Bryt mönstret

Det oftast använda argumentet jag är bekant med när det gäller att komma undan arbete för förändring i samhället, bortsett från det allomfattande Jag har inte tid, är Jag är ingen politiker. (Det förstnämnda argumentet är tyvärr allt för vanligt bland de som frivilligt kallar sig politiker.)

Just därför, för att du ej är någon politiker, behövs din hjälp. För du hade väl ändå inte trott att Någon Annan skulle komma och vifta med en trollstav och lösa världsproblemen likväl som de lokala dito? Jag menar, att de som säger sig vara politiker har svårt att komma tillrätta med saker bör väl vara rätt välbekant vid det här laget. Därför behövs det nytt blod ibland de som har makten att förändra. Nya ansikten. Nya tankar. Nya beteenden. Nya ifrågasättanden. Några som bryter schablonbilden av hur en politiker är. Liza Marklund har en klockren beskrivning i en krönika hon skrev för tidningen Expressen 2010.

En gubbe i kostym, gärna lite överviktig (eller åtminstone flintskallig), lagom tråkig, väldigt seriös (för att inte säga pompös).

Bakgrundsfakta kom från SCB, som visade att svenska politiker övervägande är vita medelålders män i kostym. Hur blev det så? Det är en fråga. Den kan ta lång tid att reda ut och det planerar jag ej att pyssla med ikväll. En viktigare fråga är: Vill vi ha det så?

Det är förmodligen inget fel på medelålders vita män i kostym. Jag har inget emot vare sig kostymer eller vita män, oftast. Men, där alla yttre attribut är lika, är ofta samhällssynen densamma och åsikterna går rätt nära varandra. När tankegångarna ej blir utmanade, när synsätten ej blir ifrågasatta och när impulser från andra håll än de egna uteblir, då bromsas utvecklingen. Ibland stannar den.

Därför anser jag att vi behöver människor i politiken som är annat än politiker. Våra politiska företrädare, ska ju vara just detta. Företrädare. Hur ska en medelålders vit man i kostym, med begynnande flint och pondusmage, kunna besitta den förståelse och den insikt som behövs för att kunna företräda en ensamstående mamma på 23 år? Eller en nysvensk som kämpar för att få använda sin universitetsutbildning, som ingen på arbetsförmedlingen begriper ett skvatt av för att examensbeviset är på ett för dem okänt språk? Hur ska denne man kunna företräda landets minoritetsbefolkningar (som för många svenskar är rätt okända)? Vi har fem erkända minoriteter i Sverige. Gissa vilka.

Hur ska dessa vita medelålders män i kostym, kunna företräda alla de individer som förlitar sig på deras rättrådighet?

Ja, jag vet att vi har kvinnor i politiken. Jag vet att vi har nysvenskar i politiken. Men, de är långt ifrån överrepresenterade och de får sällan samma maktpositioner som de vita männen i kostym. Men, det var icke detta som var min poäng. Min poäng är att du kan göra stor skillnad själv genom att engagera dig i politiken där du befinner dig. Oavsett om du går i klänning, kaftan, kostym eller ständigt i keps.

Våra erkända minoriteter i landet är för övrigt judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.

De ej erkända minoriteterna är de som staten tycker att vi kan glömma bort. Som resandefolket till exempel. Men, det kräver ett helt annat inlägg.

Ha det gott där ute.