I mitt förra inlägg skrev jag om det öppna brev som Inger och Emma offentligt adresserade till Åsele kommuns kommunalråd. Brevet finns att läsa här. Kommunalrådet har för övrigt även han en blogg här på VK och får förmodas titta in på bloggportalen ibland. Emmas blogg ligger bland politikbloggarna högst upp på startsidan, så den är rätt svår att missa. Missar man den ändå, så fanns det ju även en länk i mitt förra blogginlägg som gick direkt till det omtalade brevet, så då får man syn på det när man läser min blogg. Jag förutsätter då att kommunalrådet intresserar sig för vad det skrivs om i det område han verkar.

Jag kan ju ha fel. Det händer ibland.

Hur som helst så fanns det en plusartikel i VK ikväll (måndag) som tog upp saken och där bland annat kommunalrådet yttrade sig. Artikeln, skriven av Jan Johansson, såg ut så här (och nu tar jag mig friheten att kopiera in den i sin helhet, eftersom jag anser att ämnet är för viktigt för att låsas in bakom 179kr/mån):

Åsele Akutbilens personal i Åsele ville inte rycka ut till en patient inom hemsjukvården i Fredrika. Nu skriver anhöriga ett brev till kommunalrådet där de ifrågasätter rätten till lika vård för alla.

Den äldre mannen drabbades av kraftiga smärtor på kvällen till den 30 december. Efter ett samtal till akutbilens personal kom de överens om att lösa problemet genom att deras son skjutsade in honom de sex milen till Åsele sjukstuga.

När smärtorna återkom kvällen efter fanns det däremot ingen som kunde skjutsa honom till sjukstugan och akutbilens personal ville inte lämna Åsele.

Enligt de anhöriga uppgav de att akutbilen behövdes i Åsele och patientens fru fick också svaret ” ”Men det måste ni väl förstå att vi inte kan åka till Fredrika, tänk om det går ett larm i Åsele”.

– Hon blev jätteledsen och förbannad, men framför allt så kände hon en fruktansvärd maktlöshet när hon fick ett sådant svar, säger dottern Inger Strömberg.

Nu fick mannen vård av en sjuksköterska, boende i Fredrika, som gick ut på sin fritid och hjälpte till, men de anhöriga vill nu veta vad som gäller vid hemsjukvård i Fredrika.

Efter händelsen har Inger Strömberg och hennes dotter Emma agerat genom att skriva ett öppet brev till kommunalrådet. De anhöriga anser att oplanerade hemsjukvårdsinsatser ska skötas om av akutbilens landstingsanställda personal enligt det avtal som skrivits mellan kommunen och landstinget.

– De går ju inte att säga att de behövs i Åsele. Det vore ju samma sak som om brandkåren inte kunde åka på en utryckning för att det kan gå ett annat larm. Det låter ju absurt, säger hon.

Socialchef Maj Ågren Jonsson kan inte svara i detalj på vad som hände under den aktuella kvällen, men säger att en av akutbilens uppgifter är att åka ut på hemsjukvårdsuppdrag efter kontorstid. Hon kommer också att utreda ärendet.

– Enligt min mening borde de ha åkt ut. För mig är det en avvikelse som måste redas ut, säger hon.

I avtalet om hemsjukvård står det bland annat att patienten/brukaren ska ges trygg och säker vård i hemmet dygnet runt från en och samma huvudman (kommunen).

Kommunalrådet Peter Lindström hade på måndagen ingen kännedom om ärendet och brevet hade ännu inte fått det till sin arbetsplats. Därför vet han inte heller om frågan bör besvaras av honom eller av verksamheten.

– Är det direkta frågor till mig får de svar. Har de påtalat ett förhållande då blir det fel. Då är det en myndighetsfråga. Det är inte KS ordförande som kontrollerar vilka brister som kan finnas. Det är de som fått bemyndigande som ska granska.

– Om det är missförhållande ska de anmälas och granskas för att alla ska ges en trygg och kvalitetssäkrad hemsjukvård.

Ett öppet brev publicerat på offentlig plats, behöver icke dessutom komma med posten, vare sig den elektroniska eller den traditionella med frimärke i ena hörnet. Om kommunalrådet ej fått kännedom om saken betyder det alltså att han ej läst på bloggportalen på VK och han har ej heller fått besked från någon annan som läst, att där finns ett brev till honom. Visst, sådant händer.

Men, traditionen påbjuder att ett öppet brev förtjänar ett lika öppet svar och eftersom man får förmoda att kommunalrådet nu satt sig in i frågan och läst brevet, som innehåller minst en direkt fråga till honom vilket han uppenbarligen efterfrågade om han skulle ha anledning att kommentera vidare.

Brevet som Emma och Inger skrev börjar ju nämligen sålunda:

Hej Peter
Vi vet inte om du har någon närstående som är så sjuk att han eller hon beviljats hemsjukvård. Även om du inte har det bör du ha koll på avtalet om detta som finns mellan landstinget och kommunen, du är ju trots allt kommunalråd. Vi undrar om du har det, för när en anhörig till oss behövde hjälp som han har rätt till dygnet runt i sitt hem enligt avtal fick han inte det. Märkligt va?

