Aristokratiska miljöer i Norra Norden under äldre järnålder

 

Hemtenta Moment 1 Arkeologi B-kursen

av 
Ylva Ekberg, Vt 2012

Betyg G

 

 

 Under yngre romerskjärnålder och folkvandringstiden fanns det i norden inte några nationella statsbildningar utan det fanns lösare sammanbunda enheter, småkungadömen.

Enligt Ramqvist (2005a:26) fanns det i Norden ett 15-tal småkungadömen som var fristående samhällen med varierande grad av kontakt med  varandra.

Det verkar vara så att Mellannorrland och Sydösterbotten inte haft mycket kontakt med varandra pga geografiska hinder (Bottenviken) medan Tröndelag och Mellannorrland trots relativt stora geografiska hinder och svstånd kan ha haft mycket kontakt med varandra (Ramqvist 2005a:28f). Ramqvist har dragit de slutsatserna pga den matriella skillnaden resp likheten mellan områderna.

Ramqvist skriver att Mellannorrland inte förmedlat de västliga sk importfynd som är utmärkande för SV-Norge-Tröndelag-Mellannorrland som tex spannformiga kärl; vulstkärl; Vestlandskittlar till Sydösterbotten eftersom de helt saknas där. (1993:120f). Och att det inte heller finns de för Mellannorrland så typiska spadformiga ämnesjärn där utan bara i Rakanmäki, Torneå i norra Österbotten. Det tyder mer på en nord-sydlig förbindelse än en öst-västlig enligt Ramqvist. Och tvärtom så finns det i Sydösterbotten en typ av boplatskeramik som inte finns på mellannorrlänska boplatser.

Det måste enligt Ramqvist ha varit mycket nära förbindelser mellan framförallt Medelpad, Tröndelag och SV Norge (1993:124), eftersom det finns så påtagliga likheter på tex de sk kittelgravarna.

Förbindelserna med Mälardalen har hittas genom fynd på Helgö. Man har hittat spadformiga ämnesjärn och norrlänskt skiffer men även björnskinn och älghornsmaterial till bla kammar har hittats där, men det saknas korsformiga spännen, spannformig- och vulstornerad keramik och Vestlandskittlar.

Ramqvist har dragit den slutsatsen att de Mellannorrlands västliga förbindelser har varit av politiskt art och de sydliga av ekonomisk karaktär. (1993:126)

Enl Ramqvist (2005b:13f) sa anläggs de första permanenta bondgårdarna längs Mellannorrlands kust vid århundradena omkring Kr.f. Det blire en uttalad bondebygd med gårdar längs de större dalgångarna och i bla Njurunda, Selånger, Skön, Alnö och Timrå.

Husen var oftast av typen treskeppigt långhus ( 20-50 m långa och 5-9 m breda) och innehöll bostadsrum, stall, förråd, arbetsrum, grovkök etc. Runt huset fanns mindre hus som hade någon egen funktion som tex vävstuga eller smedja. Dessa treskeppiga långhus är enl Ramqvist typiskt för småkungadömmets tid.

Under den här tiden började man även begrava sina döda direkt vid den egna gården i synliga högar och stensättningar (Ramqvist 2005b:15f) men det var bara en eller ett par personer i varje generation som begravdes på det sättet. Var den övriga befolkningen ligger är fortfarande okänt.
Gravarna var oftast en rund, välvd hög eller en låg flat stensättning med jordfyllning.

De största högarna finns i Högom och Kvissle med en diameter över 40 m och höjd 5-6 m.
Dessa storhögar visar en särskild social status.

Tillgången till järn var viktigt under den här tiden, både för småkungadömmet och för relationen mellan de olika småkungadömena.

Den mellannorrlänska järnproduktionen fanns i Jämtland där man hade en stor överproduktion. (Ramqvist 2005b:16f)

Även Tröndelag, SV-Norge och Ö-Norge hade en egen järnproduktion.

