Benmaterialet och Osteologen

Resultaten som man kan få från en osteologisk analys påverkas i sin tur av andra faktorer. Är t.ex. materialet som ska undersökas en del av ett stort material eller är det totala materialet från en plats? Är den aktuella anläggningen störd eller plundrad av tidigare grävningar, något som kan ha flyttat benens ursprungliga läge eller fått material att försvinna från platsen. Finns det i så fall någon dokumentation från dessa tillfällen? Hur pass representativt kan benmaterialet bedömas vara från det gravfält eller den boplats eller annan fyndplats som det kommer ifrån och för respektive befolkning och ekologisk miljö. Här spelar den enskilda osteologens kunnande och förmåga att tolka fakta, att anatomiskt veta vilka benslag det är frågan om, att vid behov kunna skilja mellan människoben och djurben och att kunna artbestämma djurbenen, en stor och viktig roll. Det är också viktigt att kunna se ev. skador på benen som kan komma från sjukdomar, frakturer eller t.ex. spår efter redskapstillverkning, slakt, styckning, gnag mm. Hans teoretiska kunnande och förmåga att använda moderna analysmetoder är också viktigt för att få fram tillförlitliga resultat och för tolkningen av denna.

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

Utgrävning och tillvaratagande – en komplicerad process

En annan betydelsefull process som kan ”drabba” ett osteologiskt material är den arkeologiska utgrävningsprocessen, dess metoder och teknik. Här spelar utgrävarens förmåga att känna igen ben, en stor roll. Det är nämligen inte alltid så lätt att kunna skilja benfragment från sten- och träfragment.

Ett obränt benmaterial mår bäst om det friläggs noggrant före upptagning, att man inte utsätter det för starkt solljus och uttorkning, då spricker det och att man undviker att stoppa fuktiga ben i plastpåsar där de snabbt börjar mögla om påsen försluts. Man ska även undvika alltför ivriga rengöringar i fält, utan bara lätt borsta bort eller på ett annat sätt avlägsna löst sittande ”smuts”. Man ska även om en skelettdel som har gått sönder i flera bitar, men ser ut att ha varit hel när den hamnade i jorden, kan tas upp och förpackas separat och inte blandas med andra delar. På det viset kan osteologen, vid en senare analys, få bättre möjlighet att klistra samman benet till t.ex. ett helt lårben, som man kan använda till olika sorters mätningar. Det är också viktigt att förpackningarna med ben märks på ett beständigt sätt, sa att en senare sammanblandning av material från t.ex. olika gravar, lager och fyndnummer kan undvikas.

Att finsållning och vattensållning används är viktigt för det osteologiska materialet, då speciellt små ben av människa t.ex. hörselben, ben och fjäll från fisk kan upptäckas och tas hand om. På så vis kan en underrespresentation undvikas av vissa benslag och arter och man får ett bättre och pålitligare fyndmaterial. Förr i tiden under fältarbetet gjorde man ofta bara en grovsållning av materialet med resultat att man fick en kraftig underrespresentation av t.ex. fiskben med resultat att man trodde att de t.ex. inte ätit fisk i någon större grad…

Nästa del: Benmaterialet och Osteologen.

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.

Jordmånen

En viktig faktor är jordens sammansättning. Skelettet förstörs t ex långsamt i täta lerskikt och mycket snabbare i luckra sandjordar. I kalkrika jordar är gynnsamma för bevaringen, obränt skelett material förstörs inte men i sura jordar med lågt PH-värde bevaras det mycket dåligt. Däremot kan sura jordar bevara organiskt material mycket bra, det har man sett i samband med alla mosslik man hittat t.ex. Tollund och Grauballe männen i Danmark och Bockstensmannen i Sverige. Bockstensmannen i Halland 1935 av lantbrukaren Albert Johansson när han harvade torv. Mossfyndet visade sig vara de ytterst väl bevarade lämningarna efter en man i 30-35-års ålder. Hår, skäggstubb, hjärna och andra mjukdelar var bevarade och han bar en fullständig medeltida klädesdräkt som bestod av hätta, mantel, kjortel och hosor. Han låg sannolikt framstupa i mossen och kroppen var genomslagen av pålar från ryggsidan. Skelettet visar inga andra tecken på att ha varit utsatt för yttre våld. Han är daterad till ca 1350. Han finns numera på Varbergs museum.

Klimatet spelar även en roll i bevarandet, fuktiga och varma miljöer påskyndar nedbrytningen, medan torra, såväl heta som kalla, klimat bevarar. Som t.ex. kroppar av både människor och djur som blivit naturligt mumifierade i torr och het ökensand och djupfrysta hela kroppar av människa och t.ex. mammut som bevarats av permafrosten i arktiska klimat.

Nästa del: Tafonomi – Nedbrytningsprocesser

KÄLLA: Osteologi, Benens vittnesbörd av Ebba During.