De undrar om kommunalrådet har koll på avtalet. Om man skulle omformulera meningen till en direkt fråga, om det nu är det som fattas för att de ska få ett svar, så kommer den här: Peter, har du koll på avtalet gällande hemsjukvård som finns mellan landstinget och kommunen?

Detta är nämligen ej bara en fråga om att personen som svarade i telefonen den där dagen handlat fel. (Vilket personen absolut gjorde och detta bör självklart utredas, människan skall tas i lämplig upptuktelse och ansvariga skall se till att liknande aldrig inträffar igen!) Detta är en organisations- och ledningsfråga som till syvende och sist handlar om kommunledningens nonchalans över vad kommunmedborgarna tycker. De kommunmedborgare som vid valet i höstas med god majoritet röstade för ett återinförande av ambulansen.

Om kommunledningen verkligen värnar om alla sina medborgare i hela kommunen, anser jag att ledningen bör göra sitt yttersta för att alla dessa medborgare skall ha tillgång till adekvat sjukvård när de är i behov av det.

Kvalitetssäkring är ett vackert ord. Ord formulerade som löften, som ej följs av understödjande handling, är enbart bokstäver.

Det duger icke att sitta och vänta till hösten och bara låta de missnöjda medborgarna välja andra valsedlar.
De medborgare som fortfarande är i livet.

Jag ser fram emot att läsa det öppna brev från kommunalrådet som besvarar Emma och Inger Strömbergs brev.

Håll er vid god hälsa och ha det gott!

Jag såg en film i helgen. I en sekvens i filmen jag såg förekom det en sorts rättegång där de dömda själva fick välja straff. Valmöjligheterna som fanns var död eller exil. Exil innebar att de fick ge sig ut på tunn is för att försöka ta sig ifrån ön de befann sig på, varpå isen brast nio gånger av tio. Nåväl, de flesta valde ändock exil, eftersom hoppet om att överleva är det sista som lämnar en. Det fanns dock en som valde det andra alternativet, vilket förvånade den självutnämnde domaren en aning. Han fann sig dock snabbt och konstaterade att straffet skulle bli döden – genom exil. Han ville alltså ej för egen hand medverka till att ta livet av någon, utan satte människor i en sådan situation att chansen för överlevnad var minimal.

För en stund sedan läste jag Emma Strömbergs blogg, där hon och hennes mor i ett öppet brev till Åseles kommunalråd skriver om en anhörig i Fredrika som sökte akut sjukvårdshjälp under julhelgen. Ni kan läsa inlägget i sin helhet här. Vilket jag rekommenderar att ni gör!

När jag läste citatet i slutet av deras öppna brev, citatet som berättar om vilket bemötande deras anhörige fick i telefon när han ringde direktnumret till akutbilen i Åsele och bad om hjälp, då kom jag att tänka på den där filmsekvensen jag skrev om inledningsvis. Citatet löd så här:

”Men det måste ni väl förstå att vi inte kan åka till Fredrika, tänk om det går ett larm i Åsele.”

Fredrika är alltså exilvalet, om ni ursäktar att jag drar den jämförelsen (och ursäktar ni ej så gör jag det ändå). Väljer man att bo (kvar) i Fredrika, då har man uppenbarligen betydligt mindre chans att få adekvat, lagstadgad vård, än om man skulle bo i Åsele tätort. Det är skrämmande.

Det var liksom nog illa att byn i sig själv är ”död genom exil”, utan att människorna som bor där ska behöva riskera att personligen gå samma öde till mötes. Jo, det är så det är. Oavsett hur fina ord som sägs nu inför valet och oavsett hur många av våra tidigare utvecklingsidéer för byn som andra nu lyfter fram och tar äran åt sig över, så kvarstår faktum; Någon eller några har förklarat Fredrika ”död genom exil”. Om man är emot bevarande kan man nämligen ej hävda att man är för överlevnad. För själva överlevnaden försvinner ju om det som ska leva ej bevaras.

Jag är bland annat och tänker på den där artikeln från den 10/1 nu. Ni vet, den här:

Enligt artikeln hävdar kommunalrådet att om man bara bevarar så kommer ”det” att tyna bort. Om detta är jag aningen skeptisk, även om jag med säkerhet ej kan säga vad som menas med ordet ”det” i kommunalrådets uttalande. Han hävdar även, enligt artikeln, att man möter behov och strävar efter att fördela resurser rättvist. Visst låter det väl vackert?

Hur mäts då rättvisan? Är det lika mycket åt vardera hållet som räknas? Eller är det åt var och en efter behov?

Det är retoriska frågor som ni ej behöver svara svara på. Jag har nämligen min egen övertygelse rätt klar för mig.

Åt var och en efter behov. Då klarar sig alla, utan att vare sig behöva välja ”död genom exil” eller genom ett lika påtvingat val behöva gå i exil.

