”Död genom exil”

Jag såg en film i helgen. I en sekvens i filmen jag såg förekom det en sorts rättegång där de dömda själva fick välja straff. Valmöjligheterna som fanns var död eller exil. Exil innebar att de fick ge sig ut på tunn is för att försöka ta sig ifrån ön de befann sig på, varpå isen brast nio gånger av tio. Nåväl, de flesta valde ändock exil, eftersom hoppet om att överleva är det sista som lämnar en. Det fanns dock en som valde det andra alternativet, vilket förvånade den självutnämnde domaren en aning. Han fann sig dock snabbt och konstaterade att straffet skulle bli döden – genom exil. Han ville alltså ej för egen hand medverka till att ta livet av någon, utan satte människor i en sådan situation att chansen för överlevnad var minimal.

För en stund sedan läste jag Emma Strömbergs blogg, där hon och hennes mor i ett öppet brev till Åseles kommunalråd skriver om en anhörig i Fredrika som sökte akut sjukvårdshjälp under julhelgen. Ni kan läsa inlägget i sin helhet här. Vilket jag rekommenderar att ni gör!

När jag läste citatet i slutet av deras öppna brev, citatet som berättar om vilket bemötande deras anhörige fick i telefon när han ringde direktnumret till akutbilen i Åsele och bad om hjälp, då kom jag att tänka på den där filmsekvensen jag skrev om inledningsvis. Citatet löd så här:

”Men det måste ni väl förstå att vi inte kan åka till Fredrika, tänk om det går ett larm i Åsele.”

Fredrika är alltså exilvalet, om ni ursäktar att jag drar den jämförelsen (och ursäktar ni ej så gör jag det ändå). Väljer man att bo (kvar) i Fredrika, då har man uppenbarligen betydligt mindre chans att få adekvat, lagstadgad vård, än om man skulle bo i Åsele tätort. Det är skrämmande.

Det var liksom nog illa att byn i sig själv är ”död genom exil”, utan att människorna som bor där ska behöva riskera att personligen gå samma öde till mötes. Jo, det är så det är. Oavsett hur fina ord som sägs nu inför valet och oavsett hur många av våra tidigare utvecklingsidéer för byn som andra nu lyfter fram och tar äran åt sig över, så kvarstår faktum; Någon eller några har förklarat Fredrika ”död genom exil”. Om man är emot bevarande kan man nämligen ej hävda att man är för överlevnad. För själva överlevnaden försvinner ju om det som ska leva ej bevaras.

Jag är bland annat och tänker på den där artikeln från den 10/1 nu. Ni vet, den här:

Enligt artikeln hävdar kommunalrådet att om man bara bevarar så kommer ”det” att tyna bort. Om detta är jag aningen skeptisk, även om jag med säkerhet ej kan säga vad som menas med ordet ”det” i kommunalrådets uttalande. Han hävdar även, enligt artikeln, att man möter behov och strävar efter att fördela resurser rättvist. Visst låter det väl vackert?

Hur mäts då rättvisan? Är det lika mycket åt vardera hållet som räknas? Eller är det åt var och en efter behov?

Det är retoriska frågor som ni ej behöver svara svara på. Jag har nämligen min egen övertygelse rätt klar för mig.

Åt var och en efter behov. Då klarar sig alla, utan att vare sig behöva välja ”död genom exil” eller genom ett lika påtvingat val behöva gå i exil.

Bilden här nedan får symbolisera hur jag menar angående rättvis fördelning av resurser.

Det innebär alltså bland annat att man kör de extra milen med akutbilen när behov finns!

Ha det gott där ute – och håll er friska för bövelen!