Ja. Det kanske är att sparka in öppna dörrar. Det kanske är att slå på den som ligger ned. Men den treåriga mimutbildningen på Scenskolan finns ändå där för tarvliga människor som inte tvekar att peka på medmänniskors allmänna larvighet och skratta (vem jag?).

Det finns dock något väldigt subversivt med mimare. En liksom "fuck you världen" attityd i att gå tre år utbildning i att göra osynliga lådor, små små rum och såklart favoriten dörrar som öppnas på olika sätt med samma förvånade uttryck (7.5hp). För så är det väl?

Nej, hör och häpna, kors i taket! När jag läser kursbeskrivningen där finns även dans och akrobatik. Men sen ser jag något märkligt, nåt som gör mig stel. I allt detta kroppsliga har de även ett moment som kallas "röst". Jag känner mig plötsligt väldigt besviken. Än mer besviken blir jag när jag går till mimarnas inspirationssid: "Se vad de gör, hör vad de säger!"

Förlåt? Läste jag rätt? Vad är det här för hobbymimare jag läser om egentligen. Hur "true" är det för en mimare att vara verbal? Vilken streetcredd ger egentligen det, mimeboy?

Nej, jag säger det rakt ut, det minsta man kan begära av professionella mimare är att de i varje fall håller käften.