Bilden här nedan får symbolisera hur jag menar angående rättvis fördelning av resurser.

Det innebär alltså bland annat att man kör de extra milen med akutbilen när behov finns!

Ha det gott där ute – och håll er friska för bövelen!

Jag har funderat över vad jag ska skriva om, i ett inlägg om det nya året. Jag har avsiktligt hållit mig ifrån att läsa vad andra skrivit, såväl i länet som i rikstäckande tidningar och i allmänt hållna bloggar, eftersom jag ej vill färgas av andras ord.

Det är valår i år, vilket kan väl benämnas vara en större händelse såväl i landet som lokalt i kommunerna. Partirepresentanter kommer att göra sitt bästa för att övertyga om att just det parti som de företräder, är det bästa alternativet när det gäller att styra Sverige. Mer lokalt i kommunerna lär såväl politiska som opolitiska representanter agitera för att locka väljare att låta fingrarna gå mot just deras valsedel i höst.

Det enda jag är riktigt säker på just nu, är att det är rätt att rösta. Alternativen som finns när vi ska välja vem och vad vi ska rösta på tycks mig dock mer och mer osäkra för vart valår, för vart år, för var debatt. Åtminstone på riksplanet. På den mindre arenan anser jag fortfarande att blockpolitiken, partipolitiken, vi och dom känslan, är ett hinder för ett gott kommunstyre. Jag skriver den mindre arenan och menar då de små kommunerna. De kommuner som har mest att vinna på samarbete, eftersom det till syvende och sist för dem är en överlevnadsfråga. Alltså de som därigenom har mest att förlora – sin existens.

Förmodligen kommer det att vara som det har varit de sista valåren. Alla försöker påminna om vilka fel alla andra har, vilket jag anser är idiotiskt. Finns det någon som gör rätt och riktigt, för människorna i det här landet, så räcker det långt. Då behövs ingen smutskastning av de andra för att dölja sina egna brister. Det är nämligen rätt logiskt att det är just det de håller på med, de som ägnar sig åt sådant. Oavsett när, var och hur.

Nog om det. Jag börjar överhuvudtaget att vara rätt utled på politiken av idag.

I år är det 40 år sedan Fredrika kommun upphörde. Ett antal av de människor jag lärt känna i Fredrika kommer att fylla 50 år i år. Alla bor dock ej kvar där nu. Men, det gör ju inte jag heller.

Min bok kommer att komma ut i år. Kampen om Fredrika skola 2011-2013. Jag väntar hem provtrycket endera veckan. Det blev 200 sidor, inklusive bilagor och bilder.

I år, precis som förra året, kommer hemska saker att hända goda människor. Vi kommer att se rubriker om våld, svält, diverse katastrofer, orättvisor och (för att använda en sliten fras) ond bråd död. Vi är åt skogen för vana vid detta. Vi har blivit avtrubbade av medias ständiga rapporteringar. Det går liksom ej att ta till sig allt elände, så vi stänger av. Det är mänskligt. Det är en form av överlevnadsstrategi och ej att fördöma. Men, om vi vill uppväga den mekanismen – den att låta bli att skänka de surt förvärvade sparpengarna till barn som lider – kanske vi kan göra gott i det lilla. För hur det än är, har vi faktiskt makten att förändra. Om än bara lite. Så om vi alla förändrar bara lite; ger en tjuga till den stressade småbarnsmamman i kassakön som har för lite kontanter; säger ifrån när vi märker att någon blir orättvist behandlad; hjälper den som har ramlat; lämnar plats på bussen till någon som bättre behöver den; håller upp dörren; ler emot människor som har service som yrke; skriver ett brev (på papper!) till någon och förgyller vardagen…eller helt enkelt bara låter bli att säga och göra de där onödiga, sårande sakerna. Om vi gör det, har vi i alla fall gjort något. Vilket är betydligt bättre än ingenting alls. Och genom alla dessa små goda gärningar, förvandlas detta året till ett vänligare, mer tillitsfullt och mer hoppfullt år än det föregående. Många bäckar små, ni vet.

Om vi dessutom försöker ta hand om miljön så är det ju fantastiskt.

En sak till. Förvänta er för allt i världen inget i gengäld. Det räcker liksom att göra gott och att själv veta att man har föregått med gott exempel för andra, stora som små. Människor, en del av dem, har en benägenhet att surna till över vad de upplever som uteblivna gentjänster eller bristande tacksamhet. Men, ni är väl ej sådana? Bra. Å andra sidan finns det människor som har svårt att ta emot, gåvor, tjänster och/eller hjälp, utan att kunna återgälda densamma. Det går att lösa. Be dem att skicka vidare; De kan i sin tur hjälpa någon annan vid tillfälle. Så sprids hjälpsamheten och vänligheten som ringar på vattnet.

I rubriken står det: 2014…och sen då? Det är vi alla som bestämmer hur det ska bli sen. Var och en.

Ha det gott där ute.