Mälardalen hade ingen egen järnproduktion men man har hittat järn från bla Mellannorrland där.

Ett annat nytt fenomen under småkungadömets tid är fornborgarna.

I Mellannorrland finns det 19 st kända fornborgar (Ramqvist 2005b:17ff)  och de finns även i de flesta andra nordiska småkungadömerna.

De byggdes för att möjligöra kontroll av viktiga farleder från inlandet till kusten och som skydd vid oroliga tider.

Enl Ramqvist (2005b:22) fanns det i Mellannorrland sex avgränsande områden med fornlämningar, folkland som skiljs åt av skogsområden.

De finns längst kusten och bara på ett ställe i inlandet, runt Storsjön i Jämtland. Det var ju i Jämtland som allt järn producerades till hela Mellannorrland.

Den sociala skiktningen i Mellannorrland under denna period kan man se i det gravmaterial man hittat.
Man kan enl Ramqvist (2005b:23ff) se två skikt klart i det mellannorrlänska samhället och ett tredje genom ex. silentio.

De som tillhörde de högre skikten begravdes i gravhögar eller stensättningat medan de lägre skikten begravdes i ännu inte funna gravar.

De synliga högarna och stensättningarna kan man dela upp i minst två grupper, vanliga och monumentala. De monumentala har en diameter över 30 m.
 

HÖGOM

Högom ligger brevid den nuvarade staden Sundsvall i Medelpad och är en av Norrlands mest omskrivna gravfält genom sin ordnade ansamling av storhögar och uppenbara monumentalitet, och har en stor betydelse för förståelsen av den socio-politiska stukturen i det mellannorrlänska samhället under äldre järnålder. (0-600 ekr).

Hög nr 2

Dagmar Selling och Sverker Janson började utgrävningen av hög nr 2 sommaren 1949 och avslutade undersökningarna 1951.

Högen var ca 40 m i diameter och 4,5 m hög. I högens centrum var ett kärnröse 19 m i diameter och 1,5 m högt.

Ovanpå kärnröset fanns en jordfyllning som var upp till tre meter tjockt (Ramqvist 2005b:48).

Kärnröser var mkt välkonstruerat av väl valda stenar med större stenar runt om och mindre stenar i centrum. I mitten fanns en rest sten, som stack upp ca 0,6 m över rösets yta och alltså under jordfyllningen.

Man tror att det tagit 80 personer under två månader att bygga en hög som var 40 m i diameter och sex meter hög.

Centralt i röset fanns en kammare som tryckts ihop av tyngden av stenar och jord. Kammaren var ca 5×2 meter stor och låg i Ö-V-ligt riktning och varit nergrävd ca 0,7 m under den ursprungliga markytan.

Kammarens väggar var gjorda av liggande trästockar och/eller grova plankor (Ramqvist 2005b:52) och taket bestod av ett dubbelt lager av stockar som täckts med minst två lager björknäver.

Den döde mannen låg på en säng med ögleformade beslag och det är mkt sällsynt. Och det verkar som sänggravarna hör till ett högre skikt som ofta visar tidig-kristna inslag, som huvudet i västlig riktning, tillsammans med hedniska el helt kristna symboler. (Ramqvist 2005b:56

”Högom-mannen” var försedd med en fullständig vapenutrusning. Han hade med sig:

• Svärd
• Skäld
• Spjut
• Lans
• 2 yxor
• 36 pilar (i koger)
• dolk (på bältet)
• pilbåge (bara fragment kvar)

 

      Vapnen i kammargraven, förutom yxorna och ev en pilbåge

Svärdet var av typen spartha typ med en munbleck vars framsida är uppdelade i två friser, den övre i geometrisk stil och med almandininfattningar och den undre med stil I-ornamentik. På baksidan av munblecket finns även inristade rader av XX-motiv som enl Ramqvist tolkas som runtecken som betyder gåva. (Ramqvist 2005b:63)

Spjutet tillsammans med lansen var en klassisk uppsättning vapen under romersk järnålder och folkvandringstid (Ramqvist 2005b:64)

Pilarna var långa och smäckra och lämpade för strid. Ramqvist skriver att Fett menar att dessa spetsar tillhörde ett högre samhällsskikt.

