Fredrika

Det slog mig idag, när jag körde till Umeå, att sträckan jag körde (sex mil) är ungefär lika lång som den sträcka som Fredrikabarnen har till skolan i Åsele. Utom barnen i Fredrika norra byar, som har längre.

Jag kan fortfarande ej se att det var ett bra beslut att flytta högstadiet.

Saker förändras. Det är liksom livets gång. Det finns ett talesätt som lyder ”Det enda bestående är förändringen.” Det betyder icke att alla förändringar är av godo, eller ens nödvändiga. Men, vissa förändringar sker, oavsett om man vill det eller ej. Då är det ”bara” att gilla läget. Även om man egentligen ogillar läget väldigt mycket. Jag pratar om acceptans av nuläget, hur det nu än är. För vi må acceptera nuläget och ha insikt om våra förutsättningar, för att förmå oss till att gå framåt. I vilken riktning vi än går.

Vi som tog våra knyten över axeln och gick, i somras, hade gjort just det. Vi accepterade, om än ytterst motvilligt, det läge vi befann oss i och vi gjorde en utvärdering av förutsättningarna. Sen gick vi. För de förutsättningar som en gång fanns, för ett fortsatt liv i byn såsom vi ditintills levt, de fanns då ej längre kvar i Viska. Tråkigt nog.

Nu har ett nytt sätt att leva tagit plats i allas vår vardag. Det är en förändrad vardag både för oss som gått och för de som stannade. Såvitt jag vet går det bra för alla barn i skolan, i alla de fyra skolor de nu är uppdelade på. De barn som går i ny skola har fått en del nya kamrater och de flesta har även kvar kontakten sinsemellan. Som mor och även som pedagog är det för mig det viktigaste. Barnen skall ha det bra.

Jag saknar det Fredrika som var. Det som vi en gång hade och den framtid vi såg som ej blev. Men, jag är fullt medveten om att Fredrika nu är så förändrat, på fler än ett sätt, att det ej längre finns förutsättningar för det slags liv jag ville leva där. Alltså försöker jag gilla läget. En del dagar går det bättre än andra. Men, sorgeprocesser kan ta tid har jag hört. Ni vet, eftersom jag varit begravd i allt bakgrundsmaterial till den där boken, har jag mentalt varit kvar i det jag skrivit om, till stor del. Det tog tid och kraft. (Jag kollade upp utmattningssyndrom på vårdguiden för några veckor sedan och insåg att de symtomen stämde alldeles för bra.) Alltså håller min process först nu på att ta sin början. För det är omöjligt att gå vidare, innan man släppt taget.

”Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång.”

Jag hoppas att jag kan få möta Fredrika på nytt. På annat sätt än tidigare. Det vore helt fantastiskt att ha ett litet krypin invid Viskasjön. För det är ändå i Fredrikabygden jag har en del av mina rötter och av naturen är det Viskasjön jag saknar mest. Av de ställen jag bott på, är det vid dess blå vatten jag trivts bäst. Där vill jag ha en fristad, där lugnet känns, själen lyfter och livsbatterierna laddas. El och rinnande vatten behövs icke. Jag har rätt små krav på sånt när det gäller att ladda mina egna batterier, till skillnad från mobilens. Så, har du ett litet krypin över, invid Viskasjöns vågor: Skriv till mig.

För övrigt har en Fredrikaflicka nyss kommit till världen. Grattis till tillökningen i byn.

Ha det gott därute. Ta hand om er själva och om varandra.