Jag tror att om jag orkade gräva
så skulle jag någonstans nära marken se hur det smått gröna nyfiket titta upp men
Nu har jag ju inte armstyrkan till det så jag får vackert vänta. Men ändå, grusvägen tittade fram och när jag gick där så skrapade jag lite försiktigt med foten för man vet ju aldrig, det kan ju vara grusbilens fel men det var vägen och det gör mig glad.
Att allt detta kalla svarta ska ta slut och solen ska få värma igen.
ha en fin afton!
Kan man ana en fjäril?
Jämte dig
en förvånansvärt råbarkad
horisont
nedlagd framför fotsteg av mjukaste dun.
Hör du nu salarna i skogen tömmas
ge estrad
till det tänkta livet
och
kanske sitter du redan där
visslande som den första dagens
lättnad.
Senaste kommentarerna