Ramqvist menar att vapen var symboler på makt, socio-politisk ställning och funktion i de folkvandringstida samhällerna (2005b:66) och att alla vapen inte var ”var mans egendom” och att när det gäller vapenuppsättningen i Högomgraven så har den en klar interregional prägel och går långt utöver den ”vanliga” krigargraven. Högom mannen måste alltså haft en militärpolitisk viktig roll.

I gravkammaen fanns även en av Europas bäst bevarade sadel från folkvandringstid. Ramqvist skriver att sadeln var ett attribut för de högre sociala skikten som furstar och kungar. (2005b:72)

Till sadeln hörde det till 2 betsel vilket det ena var ett stridsbetsel som bestod av 26 delar och fragment och ett par sporrar.

Ryttargravar och hästgravar speglar en hög social status.

Guldfynden

Det fanns i kammaren sju saker av guld:

• två släta fingerringar
• två guldstickor av tandpetarstorlek
• två ögleförsedda pendanger
• en guldplans av samma vikt och storlek som en romersk solidus, den låg på den dödes bröst, dvs som en karonspenning enlig gammal grekisk och senare romersk sed

Den döde hade på sig en tunika, byxor, mantel och troligen skor.

Dräkten som var av ylle och rödfärgad med sochenilllus som importerats, förmodligen från polskt område.

Tunikans nederkant och mancetter samt byxans nederkant hade en ca 4-6 cm breda vävda brickband. Brickbanden hade mönstervävts med hästtagel.

Han hade tre olika uppsättningar av agraffknappar på dräkten, sammalagt 68 knappar fördelade på 10 häktespännen på tre plagg. (Ramqvist 2005b:86)

Knapparna är av följande typer:

·        Knappar i ärmlinningarna, två par på varje ärm placerade 3+3 = 12 exemplar. Knapparna är konvexa, av silver, förgyllda och niellerade samt ornerade med stil I-motiv

·        Knappar till extratunikans ärmlinningar (möjligen till någon form av huvudbonad), två par á 2+2 = 8 exemplar. Knapparna är cylindriska, av silver, förgyllda och niellerade samt på den något försänkta toppytan ornerade med triskelmotiv i relief.

·        Knappar till byxlinningarna, två par på varje byxben placerade 3+3 = 12 exemplar. Knapparna är cylindriska, av brons, förgyllda och niellerade samt på de plana toppytorna ornerade med ett hästsko- eller omegamönster i relief

·        Knappar till blusens sidosprunn; knappar till nedersta delen av fotpartiet som kan ha suttit på byxan,  skodonen eller i nederdelen på en underbyxa; samt till extrabyxorna under den dödes huvud. Två par på varje sida på blusen respektive byxans nederdel, placerade i samtliga fall 3+3 = 24 exemplar. Knapparna på extrabyxorna uppträder också i två par á 3+3 = 12, men de båda paren här vinkelställda, sannolikt på grund av att byxorna varit ihopvikta. Knapparna är skivformade, av silver och i åtminstone några fall ornerade med cirklar och punktlinjer

(Ramqvist 2005a:81)

I kammaren ganns det även en del husgeråd. De antas ha varit fyllda med olika former av mat eller dryck.

De flesta kärlen låg i kammarens SÖ del och i kammarens norra del låg det bara 2 glasbägare med tillhörande näveraskar, de låg brevid mannens högra sida och är gravens mest exotiska artefakter och kommer från Svarta havs området. (Ramqvist 2005b:106f)

Bronskärlen i graven är provinsilromerskt importgods och de två keramikkärlen är norsk import.

