hur som helst, idag fyller Göta 100 år.
När Göta föddes var det fortfarande några år kvar innan kvinnor skulle få gå och rösta i Sverige. 1913 hade vi inga av de moderna bekvämligheter som vi är vana vid idag. Vi hade ett utpräglat klassamhälle och varken fackföreningar eller arbetarrörelse hade ännu fått fäste här uppe i den norrländska jorden.
Året efter bröt första världskriget ut. Även om Sverige ej aktivt deltog i kriget, påverkade det befolkningen i landet. Den påstådda neutralitetspolitiken försvårade handel med bland annat Storbritannien, vilket ledde till varubrist och ransonering.

 

ransoneringskort

 

Jag hittade en artikel i SvD som jag tycker att ni ska läsa. ”1913 – året då världen ännu var optimistisk”

Min poäng med det här inlägget, är att man må försöka ha lite perspektiv på saker. För bara en kort stund sedan, jämförelsevis, hade vi det rätt eländigt på många sätt. Utvecklingen under 1900-talet gick betydligt fortare än under de föregående seklerna, vilket gör att vi tappat bort grunden lite. Den vi må ha för att undvika att hoppa omkring som på gungfly. Det finns de som hävdar att vi ska låta bli att se bakåt. Jag anser att det är ett såväl felaktigt som farligt synsätt. För om vi ignorerar vår historia, är det omöjligt att dra lärdom utav den.

Göta minns hur det var på 1920-talet. Många av oss har knappt hört talas om vilka livsbetingelser det var som gällde då. När Göta föddes var min mormor tio år och min farmor tolv. När farmor var tjugosju, 1928, föddes min far. Under mellankrigstiden, i väglöst land mitt i de norrländska skogarna. Han växte upp i en tid och under omständigheter som nu är glömda av de flesta och en del vet skrämmande nog inte ens om att de funnits.

Med den okunskapen om vår historia som finns bland oss, är det rätt logiskt att samhället ser ut som det gör idag. Tyvärr. Därför anser jag att vi må lyssna till de som minns, medan vi har kvar dem och vi må läsa och lära om hur det var förr och om hur det gick till när Sverige blev ett välfärdssamhälle. Ni vet, det där vi ser monteras ner nu, steg för steg. Om man ej har kunskap om vad det är bra för, varför det kom till, är det svårt att begripa varför man ska värna om det. Därför, måste vi ha grunden som vår historia utgör, för att vi ska kunna gå framåt. Som det ser ut nu verkar någon ha lagt in backen för det här landet, vilket är tragiskt.

Jag hoppas att Göta har en trevlig födelsedag.

 

Ha det gott där ute!

6 kommentarer

  1. Tommy Eriksson

    mkt fint skrivet och såå sant!!!
    Varför inte göra en inspelad intervju med Göta..det skulle vara enormt dyrbart för framtiden.

    • Katarina Henriksson (inläggsförfattare)

      Tack Tommy! En bra idé. Vi borde bevara mer än vad vi gör, av berättelser som människor bär på.

  2. Staffan Selin

    Min far var född 1913 och han berättade för mig hur dom levde, bland annat när min farmor sparkade ca, 8 mil för att halsa på sina svärföräldrar. Jag undra hur vägarna var och hur var sparken?
    Nu har jag varit till Brasilien ett flertag gånger, Amasondeltat ekvatorn, där har jag levt med lokalbefolkningen i Belém, det är en stad ganska fattigt område på utsidan där jag varit. Jag köpte en vattenrenare och tvättmaskin till min svärmor söm har fem år kvar till sin pension, hon är sjuk och inget arbete sen två år, det finns sjukpenning men hennes doktor tycker att hon ska vänta på pensionen. När hon ska söka läkare går hon dit tidigt på morgonen efter några timmar får hon en kölapp, halv fyra kommer dom och säger dagen är slut kom igen imorgon, på samma vis var det när vi skulle träffa en domare och ordna dokument för att resa till sverige, sista gången tog det fyra månader innan vi fick det påskrivet.
    Där finns affärer men samtidigt boendet och mycket annat är hundra år efter sverige. Vi har det bra här hemma och ändå klagar vi, men bemötandet jag har fått där fast jag inte kan språket är mycket bättre än vad vi bemöter mäniskor som kommer hit.

    • Katarina Henriksson (inläggsförfattare)

      Men åh! Tack så mycket Vivi-Anne! Vad glad jag blir! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.