I den SÖ delen verkar det som det har varit uppdukat för två personer med en mat – och dryckes servis för två + ett tvättfat med tillhörande kam. Det verkar som den norra delen har varit en privat del och den SÖ delen en ”festsal”.

I graven finns inte mindre än tre olika religoner representerade: Asatron, Kristendomen och grekisk-romersk religon (Ramqvist 2005b:115)

Hög Nr 3

I hög nr 3 i Högom har ingen grav i själva högkonstuktionen, men det finns sannorlikt två innebrända kvinnor i det mycket fyndrika och välbevarade hus som ligger under högen (Ramqvist 2005b:118)

I högens fyllningsmaterial har man dessutom hittat fynd som visar på ett avancerat ädelmetallhantverk ägt rum på boplatsen.

Graven är egentligen en kenograf men det finns ett gravklot som ett kärnröse och det tyder på att gravhögen rests till moinne av de två innebrända kvinnorna.

Ramqvist anser att huset har utsatts för ett överraskande överfall med en efterföljande brand(2005b:121). Och att man kanske direkt efter branden tillrett en begravningsmåltid i den stora härden som ligger över den S långsidesväggen samt byggt ett symboliskt röse och välvt en storhög över alltihopa.

En 14C dateringen är det troligt att huset byggdes under slutet av 300 talet och att det brann ner under 400 talet.

Huset saknar spår av treskeppigheten, man har ej kunnat hitta spår efter stolphål.

I huset har man hittat två stolphålsrader som i den västra delen går tvärs igenom rummet, från långvägg till långvägg. (Ramqvist 2005b:125)

Mitt emellan stolpraderna ligger en liten härd och ungefär en meter V om den västligaste av de båda stolpraderna har det gptt en mellanvägg, byggd på en träsyll. Dessa tolkas av Ramqvist som ett högsäte, och är isfall den enda nordiska exemplet från folkvandringstid.

Man har hittat en benpilsspets som satt instucken i flätverksväggen. (Ramqvist 2005b:130f)

Det bör betyda att huset brann pga krigiska förvecklingar, allt från röveri till större slag.

Eftersom Högomgården sannorligt utgjorde säte för detta samhällets högsta skikt och alltså var intressant antingen för att slå ut en politisk ledning eller för enskilda rövarband att komma över produkter och värdesaker.

Alldeles innanför husets norra långvägg har man hittat pärlor som räknas som ett ovanligt fynd. (Ramqvist 2005b:135)

Det har varit sammalagt 235 pärlor, förmodligen i tre rader och sammanhållet av en S-formad bronshake.

Enl Ramqvist var huset inte en boplats utan en regional samlingslokal, och att de två innebrända kvinnorna var av socialt hög rang.

Det står klart att flera av föremålen i Högom som har sitt ursprung i SÖ Europa har kommit till Mellannorrland via västliga vägar och via de västliga vägarna har framförallt de fynd kommit som kan betecknas som prestigeföremål som har son funktion i den socio-politiska sfären av samhället. (Ramqvist 2005b:159)

Oavsett om föremålen kommer från SÖ eller Västeuropa uppträder alltid fynden i Norge, framför allt SV-Norge och Tröndelag som förbindelselänkar till Mellannorrland.

Föremålen som är av östskandinaviskt typ är av enklare karaktär och återspeglar andra typer av förhållanden.

Men man måste dock ha i tanken att grupper från Mellannorrland direkt deltagit som legosoldater och kanske officerare i den romerska armen under några år och sedan kommit hem med sold och byte och kanske även nya vanor och ideer.

 

Källor:

Persson, 2009 AIN 11. Centralorter i Västernorrland under järnåldern

Ramqvist, 1993. Gene, en stormansgård från äldre järnålder i Mellannorrland.

Ramqvist, 2005a. Några aktuella problemställningar inom nordlig arkeologi

Ramqvist, 2005b. Mittnorden under det första årtusendet e Kr.